Tre år och en kommentar jag inte glömmer

Tam-ta-tam tam-ta-tam. Ni hör väl hur fanfarerna ljuder! För idag fyller min blogg tre år. En ganska så aktningsvärd ålder på en blogg, eller hur. Hurra hurra om jag får säga det själv...

Ja, tänk vad tiden går. Tänk att jag suttit här nästan varenda dag och plitat ihop inlägg. Ok, inte riktigt varje dag, för sammanlagt har det blivit 755 inlägg. Men ändå. Tänk att det alltid finns nåt att skriva om!

Att jag började blogga var bara ett infall jag fick, just i den stunden. Absolut inget jag gått och grunnat på. Dessutom läste jag inga bloggar. Men sagt och gjort, jag fick för mej att bloggen skulle ha nyhetskaraktär (typisk yrkesskada) och handla om sånt som var aktuellt i Grekland. Alltså fick den heta så, utan närmare grubbel. En baktanke var nog att tidningar i Sverige skulle kunna hitta mej och veta att jag var en frilansare som hade stenkoll på läget. Och visst, en del jobbkontakter har jag fått via bloggen.

Mitt första inlägg hette Hösten har kommit (vilken nyhet!) och handlade om höstdagjämningen och att det varit val i Grekland en vecka tidigare. Inget personligt alls. Överhuvudtaget dröjde det ganska länge innan jag blev lite personlig i tonen. Kanske inte förrän närmare jul 2007 då jag efter mycket vånda bestämde mej för att berätta att jag fått bröstcancer. Det gick liksom inte att undanhålla, tyckte jag till slut. Och under den långa jobbiga behandlingsvåren 2008 var bloggen en livboj som gjorde att jag fick annat att tänka på.

Nu är bloggen en del av min vardag. Nån gång har det hänt att jag inte vetat vad jag ska skriva men för det mesta ligger idéer till inlägg lagrade i huvudet för att pytsas ut i lagom takt. Ibland tänker jag att jag kanske borde sluta. Men sen ångrar jag mej, varför skulle jag det så länge jag har nåt att skriva om?

En av de bästa sakerna med bloggen är att jag håller skrivandet och svenska språket igång, det får inte en chans att börja rosta. Men det allra bästa är de kontakter man får! Och allt man lär sej från dom. Alla dessa vänner som jag aldrig träffat! Som bryr sej och som hör av sej - och som jag själv bara måste gå in och kolla hos titt som tätt. Några har jag också träffat in real life och det har varit väldigt lyckat.

I spalten till höger finns en ruta med flaggor. Den har jag väl haft ett år ungefär och under den tiden har bloggen haft 31 361 besök från 66 olika länder! Flest från Sverige förstås, sen från Grekland, Finland, USA, Norge (vem?), Turkiet, Danmark (?), Egypten (hej Marianne!) och från "konstiga" länder som Pakistan, Hongkong, Tunisen, Slovenien, Senegal osv. Gissa om jag är nyfiken på vilka personer som döljer sej bakom dessa flaggor. Tjoho, hör av er och lämna en kommentar!

Och så var vi då osökt inne på dagens tema i Show and tell som är "Den kommentaren glömmer jag aldrig", och det är Olgakatt som är temavärd. Det där med kommentarer började inte komma igång på min blogg förrän efter en månad. Då fick jag min första kommentar från en Teresa som då bodde på Rhodos Gissa om jag blev glad.(bild från Rhodos där jag ännu inte varit).

Nu får jag kommentarer på nästan varje inlägg, inte så många men ca 5-10 varje gång. Ibland när jag ser att jag haft ett par hundra besök per dag men bara fem kommentarer så kan jag undra varför alla ni tysta läsare aldrig hör av er. Men ok, jag måste väl erkänna att även jag är dålig på att kommentera ibland, borde nog höra av mej lite oftare...

När jag tänker tillbaka och försöker komma på en kommentar jag aldrig glömmer så har jag svårt för att urskilja någon. Förutom någon enstaka (som när jag skrev om Makedonien-frågan) så har alla kommentarer varit snälla, intressanta, spännande och goa. Så kanske det får bli den allra första kommentaren då, från Teresa. Den glömmer jag aldrig, för den var FÖRST!