En svensk amazon i Grekland...

Ska jag – eller ska jag inte? Har funderat fram och tillbaka den senaste tiden. Ska jag ta upp det här med bröstcancern på min blogg eller inte – det är det som är frågan...

Å ena sidan har jag lite svårt för det där med att vara alltför personlig på internet, men å andra sidan vet jag att öppenhet om såna här saker kan hjälpa både en själv och andra. Hm, svårt dilemma.

Men nu har jag bestämt mej till sist och anledningen till det är att jag tror på öppenhet och rakhet, på information och kunskap. Kanske kan mina erfarenheter vara nån till hjälp – tänker då närmast på sånt som behandling, bemötande och vård här i Grekland. Som svensk vill man nog gärna rusa direkt hem till Sverige när sånt här händer, men det är minsann inte alltid praktiskt genomförbart, och då får man göra det bästa av situationen där man bor. Och faktum är att det nog inte ALLTID är så att svensk sjukvård är tio gånger bättre än alla andra länders vård...

För att fatta mej kort, så opererades jag alltså för bröstcancer den 27 november på Papageorgiou i Thessaloniki, ett nytt och mycket fint statligt sjukhus. Allt gick utan problem och tack vare en läkare som från första stund tjatade på mej att jag måste göra vissa övningar med armen, så mår jag nu bra och har fått tillbaka nästan 100% rörlighet.

En lustig kulturskillnad visade sej de närmaste veckorna efter operationen. Van som jag är vid att vara igång, promenera och hålla på, så har jag från första stund rört mej på stan och troligen sett ut ungefär som vanligt. Jag pratade med folk till höger och vänster och berättade om det som hänt, som vilken sjukdom som helst. Fick i början höra förvånade – och beundrande - kommentarer om detta, ”är du REDAN ute, tänk så lugn du är, vad du är stark och duktig”, för det naturliga här är att man släpar sej runt hemma hela dagarna i pyjamas, klagar och gråter en skvätt – och att man absolut inte pratar öppet om det med andra utanför den närmaste kretsen! Kände mej nästan som en ”missionär” för ett alternativt sätt att reagera...

Om ett par veckor sätter behandlingen med cytostatika igång, då får vi väl se hur jag kommer att må under den perioden. Är inställd på att det kan bli jobbigt... Var på onkologiska avdelningen första gången häromdan, där var fullt med folk i väntsalen. Min första tanke var att alla dessa väl inte kunde ha cancer, men tyvärr var det nog så (fast alla hade ju förstås minst en person med sej också, vissa hela släkten)... I en liten hörna hade Cancersjukas förening (Σύλλογος Καρκινοπαθών) ett trevligt litet stånd där de bjöd på gratis kaffe och te, pajer och kakor. De är mycket aktiva och ordnar en massa evenemang – och framför allt försöker dom med alla medel sprida information och öka öppenheten kring cancer i Grekland.

Tänker inte gå in på det i detalj här, men kan i alla fall säga att det som har att göra med bröstproteser fungerat problemfritt (det är samma firma här som i Sverige som står för proteserna, Amoena). Som canceropererad bedöms man som 67% handikappad och man får rabatt på bussar och tåg samt i vissa fall även ett ekonomiskt månadsbidrag. Den som vill veta mer kan höra av sej till mej.

Jaha, då vet ni det då att jag är en amazon numera! Tänker inte tjata om det på bloggen, men det går ju inte heller att låtsas som om ingenting har hänt, så det kommer väl att vara ett återkommande ämne då och då. Ett bland många andra...Andra bloggar om: bröstcancer, amazon