Slut!!! Slut på cellgiftsbehandlingarna...äntligen... Hoppas av hela mitt hjärta att jag inte ska behöva genomgå det här nån mer gång i livet, det räcker så väl med en gång...
Allt gick bra idag, jag fick höra många grattis och önskningar om god bättring från andra olyckskamrater som jag lärt känna där på avdelningen. Tyckte lite synd om en 41-årig kvinna som idag skulle göra sin andra behandling och precis börjat tappa håret. Kommer ihåg att just den perioden i början var den värsta, då trodde jag inte att jag nånsin skulle kunna säga att nu är det över!! Men tro det eller ej, tiden går, den stannar aldrig, och även en svår tid har sitt slut.
Men allt är förstås inte över än. Framför mej har jag nu en period med strålning. Fick veta att den ska börja den 10 juni och pågå i 30 dagar - varje dag förutom lördag och söndag! Det betyder att jag ska bo i Thessaloniki i sex veckor, mitt i värsta värmen...det blir för jobbigt att åka fram och tllbaka varje dag. Om jag bara orkar så ska jag försöka utnyttja den tiden till att upptäcka och lära känna nya sidor av stan...Sätter in en bild av stans symbol, det vita tornet som ligger så fint där på strandpromenaden.
Nu är jag TRÖTT och ska snart stupa i säng, vi hörs mer i morron.
Andra bloggar om: Thessaloniki, bröstcancer, cellgift, cytostatika, vita tornet
4 kommentarer:
Grattis till att första delen av den långa behandlingen är över! Ett stort steg på väg! En tröst för de där sex veckorna i Thessaloniki är i alla fall att staden är så vacker. Hoppas nu att du ska må bra hela tiden och slippa jobbiga biverkningar!
Tack för det, jag hoppas på samma sak som du! Ja, Thessaloniki är en mycket fin stad - men man ska helst njuta av den höst och vår. Fast även sommarkvällar kan vara sköna, särskilt nere vid strandpromenaden eller uppe vid borgen...
Jag tycker att du är beundransvärd som kan hålla humöret uppe trots din svåra situation. Och att du kan se de positiva sidorna trots att du måste vara hemifrån så länge och i den värsta sommarvärmen.
Vem som helst annan tror jag skulle bli väldigt deprimerad. Jag beundrar dig!
Tack för de snälla orden! Ja, konstigt nog har jag inte alls känt mej deppig under den här perioden, även om det var lite tröstlöst i början när jag mådde illa och hade allt framför mej. Men jag tror jag liknar min mamma som tur är, hon har alltid bemött svårigheter med ett positivt sinnelag - och med ganska mycket humor...
Skicka en kommentar