torsdag 23 april 2009
I sällskap med Brad Pit och Kallifatides
När filmen "Twelve monkeys" med Brad Pit och Bruce Willis äntligen var slut igår kväll på tv, så trodde jag att min hemmabiokväll var över, för klockan var ju nästan midnatt. Men då börjar i en annan kanal ett program med Theodor Kallifatides - så då blev jag ju fast i en timme till...
Programmet hette "Οι κεραίες της εποχής μας", vilket betyder "vår tids antenner" ungefär. Det är en serie med författarporträtt, och titeln syftar väl på att just författare fungerar som en sorts antenner i samhället som känner av vad som är på gång. En grekisk journalist var på besök hos Kallifatides på Söder i Stockholm, i hans skrivarstuga, promenerade tillsammans med honom på de kända gatorna runt Maria kyrka, båda iklädda tjocka jackor, vantar och mössor. Programmet var inspelat en kylig men solig dag strax före jul.
Och det visade sig vara ett mycket bra program, eftersom Kallifatides alltid är intressant att lyssna på. Han pratar och berättar på ett sätt som känns ärligt och uppriktigt och han fångar i alla fall mitt intresse. Och tänk vad tiden går, nu har han varit i Sverige i hela 45 år och själv har han hunnit bli 71 år!
I programmet sa han att han känner, trots alla dessa år och trots alla böcker på svenska, att han ändå inte utnyttjar 100% av sig själv och sitt språk när han skriver på svenska. Det fattas liksom nånting ändå som han bara har på grekiska. Han berättade också att när han försökt översätta sina svenska böcker till grekiska, då blir det inte en ren översättning. Då blir det som att han skriver en ny bok, med ungefär samma innehåll visserligen, men med ganska många förändringar som har att göra med att både språk och läsare är så annorlunda.
Kallifatides är inte särskilt känd egentligen i Grekland även om man kan säga att man har "upptäckt" honom de senaste åren. Och även hans hemby, som han lämnade när han var 8 år gammal - byn Molaoi på Peloponnesos - har nu förstått att man fött upp en stor författare, så nyligen uppkallade man en gata efter Kallifatides - byns enda gata med namn..."Då blev jag så rörd att jag grät", berättade han i programmet.
Kollade lite i min bokhylla vad jag har för böcker av Kallifatides och det blev visst en ansenlig hög... Nu ska jag äta moussaka.
Andra bloggar om: Kallifatides, böcker, litteratur, film, Grekland, Brad Pit
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kul det där med språket - att det bara är grekiskan som räcker till. Undrar om inte alla känner så för modersmålet..
Så där kände jag mig när jag studerade i England ett halvår. Handikappad trots att jag talade engelska relativt flytande.
Kallifatides kom visserligen till Sverige tidigt, men hemma talade man väl grekiska, eller?
Eva - jo, jag tror nog också att man känner så för modersmålet, men jag blev ändå lite förvånad att höra det från honom som jobbat så hårt och nästan enbart med svenska språket i över 40 år!
Musikanta - jag vet också hur det känns, de första åren här kände jag hur starkt hela min personlighet låg i mitt språk. När jag inte kunde uttrycka mej på grekiska så kunde jag inte heller visa hela min personlighet. Ang Kallifatides så kom han till Sverige ensam utan familj och kämpade hårt med att lära sig svenska snabbt. Sen gifte han sej med en svenska så det är nog det språket som dominerat ändå.
Om du väljer en favoritbok av honom...?
Jag fiskar efter förslag till bokcirkeln. har varit suen på honom länge men inte kommit till skott.
(hur lät de då...)
Språk är komplicerat.Jag har läst en undersökning hur det fungerar när vi blir gamla och i värsta fall senila och gaggiga.Personer som under många år använt andra språk tappar bort den färdigheten och återgår till sitt modersmål.Kanske inte så konstigt förresten,vårt första språk blir nog ordentligt inpräglat i hjärnan.Jag minns inte var jag läst detta och om det är vetenskapligt bevisat men det låter inte roligt.
I vår familj har vi två modersmål så hur ska det gå.Okej,den dagen den sorgen.
Tant Matilda - det där har jag också läst, att när man blir senil så återgår man till modersmålet. Mina barns fröken i svenska skolan i Thessaloniki brukade alltid säga att det var en av anledningarna till att hon tyckte det var så viktigt att hennes barn kunde svenska! Vi har ju också två språk i familjen, men som tur är för maken och mej (när vi blir gaggiga) så kan ju barnen båda språken...
Fritt ur hjärtat - oj, vad svårt att välja ut bara en bok. Men det är väl så att det man läst senast är färskast i minnet, och i så fall rekommenderar jag "Mödrar och söner" (har skrivit om den tidigare i bloggen, kolla under kultur). Den handlar om förhållandet till hans gamla mamma och är självbiografisk. I "En lång dag i Aten" berättar han om sin pappa, den är också bra. Om det där med att vara invandrare har han skrivit i bl a "Ett nytt land utanför mitt fönster". Den boken sa han i tv-programmet att han själv tycker om. Den är ganska tunn. Makens favorit är "Kärleken", men den är tidig och kanske är svår att få tag på. Lycka till!
Skicka en kommentar