Om att korsa gränser

Den här fredagen är det "Gränser" vi ska skriva om i Show and tell tycker Pettas. Och det kan man skriva en hel del om, både filosofiskt och mer konkret. Och ju mer jag tänkte, desto större blev temat. Till sist blev det så stort och oändligt att jag nästan tänkte smita undan och säga att jag nog inte hinner skriva nåt tema...

Nä, kom igen nu, sånt mygel vill vi inte vara med om (säger smålänningen i mej strängt)! Ordning i leden, det är bara att börja skriva.

Och då är det ju så att jag bor ganska nära flera gränser. Närmare bestämt till tre olika länder. Eller fem, det beror på hur långt bort vi ska gå.

Rakt norrut ca 80-90 km har vi gränsen till FYROM (eller Skopje som ju Makedonien kallas i Grekland). Där har jag aldrig varit, trots att det är så nära, varken vid gränsen eller i landet. Varför? Tja, säg det, har bara inte blivit av. Fast jag är lite nyfiken på landet och hoppas få åka dit nån gång tillsammans med några svenska vänner från Thessaloniki som arbetar med hjälparbete bland fattiga romer där. Kanske kan bli ett reportage.

Jo förresten, jag HAR faktiskt varit alldeles vid gränsen till FYROM, fast på den bulgariska sidan. Vi försökte ta genvägen från Bulgarien till Grekland, via FYROM, men trots allt möjligt smicker och fjäsk från min sida (hm) så blev vi inte insläppta eftersom vi saknade ett grönt kort för bilen. Strax innan gränsen mötte vi det här ekipaget. (Sen har jag nog åkt tåg igenom ett par gånger också när jag tänker efter, men det var så längesen att det är preskriberat nu.)

Lite längre västerut, ca 120 km från Naousa, har vi Albanien. Där har jag HELLER inte varit! Dåligt, måste bli bättring på att besöka grannländerna, det lovar jag. Men jag har varit alldeles vid gränsen, strax norr om Igoumenitsa, vid havet. Stod där på tå och försökte kika in i Albanien...Gränsstationen såg ut som alla andra.

Lite längre österut så hittar vi gränsen mot Bulgarien. DÄR har jag i alla fall varit. I våras var maken och jag i en liten by strax innanför gränsen som heter Marikostinovo och hade en härlig helg med fårskockar och heta källor. Det som slog mej då var att allting var annorlunda, bara för att vi kört igenom den där kontrollen där vi inte ens behövde stanna bilen. Husen, gatorna, människorna, mentaliteten. Visst är det märkligt vad en påhittad gräns kan innebära? Bilden visar utsikten från byn mot grekiska gränsen.

Ska man utvidga det hela så kan man ju säga att Grekland även gränsar till Italien i väst, fast med ett hav emellan. Jo, där har jag varit, men det var ganska länge sen. Här badar jag i Joniska havet förra året. Hade jag fortsatt att simma rakt ut så hade jag kommit till Italien.

Och förstås, längst österut har vi gränsen mot Turkiet. Även där har jag NÄSTAN varit. Vilket betyder att jag varit i Alexandroupolis (där bilden är tagen) och i deltat Evrou, bara några km innanför gränsen. Den gränsen vill jag VÄLDIGT gärna passera, för Istanbul står högt på min önskelista.

Nu när jag ser det skrivet så står det klart: nästa år måste jag satsa på att äntligen korsa de här gränserna! Gränser är till för att korsas och rivas. Sagt och gjort, en gräns och ett land i taget får det bli.

Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Albanien, Bulgarien, FYROM, gränser, resor