I de grekiska alperna

Nu förstår jag varför området kring staden Karpenissi kallas för Greklands Schweiz! Höga berg, djupa dalar, knivskarpa raviner, vilda floder och hus som liksom klättrar uppför sluttningarna. Det var bara snön som saknades, men den kommer nog vad det lider.

Har alltså varit ute på en tredagars-trip till Karpenissi med omnejd (därav bloggtystnaden, hade inte tillgång till internet i TRE DAR, det ni...).

Anledningen? Jo, maken skulle föreläsa igen och visa stjärnbilder uppe på en bergsplatå mitt i natten. Och chauffören (dvs jag) ställde ju upp förstås och körde 85 mil med den gamla skraltiga men mycket trogna Volvon.

Karpenissi ligger i det som kallas för Sterea Ellada. Man åker riksvägen från Thessaloniki mot Aten och i Lamia svänger man av västerut i ca 10 mil. De sista milen börjar vägen gå uppför, det blir krokigare och krokigare medan utsikten blir mer och mer fantastisk. Och på ca 1000 meters höjd ligger Karpenissi nedanför bergstoppen Velouchi (över 2000 m).

Vilket ställe! Vilken härligt vild natur! Bor ju själv i ett av Greklands gröna och bergiga områden, men det här slog allt. Närmare alperna kommer man inte i Grekland, det är helt klart. Tyvärr är det svårt att fånga storheten med kameran även om jag knäppte som en galning.

Vi stannade en dag extra för att se oss omkring. Åkte till klostret i Prousos, där den grekiske befrielsehjälten Karaiskakis gömde sej under upproret 1821. Där finns också en ikon som det sägs att evangelisten Lukas målat.

Sen slingrade vi oss vidare till en pytteliten by som heter Tornos, där en bybo på helt eget bevåg gjort i ordning flera olika vandringsleder i ravinen och uppe i bergen. Han tog sej tid att gå med oss och visade oss grottor, gamla kvarnar och vattenfall. För den som gillar rafting, bergsklättring och annat vågat, så är det här ett perfekt ställe.

Det duggregnade lite mest hela helgen, men det gjorde inget. Diset, dimman och de rödgula höstlöven spädde bara på den magiska atmosfären. Det var lite av Ronjas vilda skog över det hela...

Funderade sen på om det är bra eller dåligt att de flesta utländska turister inte vet att Grekland har sån här natur och att man kan åka hit för att göra forsränning, klättra i berg, åka skidor och paddla kajak? Kanske det är bra att såna här områden får vara ifred ett tag till?

Den inhemska turismen har dock börjat hitta hit och det byggs redan hotell och pensionat i en takt som oroar, för med 2-3 timmars resa från Aten så ligger Karpenissi perfekt till för de atenare som vill uppleva naturen över en helg. Det är ett dilemma det här: å ena sidan ger turismen inkomster åt bygdens folk så de kan bo kvar, å andra sidan är risken för överexploatering stor...

Andra bloggar om: turism, berg, rafting, forsränning, Grekland, alperna

Första snötoppen och årets ockupation

Ja, vad var det jag sa, idag när solen strålade från en klarblå himmel igen efter gårdagens spöregn, så kunde man se att det lyste lite vitt på bergets topp. Och enligt tv så var det flera ställen, typ Florina och Drama, som fått riktigt ordentligt med snö, vilket är ovanligt tidigt.

Så jag måste ju sätta in en bild på årets första snötopp.

Annars var jag en sväng till stans gymnasieskola idag. Där har de årets traditionella ockupation. Ja, man kan inte kalla det för nåt annat, för den här ockupationsveckan kommer lika regelbundet som nationaldagsfirandet, man kan tro att den står inskriven i almanackan. Vad de kräver? Tja, gratis utbildning, böcker, lärare, bättre skolbyggnader med mera. Precis som vanligt.

Visst, de har rätt i att det är mycket som behöver ändras i det grekiska skolsystemet. Men, sorry, jag tror inte det hjälper med den här typen av ockupationer. Och det känns inte som om kraven är riktigt genomtänkta, de är dessutom alldeles för allmänna. Vadå gratis utbildning, menar de att de betalar för att gå på gymnasiet?? Ok, jag vet att de menar att de vill slippa gå på dyra privatlektioner efter skolans slut, men vem tvingar dem till det? Egentligen?

Men maken fick en ledig vecka, med full betalning i alla fall.


Andra bloggar om: utbildning, ockupation, snö, Grekland

Kura-inne-väder

Idag ville jag helst inte gå ur sängen. Hörde hur regnet smattrade för det vilda mot rutan, det var dessutom disigt och bara 5 grader, alltså riktigt kura-inne-väder.

Men eftersom jag aldrig ligger och drar mej fram på förmiddan, det ingår liksom inte i min värld, så förflyttade jag mej, efter frukost och kaffe, från sängen till datorn. Har förberett nästa medlemsbrev för svenskgrekiska föreningen. Och eftersom vi är mitt uppe i planeringen av luciafesten i december, så känns inte vädret helt fel. För när dimmorna lättar så småningom, så är jag säker på att bergstoppen kommer att vara snövit, det känns i alla fall som om det är snö i luften (märkte jag när jag stack ut näsan en sekund på balkongen...).

För att illustrera denna dags inlägg så väljer jag att sätta in ett par bilder som inte har ett dugg med dagens väder att göra. De togs igår (då det var strålande sol) hos en arbetskamrat till maken. Han får representera alla de "amatörer" här i Naousa som gör sitt eget vin den här tiden på året, alla dem som har en liten plätt med egna vinrankor och som sen gör några flaskor vin till husbehov.

I de tre glasen finns smakprov på vin som arbetskamraten producerat vid tre olika tillfällen: gårdagens vin är det som är ljusast i färgen, det mellanröda gjordes för några veckor sen och det mörkaste är från förra året.

Andra bloggar om: vin, väder, regn, Grekland

Tunga nyheter

Har just släpat hem 2,9 kilo söndagstidning. Nästan tre kilo alltså, för två tidningar! Inte klokt.

Det sägs i statistiken att grekerna inte läser särskilt mycket, varken tidningar eller böcker. Men det märks minsann inte i kiosken. Där är det proppfullt av tidskrifter, i fint färgtryck, ofta med tillbehör som väska, skärp, necessär, smink, cd eller vad skräp som helst.

Och på söndagar blir det ännu större trängsel i kiosken av alla dagstidningar, som slåss om läsarna (eller köparna kanske man ska säga), genom att locka med dvd-filmer, böcker, tidskrifter, broschyrer. Ofta är både filmer och böcker nya och populära och då tar tidningen slut redan på morgonen. Men jag undrar hur många som verkligen läser själva tidningen??

Själv avskyr jag de där tunga, inplastade paketen som vi (dvs maken) släpar hem på söndagarna. De är tunga, de tar plats och det mesta av tillbehören går ändå direkt i pappersåtervinningen (och en massa träd huggs ner i onödan!!). Nä, fram för en bra söndagstidning, med nyheter och reportage, utan en massa krafs som jag inte bett om.

Sen undrar jag över en annan sak som rör mitt eget yrke: med så många tidskrifter och tidningar, varför är det då så ont om jobb för journalister i Grekland?? Vem skriver alla artiklar kan man undra?

Egentligen vet jag nog svaret: de flesta som jobbar för de här tidningarna gör det för en ynklig lön, ofta utan att ens få sjukförsäkringen betald. De står ut ett litet tag, sen slutar de, sen kommer det nya hoppfulla ungdomar som även de slutar efter ett tag eftersom förhållandena är usla... Sån är tyvärr verkligheten inom en stor del av den privata sektorn. Jag har själv fått bita i det sura äpplet och jobba oförsäkrad för en struntlön, trots 20 års erfarenhet från media i Sverige.

Annars skiner solen och träden börjar skifta i alla regnbågens färger!

Andra bloggar om: media, massmedia, tidningar, Grekland, journalister,

Tänd ett ljus

Ljus är det hoppfulla temat för Show and tell den här veckan och det är Ericas sista temaförslag.

Och ljus behöver vi mycket av den här årstiden. Så det är ju inte av en slump vi så här års tänder ljus på kyrkogården på allhelgona, tänder adventsljus och firar lucia. För, som Konfucius sa, det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret!!

Har funderat lite kring grekernas förhållande till ljus, och då menar jag den konkreta formen av ljus som man kan tända. Och jag har kommit fram till att det där med att tända ljus i första hand hör i hop med religionen och kyrkan för en grek.

Att tända ljus hemma för att få atmosfär?? vad är det för tjafs - tänd taklampan, vetja! Varför sitter vi här i mörkret, är det begravning eller?? Ja, ungefär så kan tongångarna gå... När vi flyttade hit för 15 år sen och inbjöd till lucia och bara hade stearinljus tända var det en del som, minst sagt, undrade vad vi höll på med.

Men det HAR skett en förändring de senaste åren, det finns nu ganska gott om doftljus och värmeljus i affärerna, så om några år sitter nog även grekerna där och kurar och myser vid levande ljus...

Men att gå till kyrkan utan att tända ett ljus så fort man kommer innanför dörren, det skulle inte gå. Den traditionen sitter djupt. Och inte bara när det är gudstjänst. Eftersom kyrkorna är öppna hela dan så går man gärna in i kyrkan när man ändå passerar och tänder ett ljus. Man tänder ett ljus både i sorg och i glädje. För den som är sjuk, för den som ska tenta, åka på en resa eller göra nåt annat viktigt. Man tänder ett ljus när någon dör och på årsdagarna av dödsfallet.

Och man tänder ljus när man är glad! För att tacka för att något hänt som man önskat eller bett för. Så igår, när jag efter mammografin och ultraljudet av armhålan fick beskedet att allt var bra och ett ton sten fallit från mitt hjärta (här får man domen direkt), vad gjorde jag då? Jo, jag gick för att tända ett ljus i tacksamhet! Och tack förresten, alla ni, som höll både tummar och tår. Det hjälpte säkert, det också...

Godkänt i svenska

Bravo Giorgaki! Du får godkänt!Kanske till och med väl godkänt, i svenska språket...

Såg på middagsnyheterna i TV att Giorgos Papandreou, Greklands färske premiärminister, har hållit tal på Socialdemokratiska kongressen i Stockholm - på svenska. Och det lät riktigt bra. Visst, talet var säkert skrivet av någon svensk, men hans uttal var helt ok och han hade flyt.

Bra gjort, tycker jag, för det är ändå över 35 år sen han flyttade från Sverige. Han var i tonåren när han tillsammans med föräldrarna flydde till Sverige i slutet av 60-talet från ett Grekland där högerjunttan tagit makten. (Förresten så blev pappa Andreas senare premiärminister, precis som farfar Georgos också varit. Tala om ett yrke som gått i arv..). Den unge Giorgos gick först på Viggbyholmsskolan i Täby och sen pluggade han sociologi på Stockholms universitet.

Även min yngste son pluggar ju sociologi. Ett ämne som tyvärr inte har särskilt ljusa framtidsutsikter när det gäller jobb i Grekland. "Men han kan väl alltid bli premiärminister" sa en bekant hurtigt häromdan när han hörde vad sonen gör, och då syftade han förstås på Papandreou. Bevare mej väl, säger jag bara...

Idag är det visst nån internationell dag mot bröstcancer och alla TV-kanaler här i Grekland har ett rosa band i ena hörnet.I morgon ska jag göra mammografi. Oron fladdrar i magtrakten. Håll gärna en tumme!

Bilden visar Giorgos och Mona, två partikamrater över gränserna. Foto Anders Löwdin.

Andra bloggar om: s-kongressen, Mona Sahling, Giorgos Papandreou, Pasok, Grekland, bröstcancer

Grekerna säger NEJ

Idag är det den så kallade OXI-dagen i Grekland. Nej-dagen, alltså. Grekerna firar en av sina två nationaldagar och alla barn har gått i parad och alla hus har flaggat med den blåvita.

Vad man säger nej till? Jo, man säger nej till fascism, nazism och högerextremism. Det var nämligen den 28 oktober 1940 som Mussolini försökte komma in i landet med sina trupper, för att "passera" på väg till Afrika. ΟΧΙ - NEJ - sa grekerna bestämt ifrån, så Mussolini fick vända tillbaka.

Sen dröjde det ett halvår ungefär, till april -41, och sen kom tyskarna. Det lilla Grekland kämpade även då tappert emot några dar, men sen fick man ge sej för den stora nazistmakten.

I måndags var jag för första gången vid den fästning vid gränsen till Bulgarien där greker och tyskar stred mot varandra, då i april 1941. Gränsöverfarten heter Promachonas, ligger strax norr om Serres, och där fanns vid andra världskriget en av de största fästningarna, Roupels fästning.

Den hade inte bara en bra utkikspunkt uppe på toppen av berget - med god sikt ända in i Bulgarien (Sandanski skymtar i fjärran). Man hade också byggt en hel "stad" under jorden, med totalt sex km långa gångar, med sovsalar, kontor, läkarmottagning, badrum - plus skyttegravar förstås. Så man var väl förberedd när nazisterna närmade sej.

I tre dar pågick striderna. Tyskarna förlorade flera hundra man, medan bara 14 greker stupade vid Roupel, så motståndet var välorganiserat och skyddet gott i fästningen. Men tyskarna gick då istället in i landet längre västerut och tog Thessaloniki, så då fick man ge upp även vid Roupel.

När jag hörde det här vid mitt besök i Roupel i måndags, så slog det mej hur historien upprepar sej: Här har vi ett litet antal greker mot en stor främmande styrka, en strid som i början går bra för det lilla landet. Man kämpar tappert, men får till sist ge sej för den stora makten. Påminner det er möjligen om nånting? Jo, om striden vid Thermopyle förstås, där de 300 spartianerna kämpar tappert mot 300 000 perser! Samma historia, fast i antik version...

I vilket fall som helst så var det väldigt intressant att få se Roupels fästning och framför allt att få gå ner 27 meter under jorden och försöka föreställa sej hur soldaterna levde där (tur man inte har cellskräck!).

Jag var där tillsammans med 260 gymnasieelever och 20 lärare, skolutflykt alltså. Sex stora bussar stånkade upp för den smala slingrande vägen upp till fästningen, men det var värt besväret, utsikten var vidunderlig och historia på plats är alltid intressant. Och det är viktigt med MODERN historia också, inte bara med det som hände för ett par tusen år sen!

Så nu har jag nästan varit i Bulgarien också (på mobilen kom ett käckt sms "välkommen till Bulgarien..."). Precis som jag nästan varit i Turkiet och nästan i Albanien den senaste tiden. Undrar när jag ska lyckas ta mej över gränsen...

Andra bloggar om: Grekland, nazister, andra världskriget, Bulgarien, krig, motstånd

Olympiska elden passerar Naousa

Idag var det Naousas tur att ta emot den olympiska elden. I torsdags tändes den, som jag skrivit om förut, i det antika Olympia och nu gör den sin turné genom Grekland. På torsdag är den framme i Aten och sen får kanadensarna ta hand om den.

Facklan med den olympiska elden har passerat genom Naousa vid ganska många OS så jag har sett den förut. Men jag tycker ändå det är en rörande och mäktig händelse som jag inte vill missa för allt i världen.

För hur det än är med OS, med skandaler, korruption och annat som följer i kölvattnet numera, så symboliserar ändå den olympiska elden fred och försoning (så vill jag tro, i alla fall, naiv som jag är....)

Så strax före tio på förmiddagen stod jag där, tillsammans med några hundra andra och väntade på elden, som var på väg från Thessaloniki. Medan vi väntade bjöd en dansgrupp på traditionella danser. Filharmoniska orkestern spelade också och vimplar fladdrade i vinden.

Sen kom den, facklan, buren av en av Naousas mest framstående skidåkare genom tiderna. Han sprang genom stan och följdes av ett gäng lokala idrottsmän och kvinnor, som även de deltagit i OS. Och vi applåderade, viftade med flaggor. Och jag rös.

Mitt på torget tändes det stora "altaret", sen spelades OS-hymn och grekisk och kanadensisk nationalsång. Och sen blev det tal av borgmästaren och några andra gubbar från OS-kommittén och från Kanada.

Och efter ett dansuppträdande så fick en annan lokal idrottsman med olympiskt förflutet ta över facklan och springa vidare, mot Veria, Kozani, Larissa och Volos...

Just vinter-OS har en särskild plats i Naousas hjärta, eftersom stan har haft minst 10-12 idrottsmän som varit med och tävlat genom åren. Inte dåligt för en så liten stad! Anledningen är förstås att Naousa har två stora skidanläggningar, den ena var den första som byggdes i Grekland på 30-talet och skidklubben är fortfarande en av de största föreningarna i stan.

Så vintersport och Naousa hör ihop, så är det bara. Att sen ingen av idrottsmännen tagit nån medalj, det gör inget. Det är ju kampen och deltagandet som räknas...

Andra bloggar om: Olympiska spel, OS, Vancouver 2910, Naousa, olympiska elden, Grekland

Vatten, vatten...

På tal om hösten, så är hösten inte bara vackra, mustiga färger. Hösten är också lika med regn. Och regn i Grekland är lika med översvämningar.

Och den här helgen har landet nästan dränkts i enorma vattenmängder. I två dar har det regnat som om himlen öppnat sej och följden är förstås översvämmade källare, floder som blivit till sjöar, vägar som rasat ihop och odlingar som förstörts.

Naousa har fördelen att det ligger på en sluttning, så det mesta vattnet rinner iväg härifrån, neråt slätten. Problemet här är istället att så fort det regnar kraftigt så blir vattnet i kranen odrickbart. Det blir brunt och äckligt och man kan få magsjuka för mindre.

Och då blir det till att dricka köpevatten några dar. En söndagsöppen kiosk på torget var snabb på att ladda upp inför efterfrågan, minsann - bilden visar hur det såg ut på trottoaren idag på förmiddan...

Nej, tacka vet jag höst-mys vid öppen spis istället. Nu ska vi iväg för att "inviga" en öppen spis som några vänner just installerat.

Höstkänslor - att få börja om på nytt

Höstkänslor vill Erica att vi skriver om idag, i fredagstemat Show and tell.

Inget svårt tema alls, tycker jag. För hösten och jag kommer bra överens! När andra blir smådeppiga och eländiga för att sommaren tar slut, så känner jag i värsta fall lite vemod över att mörkret närmar sej.

Men detta vemod går superfort över, istället fylls jag av förnyad energi och lust att ta itu med en massa saker. För på hösten är det äntligen lite svalare och man kan GÖRA olika saker!

När jag var ung och bodde hemma, så minns jag hur roligt min mamma och jag tyckte det var när de olika kurskatalogerna kom i början av hösten. Vi slängde oss över dom och började planera att vi skulle lära oss franska, vävning, porslinsmålning och tango. Vi skulle gå på skrivkurs och målarkurs och det fanns ingen hejd på allt vi ville göra. Och även om vi inte anmälde oss till allt det där, så nog gick vi minst en eller två kurser varje höst.

Den här känslan av att hösten är lika med aktivitet och energi finns fortfarande kvar hos mej. Hösten är en chans att få börja om på nytt. Man får liksom en chans till. Den är heller inte så krävande som våren. Nu kan man stänga in sej lite och kura, man kan gömma sej i tjocka tröjor och halsdukar...

Höst i Naousa, ja det betyder förstås FRUKT. Träd som dignar av äpplen, kiwi, valnötter, kastanjer. En av bilderna visar hur mitt balkongbord ser ut just nu. Men höst betyder också förberedelser för vintern - (som vedhögen på bilden), en förutsättning för att man ska kunna elda och ha det varmt och skönt under vintern.

Sen är det ju alla färger som man inte kan se sej mätt på! Hösten är färgernas årstid framför andra. Fast så här långt har inte hösten kommit än i år, bilden på trädet är från förra året.

Jaha, det här blev visst ett inlägg till höstens lov! Så...tack och lov för hösten då!

Andra bloggar om: Grekland, höst,

Elden har tänts

Idag tändes den. Den olympiska elden som ska brinna tills det blir vinter-OS i Vancouver nästa år.

Såg ceremonin i direktsändning i TV, direkt från det antika Olympia. Det är så högtidligt och de där kvinnorna som ser ut som antika gudinnor rör sej så långsamt och tjusigt.

Facklan hålls framför en spegel för att solen ska tända facklan, men idag trodde jag nästan att det inte skulle lyckas för det tog en bra stund innan den äntligen tändes och alla kunde andas ut. Förresten, vad gör man om det regnar?? Vet faktiskt inte.

Och nu ska elden färdas genom Grekland i åtta dar innan den får åka vidare till Vancouver. På tisdag kommer den till Naousa! Så då blir det fler bilder. Jag kommer att stå redo med kameran, förstås, LÄNGST fram...

Annars har jag varit på gympa idag igen. Men det blev ingen pilates idag heller, instruktören tyckte det var bättre att vi gick en promenad och sen stretchade lite! Haha, det är nog inte meningen att jag ska göra nån pilates...

(Bilden har jag lånat från Ta Nea online).

Andra bloggar om: OS, Vancouver, olympiska elden, Olympia, Grekland, pilates

Pilates express

Oj, ni kan inte tro vad jag känner mej hurtig och duktig. För jag har varit på gymnastik - och det vet jag inte när jag var senast (kanske 15 år sen eller så).

Jodå, jag håller igång rätt bra ändå genom att promenera mycket, så inte är jag helt förslappad, inte, det ska ni inte tro. Men igår började jag på nåt som jag trodde skulle vara pilates. Den här "nya" formen av gymnastik alltså som det sägs att alla ska kunna göra, där man stretchar och får god hållning och så. Gärna tillsammans med en stor boll, och ibland i kombination med yoga. Lagom stillsamt alltså.

Men inte vet jag vad det kallas som jag var på igår. Pilates express, kanske? En hyperstressad gymnastiklärare kommer infarande tio minuter för sent och drar igång med raketfart. "Andas in, andas ut" hojtar hon, "spänn magen, lyft på rumpan, sträck benen"... Jag som aldrig gjort pilates förut hade all möda i världen att hänga med och veta hur jag skulle andas och sprattla med benen. Och 25 minuter senare var det över för då skulle lokalen användas till nåt annat.

Nä fy, det var verkligen inte det jag hade väntat mej. Men jag tänkte ändå att jag ska ge det en chans, så idag började jag med att gå en snabb promenad på idrottsplan först i en halvtimme för att värma upp innan jag gick till gymnastiken. Och där blev det ingen pilates alls idag utan ren och skär work-out - i en hel timme! "Det blir så tråkigt att bara göra pilates", tyckte gympaläraren...

Och visst, det var rätt skönt att få jobba med kroppens alla muskler igen efter alla år. Men med tanke på alla mina onda leder så får vi se hur det går. Jag "fuskade" en hel del och gjorde rörelserna i min egen takt, men i morron vet jag en som behöver en lyftkran för att komma ur sängen på grund av träningsvärk...

Andra bloggar om: gymnastik, pilates, idrott, Grekland

Sommaren packas ner

Trevlig vecka! Καλή εβδομάδα!
Nu är hösten här, helt klart. Kan inte fatta att jag badade i havet så sent som för en vecka sen, nu känns det LÅNGT borta, som i ett annat liv...

Men nu packas sommaren ner i stora påsar. Håller nämligen på med att byta sommartunna kläder mot tjocka vinterkläder i garderoben, så här ser ut som ett slagfält med påsar, kläder, galgar, högar av diverse att slänga, annat att skänka bort. Usch, blir trött bara jag tänker på det här varje höst och vår, men det är skönt när det är gjort och det blir ordning i garderoberna.

Blir nog bra med lite pilates ikväll efter det här! Ska gå för första gången idag, undrar hur det är? Berättar i morgon.

Gick en promenad i helgen och fotade lite mustig höstfärg. Men vad är det här för en växt, tro?? Frågade en farbror som var i närheten och han svarade ett namn på grekiska som jag inte kan hitta i nån bok. Vad säger mina duktiga bloggläsare?

På Travelstarts blogg skrev jag igår om de underbara salinerna med flamingor på Lesvos. Det blir ett ljust minne att vårda i vinter.

Andra bloggar om: Grekland, höst, kläder

A beautiful mind

Denna regniga och kyliga fredag har Erica bestämt att vi ska skriva om vår favoritfilm i temat Show and tell. Vädret är som gjort för en filmkväll med goa filten och lite chips (och sen är det bara att hoppas att jag som vanligt inte somnar efter halva filmen...).

Kan nog inte säga att jag har EN favoritfilm. Jag ser mycket på film, både på bio och hemma, så jag har ganska många filmer i min favoritlista. Men jag väljer ändå att idag bara skriva om en film och då får det bli "A beautiful mind" av regissören Ron Howard (vet inte om den har nån svensk titel). Den bygger på en sann historia, och sånt gillar jag. Det är berättelsen om det matematiska snillet John Nash, som fick nobelpriset i ekonomi 1994.

Filmen berättar om hur Nash pluggar på universitetet i Princeton (där även Einstein höll till), om hur han träffar sin blivande fru men framför allt om hur han drabbas av paranoid schizofreni. Han ser personer som inte finns, han känner sej hotad och han hamnar så småningom på sjukhus. Filmen är en mycket varm historia om hur kärlek och medmänsklighet hjälper den svårt sjuke Nash så han kan återvända till universitetslivet.

Huvudrollen spelas av Russel Crowe och det här är hans bästa roll hittills i mina ögon. Filmen har fått fyra Oscar.

Den riktige John Nash är idag 81 år och har fortfarande en arbetsplats på Princeton. I somras träffade jag en person som arbetar som bibliotikarie på Princeton (han råkar vara gift med en kvinna från Naousa) och han berättade att han ser Nash då och då. Han är en ensamvarg, med knivskarp hjärna.

Min bekant berättade också om en rolig episod. När filmen gjordes skulle några scener spelas in på Princetons campus. Filmteamet riggade upp sin utrustning och skådespelarna var på plats. Och som alltid när det gäller Hollywoodstjärnor i action, så samlades också en hel del publik för att se på.

Och när alla stod där för att kolla in snyggingen Russel Crowe, så går "den riktige" John Nash förbi, den person som alltså filmen handlar om. Men ingen brydde sej om honom, han passerade obemärkt, och själv brydde han sej säkert inte heller ett dyft...

Rekommenderas!

Andra bloggar om: film, Russel Crowe, A beautiful mind, Princeton,

Avsked från en ö

Frön ö-liv till bergsliv. Från sommar till vinter (nåja, höst i alla fall).

Skulle ha åkt från Mytilini med flyget till Thessaloniki igår kväll kl 20. Men icke sa Nicke. Det blåste full storm, det åskade och blixtrade och hade sej och varken båtar eller flyg gick. Helt i onödan åkte jag till flygplatsen, bara för att få höra att flyget till Thessaloniki var inställt och skulle gå idag på morgonen istället (jo, jag hade ringt innan för att kolla, men då var det ingen som visste nåt).

Så det var bara att ta taxin tillbaka in till stan, knacka på hemma hos sonen igen och be om en sängplats, för en natt till.

Och idag sken solen igen, det var lugnt på havet, men lite svalare i luften. Men när jag 40 minuter senare klev ut ur planet i Thessaloniki - då kom det en nordanvind från havet som fullständigt tog musten ur mej. Brrr vad kallt. Och på väg mot Naousa såg jag första snön på berget Kaimaksalans höga toppar.

Så snabba kast kan det vara här i Grekland när det gäller väder. I söndags badade jag i havet, två dar senare snöar det.

Ska bli rätt skönt att få sova i sin egen säng som omväxling. Och sen gäller det för maken och mej att börja vänja oss vid vårt nya, barnlösa liv! Ok, det är ingen stor grej, det är helt normalt att barn blir stora och lämnar boet, osv, visst...Men jag kan väl ändå få tycka att det är lite tomt! Och lite lite sorgligt att ha dem alla tre så långt borta att man måste flyga för att se dem...

Men känner jag mej själv och maken rätt, så kommer vi att vänja oss ganska fort och hitta på en massa olika grejer att göra, sysslolösa tror jag INTE vi blir. Och innan man vet ordet av är det jul och då kommer jag väl att stöna över att det är trångt här hemma igen...

Bilden är från Mytilinis flygplats "Odysseas Elytis" (nobelpristagaren i litteratur som kommer från ön), som ligger alldeles vid havet. Hann med en kort promenad längs vattnet innan planet gick.

Andra bloggar om: Grekland, Lesbos, Mytilini, flyg, Elytis, resor