Agoran i Aten fungerade under antiken som en central marknads-och samlingsplats . Där fanns tempel, andra byggnader och flera "stoa", dvs långsmala hus typ "gallerior". Under århundradenas lopp kom området att hamna under jord och det var bara templet och några andra rester som syntes när Aten blev modern stad på 1830-talet. Myndigheterna försökte redan då förhindra att det byggdes hus där, eftersom man förstod att det fanns gott om arkeologiska fynd under jorden. Men trots det började små hus byggas på platsen.
När det i början av 1900-talet börja byggas ännu fler och högre hus så blev det stopp. Istället ville arkeologer börja gräva ut platsen. Grekland självt hade inte råd att börja gräva så man frågade andra länders arkeologer och fick napp hos det amerikanska arkeologiska institutet. Med hjälp av en stor donation från John D. Rockefeller började man 1931 plocka ner alla de 350 hus och kyrkor som fanns på agoran, sten för sten och de personer som bodde där fick flytta.

Villkoret för att amerikanarna skulle få gräva var att man lät alla föremål bli kvar i området och att det byggdes ett museum för dem. Så 1956 rekonstruerades Attalos stoa, med exakt samma mått som den antika förebilden, och där finns nu ett museum i bottenvåningen och arbetslokaler och förvaringsplatser på övre plan och i källaren. Så här lång är pelargången i stoan.
Min privata guide Craig visade mig hur arkeologerna under årens lopp katalogiserat allting i lådor med små kort.
Dessutom skrevs alla fynd ner i små anteckningsböcker, tillsammans med fotografier och teckningar. Det finns hundratals liknande böcker som nu även har digitaliserats.
I det här moderna laboratoriet studeras och rengörs mynt och andra småsaker. Ett riktigt pilljobb.
På övre våningen finns långa rader av träskåp med glasdörrar, fulla av föremål.
Sen åkte vi ner i en kylig och ruffig källare med MASSOR av föremål. Totalt har arkeologerna registrerat 166.000 föremål! Stort och smått, allt från krukskärvor, till benbitar, stenblock och mynt.
Att vara arkeolog och kunna sätta ihop små skärvor till en kruka är som ett detektivarbete. Det kräver att man har gott om tålamod!
Två svenska kvinnor jobbar på institutet. En av dem är Pia K. som är utbildad arkeolog från Sverige och som håller på med digitalisering av föremålen. Hon stortrivs och kan inte sluta förundras över att hon jobbar mitt i det antika Atens hjärta.
Den här statyn av en ung man måste visst få lite hjälp för att hålla sej upprätt...
Om man vänder sej om när man går ut genom grindarna till agoran så ser man Attalos stoa till vänster. Och över alltihop tronar Parthenon på Akropolisklippan, precis som den gjort i flera tusen år...
Läs även andra bloggares åsikter om arkeologi, Aten, utgrävningar, agora, Grekland,
9 kommentarer:
Så intressant! Tack för att du delar med dig!
Vilken fantastisk sannsaga och vilket arbete man har lagt ner för att få upp stoan.
Intressanta bilder.
Man kan inte annat än att bli imponerad. Tack för mycket intressant och historiskt inlägg.
Superintressant!
Tack för intressant guidning. Vilken lyx att få vandra runt med egen guide och titta in i skrymslen och vrår vi andra inte får se!
Tänk, jag bodde nästan tre år i Aten, men hade fullt upp med småbarn, så jag gick bara utomkring i området- vi bodde inom gångavstånd-nu skulle jag vilja se insidan också-...
Monica P
STORT TACK! Så kul att få komma lite bakom kulisserna där :)!
Helt fantastiskt!
Birgitta - det är halva nöjet nuförtiden när man är med om nåt kul, att få dela med sej på bloggen!
Pettas - ja det är verkligen en imponerande plats, och dessutom mycket vacker.
eva - tack!
Karin - håller med dej att det kändes lyxigt att få en egen guidning,
Monica - ja men då är det dags för insidan nu! Hoppas det kan bli av.
eija - visst är det spännande att få se hur arkeologerna jobbar, för själva grävningen är bara en liten del. Resten av tiden går åt till att ta hand om fynden.
Alexandra - tack för det!
Intressant att få följa med dig i stoan. Vilket arbete som har lagts ner - tänk så mycket enklare det är med dagens teknik!
Kramar från Ingrid
Skicka en kommentar