Vet inte riktigt hur jag ska ta det här. Å ena sidan är det ju bra - men å andra sidan känns det lite konstigt...
Jag ska förklara. Det är så att jag igår fick ett handikappintyg som gör att jag kan åka billigare på buss och tåg. Och nu går jag och funderar på om jag ska vara glad för det eller inte...
Visst, det är väl jättebra att få billigare biljetter, men... vadå, är jag handikappad???Jag som promenerar sex kilometer i bergen varje dag...Om jag ska vara ärlig så känner jag mej nog mer stympad än handikappad.
Tror att jag känner så här på grund av att jag lärt mej att man inte ska ligga någon till last, man ska klara sej själv osv - men å andra sidan är det ju inte jag som gjort reglerna i det grekiska samhället, så varför inte tacka och ta emot!? Reglerna säger att om man fått cancer och opererats så har man 67% handikapp. Om inkomsten är medelhög eller låg, så får man ett handikapp-pass som gör att man kan åka gratis på stans lokala bussar och med 50% rabatt på alla långfärdsbussar samt tåg.
Så nu får jag alltså både ett handikappbidrag varje månad (vilket jag inte skäms för att ta emot eftersom jag faktiskt inte kunnat jobba sen i november) och nu även ett åkpass. Kommer nog att använda passet när jag tar bussen till Thessalonikin nästa gång, men jag kommer säkert att känna mej både dum och lite "skyldig" när jag ska visa upp det där passet...kommer att tro att biljettförsäljaren tänker att "vadå, hon är väl inte handikappad!", fast han säkert inte tänker eller bryr sej ett dugg...
Är det bara jag som är så här överkänslig, eller??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
hahaha... samma känsla här!
men som sagt det är inte vi som skapat reglerna så det är bara att ta emot och tacka...
Svårt att säga hur man själv hade reagerat. Men eftersom du inte har kunnat jobba sedan i november kan du kanske se det som en del av sjukpenningen?
Hoppas du får en skön onsdag!
Marianne, tack för tipset, ska försöka se det hela som en del av sjukpenningen, då känns det nog lite bättre.
Usch ja! Nog ligger det lite i själe och hjärtat, man vet, man tänker men man vill inte... det är som att erkänna en massa saker man vill förhålla sig annorlunda till. Men det är ju så klart bara att tacka och ta emot, för verkligheten är ju som den är ändå.
Jag förstår dig, men jo du borde alltså bara tacka och ta emot ändå! Och ja, som Marianne skriver, se det som en del av sjukpenningen! :-)
Ja, jag tror nog att jag kommer att vänja mej vid tanken...och som sagt, alla bidrag är ju välkomna när man inte kan jobba som vanligt, så jag får väl se det så.
Jag träffade en gång en högadlig person som skröt med att han aldrig i sitt liv skulle ta emot någonting från försäkringskassan... Jag vet inte om han blev lyckligare för det. I alla fall hade han väl mycket gott om pengar.
Jag kände lite som du första gången när jag fick billigare pris på biljetter etc. för att jag blivit pensionär.
Nu bryr jag mig inte om det det allra minsta, bara tackar och tar emot. Även om det finns yngre personer än jag som skulle behövt rabatten bättre...
Skicka en kommentar