Folkräkning och bamsedessert

Jodå, nu är vi räknade vi också. Jag började nästan bli orolig när jag läste hos alla andra Greklands-bloggare att de fått besök av statistiska centralbyrån men inte vi! Så nu kan vi andas ut. Vi är räknade, alltså finns vi.

En ung kille i sönernas ålder (bra extraknäck för studenter) ringde på dörren igår för att ställa de obligatoriska frågorna om när huset byggdes, hur stort det är, om vi har toalett, var vi lagar mat, vilken utbildning vi har, var vi sov måndagen den 9 maj och hur många timmar i veckan vi jobbar. Och lite annat smått och gott. När han gick lämnade han en broschyr med anmälningsblankett för organdonation. Bra grepp.

Jag vet inte, men jag tycker det verkar vara ett hästjobb att räkna invånarna i Grekland. Inte för att de är särskilt många, men för att folk bor lite hur som helst. Folk bor i Aten men är skrivna i sin by. Vi uppgav att barnen inte bor kvar hemma, medan ena sonen visst uppgav att han bor hos oss. För att inte tala om den halva miljonen papperslösa i storstäderna, hur gör man med dom? Tack och lov att jag slipper reda ut den här härvan...

Från det ena till det andra, så kan man inte säga att grekiska restauranger snålar med efterrätterna i alla fall. De allra flesta tavernor (i alla fall här hos oss) BJUDER på efterrätt när man ätit färdigt. Det kan vara frukt, glass eller nån kaka. Men priset tog den här! En sorts Calzone, fylld med chokladröra och med choklad-och fruktsås ringlad över... Den fick vi på pizzerian Da Elio i Naousa i fredagskväll då vi var ute med ett par vänner. Vi hade ätit sallad och en portion spagetti - tur vi inte hade ätit pizza!! Vi blev mer mätta på efterrätten än på huvudrätten. Sen rullade vi hem...