Det kom ett upprop häromdagen från en bloggande pappa om att starta en bloggbävning. Visst är det ett bra ord (och mycket bättre än jordbävning som det får en att tänka på). Uppropet gällde att få fler att ta positiv ställning till organdonation, med anledning av att det idag 18 oktober är den europeiska donationsdagen. Om vi är många som bloggar om det här, så kan vi påverka många och bli ännu fler som vill donera sina organ...
Det här är en fråga som jag tänkt mycket på under årens lopp, ända sen jag gjorde en intervju en gång med en av de ansvariga för donationer på Huddinge sjukhus. Hon berättade hur det gick till rent praktisk när de fick larm om att någon donerade sina organ, hur ett team ryckte ut och hur man fick tag på och förberedde den patient som skulle få ett nytt organ. Mycket imponerande att höra hur det gick till, då för ca 20 år sen.
Här i Grekland talas det under senare år en hel del om organdonation och man gör kampanjer och annat för att försöka få folk att donera. Men det är ett tungt arbete. Grekland är det land i EU som intar sista plats på listan över genomförda transplantationer och en viktig anledning till detta är grekernas brist på förtroende för sjukvården! Vem vet om donatorn verkligen är död, vem vet om inte läkarna säljer organen vidare, vem vet om allt går rätt till, osv...
Men det går framåt - och det tack vare vissa mycket tragiska händelser. Som t ex i våras, då en 20-årig kille på besök från Australien misshandlades till döds utanför en klubb på Mykonos. Killen var hjärndöd och allt var oåterkalleligt. Då valde pappan att i media berätta att familjen beslutat donera hans organ - och detta utan att visa den minsta bitterhet mot det land där sonen slagits ihjäl på en semesterresa. Nu när det gått några månader har flera av de personer som fått organ från den australiensiske killen trätt fram och berättat om hur de tack vare transplantationen fått nytt liv. Igår kväll sändes i tv en mycket stark och rörande intervju med den unge man som fick hjärtat. Han berättade mycket fint om kontakten med den avlidnes föräldrar, om hur de känner att sonen på något vis fortsätter att leva genom honom.
Det är såna här personliga draman och händelser som kan få grekerna att ställa upp för organdonation, och faktum är att statistiken visade på en ökning direkt efter den här händelsen i våras.
Själv har jag bestämt mej för länge sen att jag vill donera mina organ (och det vet familjen) men måste ändå erkänna att jag inte kommit till skott när det gäller att anmäla mej till registret! Gjorde ett försök att ta kontakt med det grekiska registret häromdan, men det blev nåt error, nån fnurra på tråden så att säga, så mejlet kom tillbaka. Ska försöka igen...
PS På grund av utflykt och annat igår så glömde jag helt bort fredagstemat "Om jag var en kändis, så skulle jag"... Men jag har i alla fall ingen aning om vad jag skulle göra då, så jag får hoppa över den här gången!DS
Andra bloggar om: organdonation, transplantation, Europeiska Donationsdagen, Grekland
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Intressant igen att läsa din blogg.
Nu fick jag förklaringen till det som visades på TV igår. Att det handlade om hjärta på något sätt förstod jag men att det var en som tagit emot ett organ från killen på Mykonos fattade jag inte. Ja, man skulle nog tänka över det här med donation ännu mer. Jag skulle gärna vilja få ta emot och då måste jag också vara beredd att ge.
Så fint du skriver om det! Jag har också registrerat mig för länge sedan, fast här i Egypten vet jag inte hur man gör. Men Klas vet om det.
Ett intressant ämne. Spanien ligger (trots likannde mentalitet som grekerna) i topp när det gäller organdonationer. Anledningen är att man har speciellt utbildade grupper som informerar och ger stöd till anhöriga när nâgot händer. (En annan anledning är ocksâ att fler unga människor avlider i olyckor än i t.ex. Sverige...)
Jag intervjuade förra âret en kille som fâtt en ny lever - han hade en dödlig sjukdom och hade aldrig överlevt om han hade valt att opereras pâ Huddinge sjukhus - väntetiden är sâ lâng där att de flesta hinner avlida innan man hittar en donator.
Det räcker att familjen vet. Även om man är registrerad, tillfrâgas alltid familjen och det är de som fâr ta beslutet.
Ingegerd- så du såg också programmet! Du har så rätt i det att om man själv vill ta emot ett organ, så bör man nog vara redo att ge.
Marianne - jag ska väl göra ett försök att registrera mej igen, mest för att det är bra att registret har många namn, för det i sin tur kan inspirera andra att anmäla sej.
Anna - intressant det där med att Spanien ligger så lång före Grekland, trots likartad mentalitet. Men där ser man var träget arbete med information kan ge för resultat! Det ju så även här att det är många som skadas i trafikolyckor, men tyvärr går många organ till spillo. Och angående Huddinge - varför är väntetiden så lång där, finns det inte donatorer så det räcker i Sverige?
Visst är det ett viktigt ämne. Och vad bra att den hemska händelsen ändå kunde leda till så mycket gott, både direkt och indirekt. Själv är jag registrerad både i Sverige och Danmark, men här i Grönland har vi inget register (mig vetligen) då liknande operationer inte kan utföras här, men donationskortet har jag alltid med mig iaf, man vet ju aldrig...
Skicka en kommentar