Så här på Nobeldagen går mina tankar alltid till Sverige. Och närmare bestämt till Konserthuset och Stadshuset. Nobelprisets utdelning går i stort sett obemärkt förbi här i Grekland, men tankarna flyger ju fritt.
Först är jag (i tanken) med på utdelningen av Nobelpriset. Beundrar de duktiga personer vars hjärnor kommit på nya spännande saker och njuter av den pampiga musiken. Sen sitter jag där som en liten fluga på nåns axel i den vackra Blå hallen och kollar in vad de får att äta. Och frampå nattkröken tar jag mej en svängom förstås med nån tjusig karl.
Jaja, drömma kan man ju alltid! Men drömmarna har NÄSTAN gått i uppfyllelse ett par gånger, för jag har i alla fall varit på prisutdelningen två gånger i mitt liv. Och första gången var jag inte mer än 18 år gammal. Jag gick fortfarande på gymnasiet i Nässjö, men hade så smått påbörjat min journalistiska bana genom att vara med i lokaltidningens ungdomsredaktion.
Den driftige chefredaktören ordnade så att jag och en 16-årig kille i ungdomsredaktionen fick biljetter till prisutdelningen. Vilket äventyr för oss lantisar! Vi fick ta tåget till Stockholm, bo på hotell och sen klä upp oss i långklänning och kostym (!) innan vi så världsvant vi kunde beblandade oss med de fina gästerna i Konserthuset.
En fotograf tog bilder på oss i foajén och sen antecknade vi så pennan glödde, för vi skulle ju presentera det hela sen i form av ett stort reportage i lokaltidningen. Det var en oförglömlig upplevelse för två unga smålänningar.
Andra gången var 1982. Då fick jag följa med dåvarande pojkvännen (nuv maken) som fått biljett eftersom han fick stipendium från Svenska Institutet. Det året fick Gabriel Garcia Marqueze litteraturpriset. Den gången kändes det inte lika märkvärdigt, för jag hade ju varit med förr...
Illustrerar med bilder jag tagit på det kära Stadshuset, en favoritplats som vi alltid besöker varje sommar vi är i Stockholm. Idag på Nobeldagen brinner marschaller utanför porten och Blå hallen är smyckad. Och jag är där i mina tankar.
Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, nobelfest, stadshuset, blå hallen
9 kommentarer:
Själv planerar jag hur jag ska kunna undvika det trafikkaos som kommer att bli utanför Sheraton hotell där kungligheterna ska passera i sina bilar till Blå hallen i Stadshuset. Ett riktigt nålsöga där man den 10 december alltid blir sittande i en 45 minuter kaotisk bil-trafiksituation påminnande om någon Jaques Tati-film.
Å så roligt att höra om dina upplevelser i närheten av de STORA.
Ja det känns högtidligt med alltihopa kring utdelningen.
En svensk fest.
Håller helt med dig, skulle också vara en liten fluga på någons axel. Det är riktigt häftigt/fascinerande vad vetenskapen och dessa skarpa hjärnor kommer fram till.
Har nu suttit och läst om dina cancerbehandlingar.....Mycket tankar.
Min bästa väninna har genomgått alltihop utom att de inte tog bort hela bröstet utan hon mammograferar båda vid kontroll!!!
Så lika de gör i olika länder!
Cellgift i Uppsala fick hon och det är ju enklare att slippa de tio milen ideligen.Hon bor där.
Vidare verkar de kolla dig bättre efteråt.Regelbundet och på olika sätt. Till henne sa dom att om inget händer inom 5 år så kan hon betrakta sig som frisk....
Hon får antiöstrogenpreparat nu att äta som hon mår dåligt av. Hon drog själv ner dosen. Undrar vad du äter? Nu är det två år sedan hon startade.....
Margaretha - ja, vi har alla våra minnen och upplevelser av nobelfesten, haha...
Eva H - jo, det är nog för att det känns så svenskt som jag känner lite nostalgi den här dagen.
Helene - kanske vi kan träffas där i nån hörna, vi flugor...
Eva H - Ja, det är helt klart så att man gör tätare efterkontroller här i Grekland. Sen bråkar ju de lärde om vilket sätt som är det rätta... Men själv tycker jag det känns bra att få en koll varje halvår än så länge. Även jag tar antiöstrogenbehandling och det har ju vissa biverkningar. Första året fick jag tamoxifen och det var ok, även om jag blev lite uppsvälld av den. Nu tar jag sen i somras Aromasin som ger ledbesvär. Och nu börjar besvären bli ganska jobbiga, så jag börjar undra hur det ska vara när kuren är slut om fyra år?? Då blir det väl rollator. Men den här medicinen är ju ännu ett vapen i kampen mot tumörer, så då får man stå ut.
Jag har just Nobelfesten i full gång på tv:n bakom ryggen. Har kikat på sessor och god mat och på divertissementet som jag tyckte var ovanligt bra i år. Riktigt bra kostymer också, det var Camilla Thulin som hade gjort dem.
Kul att du har fått vara med två gånger, även om du har galamiddagen kvar. Snart så får du säkert gå på den också!
Marianne - måste nog kolla på Tv lite jag också (via internet förstås), så även jag får se hur alla var klädda...Sen ser jag fram emot den där middagen! Hoppas kan man ju alltid.
Så fantastiskt spännande det måste ha varit för en 16-åring att vara med på prisutdelningen! Har inte ens varit inne i Stadshuset...
Missade också TV-utsändningen eftersom vi var uppe i Stockholm på en anhörigs begravning och därefter hämtade barnbarn på dagis...
Jag har i alla fall kollat upp de kungliga damernas klänningar på datorn. Silvias stass var inget vidare, tyckte jag. Någon sorts dräkt med lång, vid kjol. Och blommig?
Kram/M
Musikanta - om du inte har varit i Stadshuset så tycker jag du ska gå en guidad tur nästa gång du är i Stockholm, för det är det värt. Har inte kollat in klänningarna än, måste nog göra det snart...
Skicka en kommentar