Vardaglig byteshandel

Sådär ja, nu är vinterns försörjning av kiwi säkrad. Igår stod den här backen med nyplockad kiwi utanför dörren. Vardaglig byteshandel kallar vi detta för. Maken gav extra stödundervisning i matte till en elev för några år sen och som betalning får vi varje år en back med kiwi från familjens odling. En annan gång hjälpte han en elev vars föräldrar hade får och getter, så det året hade vi gott om färsk fårost...

Förresten, visste ni att Grekland ligger på femte plats i världen när det gäller kiwiproduktion? Det visste inte jag förrän alldeles nyligen. Mycket av den går på export, men jag vet inte om jag nånsin sett grekisk kiwi i Sverige?

Annars firar Grekland en av sina nationaldagar idag. Den här gången minns man Greklands motstånd - och kraftfulla NEJ (OXI) - mot Mussolini och hans fascister som 1940 ville passera gränsen. Så idag ska skolbarn och militärer gå i parad genom stan. Tyvärr hållar man fortfarande fast vid detta, enligt mej otidsenliga sätt att minnas viktiga dagar i historien. I storstäderna måste kravallpolis spärra av halva stan för att skydda dem som paraderar...nej, nu är det dags för ett annat sätt att fira nationaldagarna på. Tycker jag...

Ovärderlig kulturgärning hotas. Rädda Medelhavsinstituten!

Igår presenterade den svenska regeringen sin kulturbudget. Och på tre rader tar man -helt utan förvarning - död på tre fantastiska instistutioners verksamhet som pågått i många  Nämligen de så kallade Medelhavsinstituten: Svenska Instituten i Aten, Rom och Istanbul! Finansieringen upphör gradvis fram till 2017.

"Kulturskandal" kallar Aftonbladets Martin Aagård det för i en artikel och säger att det är den största chocken för svensk kultur och humaniora i dagens budgetförslag. Inte heller Sanna Rayman i Svenska Dagbladets ledarblogg skyr orden. Även hon kallar det för "gårdagens största budgetskandal" och avslutar med "Skam över denna prioritering". Maria Schottenius i DN skriver "Korkat, regeringen" och tycker att "det är en väldigt tråkig start för den nya regeringen. Och för svensk humaiora en smärre skandal."

Svenska Institutet i Aten på Mitseon 9. Foto:Marie Mauzy.

På instituten bedrivs forskning inom arkeologi, humaniora och kultur. Där främjas kontaken mellan Sverige och de tre länderna i kulturens vagga och dit åker svenska arkeologer för att arbeta med utgrävningar. Jag känner inte närmare till instituten i Rom eller Istanbul men jag vet vilken ovärderlig kulturgärning som görs i Aten (deras hemsida) och vilken betydelsefull mötesplats det dessutom är för oss svenskar som bor i landet. Under Ateninstitutet lyder även det fantastiska gästhemmet Svenska huset i Kvalla, som jag nyss skrivit om här på bloggen.

Det här måste vi alla hjälpas åt att protestera emot! På facebook finns redan en sida som heter "Rädda Medelhavsinstituten", en namninsamling har också startarts. Vi måste göra vad vi kan för att få regeringen att inse att det är extra viktigt med statlig finansiering när det handlar om ett område (antikens kultur och samhällsliv) som annars har svårt att överleva.  Medelhavsinstituten måste räddas!

Första modellen av graven i Amfipolis

Har man sagt A så får man väl säga B. Alltså fortsätter jag att visa hur det går med utgrävningarna i Amfipolis. Svenska media verkar inte ha tagit upp det här alls, eller har något sett något? Den som inte är intresserad får väl blunda.

I vilket fall som helst så släpptes igår bilden på den första modellen av hur graven ser ut och vad man hittat hittills. Än så länge har man alltså grävt ut förrummet och nått fram till den andra ingången, så nu återstår det mest spännande av allt, nämligen att gå in i själva gravkammaren och se vem som är begravd där.

På modellen syns även var de två huvudlösa lejonen (eller sfinxerna) sitter som vakter utanför huvudingången. En sfinx i den grekiska mytologin var en figur med lejons kropp och en människas huvud. Tyvärr saknas de båda huvudena. (Foto: Kulturdepartementet).

Att man hittat både sfinxer och karyatider är särskilt intressant, säger arkeologerna, för såna har man aldrig tidigare hittat i någon makedonsk grav. Fortsättning följer...

I morgon ska vi i svenska föreningen här uppe i norr få träffa Sveriges ambassadör från Aten, Det är första gången någon ambassadör velat träffa oss!

Arkeologisk skattjaktsfeber

Det känns som om det råder skattjaktsfeber - en arkeologiskt sådan -  i Grekland.  Kanske ni minns rubrikerna från i somras i svenska media: "Alexander den stores grav hittad?". Varje dag på grekisk TV rapporteras nu om hur det går med utgrävningarna i Amfipolis (exakt 18 mil från Naousa österut).

Mer än så här kan en besökare inte se av gravkullens utgrävningar. Foto: AP

 Det har pågått utgrävningar på gravkullen ända sen 1964, men nu börjar det brännas. Nu har man kommit så pass långt att man är inne i själva graven som försiktigt grävs ut, centimeter för centimeter. Inte tror jag vi får veta än på länge vems grav det är som legat gömd där under jordmassorna i nästan två och ett halvt tusen år, men ändå samlas turister och besökare vid platsen varje dag för att titta, trots att de inte kan komma närmare än en kilometer.

Det man KAN se och har kunnat se i många år är Amfipolis stora lejon. Det sitter där oskyddat vid vägen och tittar ut över området. Lejonstatyn är fem meter hög och hittades i bitar redan 1916. Nu tror man att den kan ha suttit på gravkullens topp. Jag var där och tog den obligatoriska bilden för ett par år sen.

Tavlan "Roxana och Alexander" av Pietro Rotari 1756

Tålamod och åter tålamod är det som gäller när man har med arkeologi att göra, men visst är det spännande... Kan det verkligen vara Alexander den stores grav eller är det möjligen hans fru Roxana och deras son Alexander som ligger där?? Eller nån helt annan höjdare från antiken? Ja, därom tvista de lärde, men kanske får vi veta så småningom. Om det visar sej att graven inte är plundrad - ja, då blir fynden bland de viktigaste i Grekland.

Förresten så var även aposteln Paulus i Amfipolis, på sin första resa i Grekland, på väg från Filippi till Thessaloniki (och Veria). Det kan man läsa i Apg. 17:1. Då var Amfipolis en välmående stad som man nu kan se rester av.

Inget är uteslutet, allt är fortfarande möjligt, som någon sa häromdagen på TV.

Den plätt på jorden vi kallar Sverige

Sveriges nationaldag idag och ni därhemma är lediga. Det var man inte på min tid, för det var ju först 2005 som nationaldagen blev helgdag. Men jag ställer i alla fall fram min svenska träflagga på bordet och sänder en extra tanke till den plätt på jorden vi kallar Sverige.

Trots att jag bor utomlands kan jag ändå inte säga att just den 6 juni betyder något sådär extra. Det är ju ingen dag som firar något stort och viktigt i Sveriges historia, men ok då, en nationaldag kanske alla länder behöver? Men det är viktigt att förstå att det faktiskt inte är någon motsättning i att vara glad över sitt land och att vara tolerant och öppen. Jag är glad och tacksam, alla dagar på året, över att vara svensk - OCH jag gillar olika, som kampanjen säger.

Jag är övertygad om att Sveriges hjärta är stort nog för alla som bor där. Stort hjärta, ja - samtidigt som hela jorden är ett så pyttelitet klot i universums oändlighet att alla vi människor som bor där borde hålla ihop istället för att bråka, utestänga och diskriminera.

Idag är det 28 grader varmt. Jag tror sommaren är på ingång...

Vallmo, Antarktis och offrande kvinnor

Efter helgens evinnerliga regnande här hos oss så tycker jag vi piggar upp oss med en ny bild här ovanför, i bloggens logotype. Och det får bli en bild på en vallmoäng, en typiskt grekisk vårbild. Visst skulle man gärna plocka en bukett - men vallmo är vackrast där de står i naturen, hemma i en vas tappar dom ju bums huvudet.

Allt regnande är nog himlen som gråter, ja så säger i alla fall en del Naousabor. För den här helgen minns man Naousas förstörelse år 1822, då nästan hela stan brändes ner och många människor dödades. Upproret mot det ottomanska styret hade börjat sprida sej i landet, men här i norr slogs det ner och det skulle dröja till 1912 innan hela landet blev grekiskt. Jag har ju berättat förr att Naousa officiellt heter "hjältestaden" Naousa för att kvinnor och barn hellre slängde sej i floden än att bli tillfångatagna. Vid minnesmärket, precis intill vattenfallet, återupplevde man idag dansen som föregick detta offer (och just den stunden var det faktiskt uppehåll).

Och så till ett helt annat ämne och en helt annan plats - Antarktis! För igår kväll var det föredrag igen i den föreläsningsserie som maken anordnar och talare var Evanggelos Kaimakamis, den förste grek som tillbringat ett helt år på en forskningsstation i Antarktis - på ett isberg 3500 meter över havet och med temperaturer som går ner till minus 80! Hualigen. Han berättade om hur svårt det var att andas där, att solen bara syntes över horisonten tre månader av året och att förhållandena liknar dem som råder på Mars. Nä, vill inte byta, men det var otroligt intressant att lyssna på honom!

Är det tradition så är det

Nix, inga våfflor idag, inte. Här är det fisk och vitlöksmos som gäller den 25 mars.

25 mars är dubbel helg och röd dag i almanackan. Både grekisk nationaldag och Jungfru Marie Bebådelsedag, med parader och fosterländska dikter som handlar om grekernas uppror mot ottomanska riket 1821. Och den blåvita vajar idag från varje balkong.

Och som sagt, idag äter ALLA "bakaliaros" (dvs torkad och saltad torsk), tillsammans med "skordalia" (vitlöksmos). Hade aldrig tillagat denna rätt själv, men eftersom inte svärmor orkar längre så var det maken och jag som stod för tillagningen idag. Först ska fisken läggas i vatten i minst ett dygn för att avsaltas. Sen ska ben och skinn tas bort, vilket inte är helt lätt.

Sen gör man i ordning det som kallas för "kourkouti", dvs en röra som består av mjöl, kolsyrat vatten (eller öl) och salt och som man doppar fisken i innan den steks. Och när den steks, ja då stänker det olja i hela köket, så den delen av tillagningen fick maken ta hand om.

Vitlöksmoset är potatismos med vitlök (förstås), olja, vinäger, salt och citron. Om det var gott? Tja, mycket väsen för ingenting tycker jag, men är det tradition så är det. Men i hemlighet drömmer jag idag om en frasig våffla med grädde och hjortronsylt...

En emigrants historia

Ibland när jag hör rasistiska uttalanden i Grekland om invandrare, så tänker jag att det är konstigt hur kort minnet är. För hur många greker var inte själva invandrare i Tyskland och Sverige under 60-och 70-talen, där de slet hund och fick utstå både det ena och det andra? Såna erfarenheter borde ge förståelse för andra i samma situation, tycker jag.

Samma sak gäller i Sverige. Även där har ju människor på grund av fattigdom varit tvungna att lämna landet och emigrera. Men det verkar vi ha helt glömt bort nu, eftersom det gått flera generationer sen ca en miljon fattiga svenskar emigrerade till USA och fick starta från noll.

EN av dem som tog båten från Göteborg år 1881 mot landet i väst var Fredrik Larsson, född 1857 (barnbarn till Fredrik Fredriksson, född 1809, se bilden). Han var min farfars kusin och kom från Lungsund i Värmland. Och eftersom min pappa var en hängiven släktforskare har jag en hel bok som berättar om vad som hände med Fredrik och alla andra i släkten.

Torparsonen Fredrik Larssons första jobb blev som rallare i Kanada, vid bygget av Canadian Pacific Railway. Så småningom hamnade han i Duluth, Minnesota och där lärde han känna Regina Pettersson från Småland. De gifte sej och fick tolv barn. När de fick chansen att köpa land i Wisconsin, vid den stora sjön Lake Superior slog de till. Bilden visar familjen (de två minsta barnen är inte födda än) och deras hus i Port Wing 1910.

Detta var orörd vildmark så livet var hårt för nybyggarna. Det fanns fortfarande indianer i skogarna, men relationerna var goda, och den svenska familjen fick goda råd om hur man kunde ta till vara råddjursskinn och göra mockasiner och kläder - för vintrarna var kalla och långa.

Eftersom det var mest svenskar som bodde i Port Wing bestämde man sej 1895 för att starta en svensk luthersk församling och Fredrik Larsson var under många år en av ledarna i kyrkan. Kyrkan finns fortfarande kvar.

 1980 åkte jag med mina föräldrar på en fem veckor lång resa i släktens spår "over there" och då var vi bl a i Port Wing i Wisconsin, som fortfarande inte har mer än några hundra bofasta. Det ligger vackert vid Lake Superior och vi lärde känna flera av ättlingarna, däribland Fredrik Larssons yngste son Thurston, och hans dotter Mary. De kom också till oss i Sverige, där bilden är tagen.

Nu är både min pappa och hans syssling Thurston borta. Kvar i livet är Mary och jag och - tack vare bloggen! - har vi nu återfått kontakten. På släktens mark, Larsson Creek Farm, har Mary öppnat ett bed&breakfast. Hon håller också på att översätta de sidor i pappas släktforskning som handlar om hennes släkt, för att ge till Port Wings lilla museum. Gissa om min pappa skulle varit glad över detta! Mary har också startat en blogg där hon berättar om sin släkt och sin bygd, den går att läsa här.

Människor har genom historien alltid flyttat och rört på sej över gränser, börjat om på nytt och ibland återvänt. Det kan vara bra att komma ihåg när de nationalistiska tongångarna blir för styva och höga...

Aten på många sätt

Vad vore Aten utan en demonstration? Så i fredags var vi med på ett hörn när sjukvårdspersonalen protesterade mot personalbrist och annan nedrustning utanför hälsodepartementet. Marschen gick sen till Syntagma och riksdagshuset. En lämplig ingång till lördagens reportage om hur bl a svenska experter är på plats i Grekland för att hjälpa till i den sjukvårdsreform som pågår.

Sen har jag fikat med trevliga bloggvännen Uhanna, ätit lunch på favoritstället Avocado, fått underbar shiatsumassage och gått en flera timmars lång guidad historisk tur i centrala Aten. Guiden från Alternative Tours of Athens var en ung arkitekt som visade på byggnader och miljöer från stans olika epoker. Den här organisationen ordnar flera spännande och annorlunda rundturer som kan rekommenderas! Eller vad sägs om "Street Art", "Nightlife in Gazi and Metaxourgiou" eller "Social Movements". Dessa unga engagerade personer vill visa på sidor av Aten som man kanske inte ser annars. Det kostar förstås en del, men om man är några stycken så blir det billigare.

Sen tog jag mej en tur ut till öarna också...Eller?? Njaä, det räcker med att gå till kvarteret Anafiotika, nedanför Akropolis. Där slog sej invånare från ön Anafi ner för länge sen - och de har förstås bevarat ö-miljön...

Och efter sju timmars bussresa anlände jag hem till Naousa igen igår kväll. Som alltid mätt och belåten på intryck, upplevelser och möten.

En förmiddag med antikens underverk

Idag tog jag mej i kragen och gick till Atens arkeologiska museum. Det är Greklands största och att inte ha varit där, trots 19 år i landet, kändes lite skämmigt.

 Där finns mycket att se. Många skulpturer är väl kända.

Man kan inte annat göra än att beundra antikens skickliga konstnärer. Visst är den lilla skulpterade ungen gullig. Han ser så busig och finurlig ut, kanske var han en antikens Emil...

Sen finns det just nu dessutom en särskild utställning om Antikythiramekanismen. Ni vet den där lilla grejen man hittade i havet och som visade sej vara en helt makalös "dator" från antiken. Jag har skrivit om den flera gånger här på bloggen. Här är originalet!

Nu ska jag snart göra mej i ordning för att fira kära gamla Svedala...

Den antika teatern i Mieza

 I söndags fick vi chansen att bli guidade på Miezas antika teater. Den ligger strax nedanför Naousa, mitt bland alla fruktodlingar och hittades av arkeologer för ca 20 år sen. Mieza är alltså namnet på den stad som för ett par tusen år sen låg där Naousa ligger nu.

Det blev ganska stor uppmärksamhet när teatern hittades då för 20 år sen, för man kunde se att den var stor och hade haft plats för mellan 2000 och 3000 personer! Det sägs att pjäsen Backanterna av Euripidis troligen hade sin premiär här under antiken. Jag minns hur jag för 18-19 år sen virrade runt i hettan på en massa små grusvägar tillsammans med min historieintresserade pappa, för att han skulle få se den... Den var minsann inte lätt att hitta, det fanns inga skyltar alls.

Sen dess har det dröjt ett antal år innan arkeologer och andra myndigheter kunnat bestämma sej för vad som skulle hända med den. Ska den täckas över med jord igen? Ska man bevara den som arkeologisk plats - eller ska man renovera den så att den kan användas? Nu verkar man delvis ha bestämt sej för den sistnämnda lösningen, för nu restaureras den med hjälp av en enorm lyftkran och det blir sju rader med nya sittplatser.

Men gissa om alla blev upprörda igår när guidningen ägde rum och vi fick veta att alla antika rester kommer att täckas över igen med jord (för att skyddas från regn och rusk). Vad blir resultatet? Jo, att det blir en "ny" teater i stort sett. Är det nån vits med det, kan man undra? Samtliga vi som var med på guidningen föreslog att man skulle täcka över några av de antika bänkraderna med plexiglas eller något liknande, för att man ska kunna se hur teatern har sett ut. Och när vi frågade om den ska användas till föreställningar så svarade arkeologen att "nja, det vet jag inte, det är inte bestämt än". Nähä, men varför restaurerar man den då med ny sten??

Strax intill teatern låg det en marknadsplats under antiken. Där hittade jag för många år sen några skärvor av gamla krukor. Men nu är marknadsplatsen täckt med högt gräs...

Högtid med rysningar

Lite regn, lite åska och lite sol däremellan. Det var vädret idag när Naousa högtidlighöll minnet av staden förintelse 1822. Grekerna hade börjat göra uppror mot det ottomanska rikets styre och i södra Grekland hade många platser redan fått sin frihet. Nu försökte även Naousa göra detsamma. Men ottomanerna slog ner upproret, brände ner nästan hela stan och tog livet av tusentals personer.

En grupp av Naousas stolta kvinnor samlades då vid vattenfallet. Det sägs att de sjöng och kanske även dansade, sen slängde de sej själva och sina barn ner för stupet. Allt för att undvika att tas till fånga och sändas till något harem. Det är denna händelse som gjort att Naousa officiellt har epitetet "den heroiska staden".

I morse återupplevdes denna händelse vid det monument som finns vid vattenfallet. Unga - och stolta - kvinnor dansade en stilla dans, det las ner kransar och hölls tal. Precis som varje år.

Men årets högtid förmörkades för första gången av ett gäng högerextremister, tillhörande partiet Gyllene Gryning (Chrisi Avgi).  De stod på plats uppe på bron med flaggor i händerna,  i svarta kläder och med rakade huvuden och pumpade muskler. De vrålade slagord om korrumperade politiker. Strax intill stod ett gäng anhängare till kommunistpartiet och Syriza. Det blev inga handgripligheter, men svordomar och verbala angrepp mellan grupperna förstörde stämningen. Läskigt, jag får rysningar bara jag ser de där svarta tröjorna...

Dagens firande avslutades som alltid med parad. Skolbarn, dansgrupper  - och skidåkare - paraderade. Och hunden som hittat en plats på första parkett vägrade envist att flytta på sej...