LÅNGSAMT är fredagstemat för idag i Show and tell, som Västmanländskan vill att vi ska skriva om. Ett mycket lämpligt ord för långfredagen, får man väl säga. För visst var det, när man var liten, en lååång dag. En lång, tyst och tråkig dag.
Men sen jag flyttade till Grekland så är det inte ordet "långsam" jag förknippar med långfredagen, utan istället mer en känsla av vemod. Kyrkorna är öppna hela dagen och folk går ut och in för att hälsa den smyckade epitafen där den korsfäste ligger. Och på kvällen går man runt kyrkorna i procession med tända ljus i händerna. Men gissa då om jag tyckte det var konstigt i början att affärerna var öppna från kl 11 till 18 ungefär och att folk stressade och handlade som vanligt! Gå i affärer på långfredagen?? Nä, det kunde jag inte smälta.
Annars skulle jag nog ljuga om jag sa att ordet långsam är ett ord som passar mej. Jag är en sån som gör allting i turbofart. Äter fort, pratar fort, läser fort, går fort och far runt med dammsugaren som om jag hade eld i baken. Kanske kommer det från att tempot alltid var högt när jag bodde i Stockholm, hade en och en halv timmes resa till jobbet och tre små barn som skulle hämtas och lämnas på dagis. Tala om stress...Och tyvärr var det svårt att lugna ner sej när man var ledig, allt skulle fortfarande gå fort fort, så det sitter liksom i ryggmärgen.
Men så flyttade vi till Grekland, hamnade i en liten stad där man når allting på fem minuter - till fots - och där folk fungerade i ultrarapid (ok då, grekerna PRATAR och kör bil fort, det kan jag erkänna, men annars...). Här promenerar man så långsamt så jag tror jag får spader, man sitter i timmar på kaféer och bara låter tiden gå. I början var det en chock, jag tyckte allting bara stod stilla och trampade.
Men visst, efter några år så hade väl även jag lugnat ner mej något. Jag blev i alla fall inte superstressad om saker och ting inte hände så snabbt som jag ville. Och sen slog sjukdomen till för ett och ett halv år sen. Försökte nog hålla tempot uppe i början även då, men med cellgifter i kroppen GICK det bara inte. Och det konstiga var att det då liksom infann sej en känsla av frid och ro. Tror det var första gången i mitt liv som jag promenerade och rörde mej i långsamt tempo, hade ro att lösa korsord och att bara vara. Som tjuren Ferdinand, ungefär.
Nu har tempot börjat skruvas upp igen, så klart. Men jag försöker ändå att inte förlora den där sköna känslan av frid och ro som jag hade förra våren. Jag är nu rätt bra på att gå långsamma promenader - och jag har blivit en fena på att lösa korsord...
Andra bloggar om: tjuren Ferdinand, långsamt, stress, långfredag, Grekland
6 kommentarer:
Bra tolkning :)
Förstår att det kändes lite konstigt att komma från en stressad stad till raka motsatsen :)
Jag tror det kan vara bra att koppla av ibland och bara ta in alla intryck.
Hoppas du får en bra påskhelg!
Vilket bra inlägg. Vi behöver verkligen ta det långsamt ibland för att hinna njuta av allt runt oss. Glad Påsk!
Ja, det är en konst att kunna ta det lungt!!! Men det är VÄLDIGT enkelt att stressa. Visst är det konstigt?
Det är väl så där det är: man anpassar sig förr eller senare, bättre eller sämre, till ett annat levnadstempo än det man varit van vid. Bara man tar sig tid.
Påskhälsningar!
Påskhälsningar till er alla! Visst är det så att det är bättre på många vis om man kan ta det lugnt, men det är väl också konstigt att man ibland måste bli sjuk för att fatta det!
Fint inlägg! Jag tror att de flesta skulle må bra av att ta det lite långsammare i vardagen. Jag brukar säga åt O att vi borde äta långsammare och TALA med varandra istället för att slänga maten i oss - men är man jättehungrig så äter man ju fort!
Påskhälsningar - är det nu nästa vecka ni firar påsk eftersom det var palmsöndag igår?
Skicka en kommentar