Så det är skönt med en kvällspromenad för att rensa skallen. Och som vanligt blir det då också en sväng förbi kyrkogården för att tända ett ljus. Tänk, innan min svägerska gick bort så hade jag knappt satt min fot på Naousas kyrkogård. Dessutom tyckte jag att den var både ful och pyntad med dålig smak. Och visst, här finns mycket kitsch. Plastblommor, prylar och stora fotografier.
Men nu är det som om jag inte ser allt det där längre. Istället känner jag lukten av de höga pinjeträden och hör syrsorna spela, jag ser hur människor omsorgsfullt pysslar om gravarna. De sopar, vattnar och det viktigaste av allt - de ser till att det lyser i ljuslyktan.
Jag ser nu att det verkligen är en viloplats för nära och kära. Kanske deras smak inte är densamma som min. Men vad gör det, de ger av sin tid och sin kärlek till den som gått bort. Sen byter de några ord med nån annan som är där i samma ärende, för alltid hittar man någon bekant.
Igår hade det hunnit bli mörkt innan vi kom dit. Och det var en stämningsfull upplevelse! Mörkret var kompakt men det lyste i alla lyktor. Det var samma känsla som det är att gå på kyrkogården under Allhelgona i Sverige, med den enda skillnaden att det var varmt och ljummet i luften. Inte det minsta otäckt, bara vackert och rofyllt.
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, kyrkogård, begravning, tradition
6 kommentarer:
Det låter så omsorgsfullt fast det inte är smakfullt.
Det är ju så mycket stora marmorkistor. ligger de döda där eller är de nergrävda??????
Kram Eva H Tyresö
Ja visst är det det viktigaste, att det lyser av omsorg, inte hur det ser ut för olika smaker. Så fint att det är så välbesökt.
Visst snurrar det av ord när man översätter! Men roligt är det.
När man lever utomlands finner man ju ideligen anledningar till att ompröva vad man tycker, -det kan gälla klädmode eller möbelstilar eller varför inte gravprydnader. Vår svenska lite avskalade stil, som vi tycker är sparsmakad och enkel kan på annat håll uppevas som torftig och tråkig.- Vilken lycka att det finns olikheter!
Eva H: marmorn är det ytliga , det som syns. Ialla fall här på ön där jag bor är det en djup hålighet under som rymmer många familjemedlemmar vartefter det behövs.
Monica P
Det har ju blivit en fin tradition i Sverige numera att tända lyktor på gravarna. Den seden fanns inte när jag växte upp.
Det är väldigt skönt att man har en grav att gå till och minnas dem som stått en nära, som gått bort. Jag förstår inte riktigt det här med minneslund, som har blivit så populärt på sistone. Är det kanske bara en ekonomisk historia?...
Fina bilder du visar!
Varm kram!
Satt igår med min mobil och skrev en kommentar, men den har inte kommit in. Minns inte vad jag skrev...
Tycker det är jättefint att de sköter om sina gravar. Jag skriver historiska äventyrsböcker, som du kanske vet, och en kultur som jag skrivit om är Inkaindianerna, hur de bevarade sina döda och plockade ut dem i solljuset och gav dem mat, så att de fick fortsätta vara en del av familjens liv även efter döden.
Det känns som något liknande på den kyrkogård du berättar om. Fast jag tror inte att de döda plockas upp ur sina kistor, men de verkar närvarande. Det är den uppfattningen jag får genom ditt blogginlägg. Kram Kim
Eva - de döda är begravda i jorden, precis som hos oss, det är bara så att en del vill ha de här stora marmorkistorna på graven.
Marianne - så är det verkligen men det tog ett tag innan jag kunde bortse från den för mej dåliga smaken, det måste jag erkänna!
Monica -Håller med dej, för visst vore det tråkigt om det såg likadant ut överallt på jorden.
Musikanta - Ja det kanske är så att det numera finns fler lyktor även i Sverige, vissa såna traditioner har nog kommit till Sverige för att stanna och det är trevligt, tycker jag. Och jag tycker nog också som du, att det är skönt att ha en grav att gå till!
Kim - nej, inte plockas de döda ut från sina gravar som indianerna gör! Men omsorgen är kanske densamma, man sopar, plockar och pysslar vid gravarna och det blir ett sätt att pyssla om den döde på.
Skicka en kommentar