En artikel i DN idag har en rubrik som lyder "Ingen ler i Grekland längre" och "Dystra greker går till val". Och jag funderar på om det verkligen är så. Har grekerna tappat sitt glada humör, sitt "kefi"? Är stämningen enbart dyster?
Visst, det finns en djupt liggande oro över morgondagen, över vad som ska hända i framtiden. Visst, självmorden har ökat och antalet personer som tvingas vända sej till något soppkök blir fler och fler. Alldeles för många är arbetslösa, många är skuldsatta upp över öronen och de flesta har fått börja ta av sitt sparkapital för att täcka dagliga utgifter.
Allt detta är sant. Men att säga att ingen längre ler i Grekland är inte sant. Folk sitter fortfarande på kafeerna och umgås. Dessutom är tidningarna fulla av skämt om krispolitiken och odugliga politiker.
Häromdan stod det dessutom i svensk press att grekerna tar ut alla sina pengar från banken (dom som har några kvar) och att folk i panik bunkrar livsmedel eftersom man är rädd för en plötslig övergång till drachmer.
När jag var i Aten beslöt min fotografkompis och jag att vi skulle kolla upp den uppgiftern. Alltså gick vi till flera stora livsmedelsaffärer i områden där det bor många nyfattiga. Vi pratade med kunder och affärsbiträden. Och självklart pågår ingen bunkring, även om det då och då kommer någon enstaka person som köper lite extra ris och makaroner.
I en affär blev det en lång diskussion mellan oss och fyra anställda. De berättade om sin oro inför framtiden, om oron inför hotet att förlora jobbet, om deras barn som inte kan försörja sej. Men de var inte kuvade, inte nedtryckta, istället var de fast beslutade att klara även den här krisen.
"Blir det för eländigt åker jag väl hem till min by och slaktar ett får", sa en av kvinnorna halvt på skämt. "Jag har höns", sa en annan, "så vi kan göra ett byte". Stämningen var såpass glad, med många skratt, att vi var tvungna att påpeka hur glada de verkade, trots problemen. "Självklart, svarade alla med en mun, "ingen ska ta ifrån oss vårt goda humör! Vi kommer att klara det här, vi greker är ett starkt folk." Och när vi nästan var utanför affären ropade ett affärsbiträde efter oss: "I vår nationalsång står det att ”Grekland kommer aldrig att dö”, och precis så är det...".
Vi gick därifrån och det kändes som om vi själva fått en kick. En glädjekick, från greker i kris.
Uppdatering: Några timmar senare läser jag Kallifatides artikel i DN om "Athen var en gång den gladaste staden i Europa". Känns som en lätt deprimerad läsning. Men visst, hans bild av Aten är också sann, för det är många olika bilder som tillsammans skapar lapptäcket Aten och Grekland. Skillnaden mellan oss är kanske var man väljer att fokusera: på det positiva eller det negativa. Och eftersom jag fått en ganska rejäl släng av min mammas optimistiska syn på livet, så väljer jag för det mesta att lyfta fram det ljusa, det positiva....
Visst, det finns en djupt liggande oro över morgondagen, över vad som ska hända i framtiden. Visst, självmorden har ökat och antalet personer som tvingas vända sej till något soppkök blir fler och fler. Alldeles för många är arbetslösa, många är skuldsatta upp över öronen och de flesta har fått börja ta av sitt sparkapital för att täcka dagliga utgifter.
Allt detta är sant. Men att säga att ingen längre ler i Grekland är inte sant. Folk sitter fortfarande på kafeerna och umgås. Dessutom är tidningarna fulla av skämt om krispolitiken och odugliga politiker.
Häromdan stod det dessutom i svensk press att grekerna tar ut alla sina pengar från banken (dom som har några kvar) och att folk i panik bunkrar livsmedel eftersom man är rädd för en plötslig övergång till drachmer.
När jag var i Aten beslöt min fotografkompis och jag att vi skulle kolla upp den uppgiftern. Alltså gick vi till flera stora livsmedelsaffärer i områden där det bor många nyfattiga. Vi pratade med kunder och affärsbiträden. Och självklart pågår ingen bunkring, även om det då och då kommer någon enstaka person som köper lite extra ris och makaroner.
I en affär blev det en lång diskussion mellan oss och fyra anställda. De berättade om sin oro inför framtiden, om oron inför hotet att förlora jobbet, om deras barn som inte kan försörja sej. Men de var inte kuvade, inte nedtryckta, istället var de fast beslutade att klara även den här krisen.
"Blir det för eländigt åker jag väl hem till min by och slaktar ett får", sa en av kvinnorna halvt på skämt. "Jag har höns", sa en annan, "så vi kan göra ett byte". Stämningen var såpass glad, med många skratt, att vi var tvungna att påpeka hur glada de verkade, trots problemen. "Självklart, svarade alla med en mun, "ingen ska ta ifrån oss vårt goda humör! Vi kommer att klara det här, vi greker är ett starkt folk." Och när vi nästan var utanför affären ropade ett affärsbiträde efter oss: "I vår nationalsång står det att ”Grekland kommer aldrig att dö”, och precis så är det...".
Vi gick därifrån och det kändes som om vi själva fått en kick. En glädjekick, från greker i kris.
Uppdatering: Några timmar senare läser jag Kallifatides artikel i DN om "Athen var en gång den gladaste staden i Europa". Känns som en lätt deprimerad läsning. Men visst, hans bild av Aten är också sann, för det är många olika bilder som tillsammans skapar lapptäcket Aten och Grekland. Skillnaden mellan oss är kanske var man väljer att fokusera: på det positiva eller det negativa. Och eftersom jag fått en ganska rejäl släng av min mammas optimistiska syn på livet, så väljer jag för det mesta att lyfta fram det ljusa, det positiva....
