Jag är nu inte en sån som kommer ihåg en massa detaljer från min barndom, absolut inte. Mest minns jag nog sånt som det finns foton på, tror jag. Så det är ju tur man har album!! Så efter en titt i mitt första alldeles egna album (där bilderna sitter på sniskan lite hur som helst, blandat med inklistrade vykort), så minns jag plötsligen flera lekar.
Det första är min kära Amerika-docka! Jag hade aldrig nån Barbiedocka, men jag hade dockan Gill (eller Jill som den nog hette på amerikanska). Henne fick jag i present av en rik svenskamerikan som av någon okänd anledning kom hem till oss och hälsade på, ca 1960. Denne herr Rosenberg besökte sina förfäders Svedala och för särkerhets skull tog han Cadillacen med sej på båten...Glömmer ALDRIG när han gled upp framför vårt lilla radhus med bilen - den var nästan lika lång som vårt hus! Grannarna höll på och sätta i halsen av nyfikenhet.
Och med sej hade han ett paket till mej med dockan, tillsammans med en hel garderob med kläder! Och madrass, lakan och överkast. Gissa vem som blev överlycklig...
Jag lekte med Gill i all oändlighet, jag bytte kläder på henne, hon gick på dans och på utflykt. Och jag var så rädd om henne och om alla saker som tillhörde henne att jag idag, 50 år senare, direkt kunde hitta en kartong i förrådet med dockan och alla tillbehör. Även dottern har fått leka med henne - men med stränga förmaningar från min sida att vara försiktig.
Några år senare, när jag kanske var 11-12 år, så låtsades jag att Gill hade en brevvän i New York. I breven (som jag själv totat ihop förstås) berättar flickorna om hur de har pojkvänner och går ut och dansar, minsann.
Det var min Amerika-docka, det. Men jag minns också med alldeles särskild gläde hur jag och mina kompisar lekte på gatan framför radhuset och liksom byggde "hus" i sanden, med hjälp av sand, pinnar och stenar. Just den leken har stannat kvar i minnet, kanske för den var förknippad med sommarlov och ljusa kvällar.
Vid ungefär samma tid lekte vi också Vita och Röda rosen ute i skogen, för Kalle Blomkvist var ju en hjälte. Vi var olika gäng som krigade mot varann. Men den leken höll nästan på att spåra ur en gång då det ena gänget band fast en motståndare vid ett träd och tänkte gå därifrån. Efter det bråket slutade vi.
OCH sist men inte minst - Fia med knuff var ju alltid en lekfavorit!! Här är det jag och min kusin Birgitta som spelar. Visst är vi väl för gulliga...
Det var temat för dagen. Utanför fönstret är det just nu nåt blött som faller - måste vara sånt man kallar REGN! Nåt sånt har vi inte sett här på flera månader, så gissa om jorden trängtar.
9 kommentarer:
Vilken underbar docka!!!
Roligt att den finns kvar. fick den rika amerikanen veta vilken glädje du hade av dockan?
Härligt med sommarkvällarnas husbyggen i sanden också.
Röda och vita rosen var ju kul men sällan var vi så många! Det var tydligen ni?
Var fanns radhuset?
Hej från eva i Tyresö
Så fina bilder! Och vilken upplevelse med den rika farbrorn från Amerika med den stora bilen - och en DOCKA till dig! Fantastiskt, en sån där önskedröm som jag tror att många hade. Men var han en släkting till er eftersom han sökte upp er?
Så gulligt med breven också!
Eva - Jo, jag tror nog mina föräldrar skrev till honom och berättade. Han hade inga barn själv så han tyckte väl det var kul att få ge det här till mej. Radhuset låg i Nässjö och där var vi ganska många barn som lekte tillsammans.
Marianne - Det där med bilen är lika starkt minne som dockan nästan, för den var så enormt STOOOR. Han var ingen släkting till oss men jag minns inte hur vi kände honom. Det är roligt att ha alltihop kvar i alla fall!
Säkert skönt med regn efter en så lång torrperiod?!
Hälsningar från en annan "husbyggare" :)
Vad intressant och roligt inlägg! Jag förstår att du har sparat den dockan och tagit hand om den! Väldigt gulligt med den påhittade brevvännen också!
Kram!
Vilka fantastiskt fina bilder! Jag var alldeles tokig i dockor när jag var liten och lekte med dem nästan varje dag. Jättegulligt med de små breven!
Vilka fina bilder du hittade. Det med sant och stenar verkar märkligt:-) Men röda vita rosen känner jag igen, hur lätt var det inte att det gick över styr.
Strandmamman - det var skönt men troligen alldeles för lite efter så lång torka. Vi får hoppas på mer under hösten.
Laura - visst är hon fin! Lika fin nu som då, faktiskt. Och det där med breven är typiskt mej, jag hade massor med brevvänner på den tiden.
Mini - Det där med dockor var speciellt, man blev väldigt fäst vid vissa dockor tycker jag. Och det var roligt när min dotter lekte med dockor, då kunde jag vara med på ett hörn igen...
Fritt ur hjärtat - inga digitalbilder på den tiden men man kan ju fotografera av de gamla svartvita! Det verkar som om vi är många som lekt Vita och Röda rosen, i alla fall vi som är liiite äldre (än vissa andra bloggare vill säga)...
Så roligt att ha bilder från lekarna!
Amerikadockan var ju fantastisk; vilka fantasilekar hon kunde sätta igång. Särskilt kul med breven!
Skicka en kommentar