Utvandrare - och invandrare

Vi svenskar som bor utomlands kallas ju ofta för utlandssvenskar, eller kanske för utvandrare. Det sista låter kanske lite högtidiligt, där får man nog mer en känsla av Vilhelm Moberg och den tidens utvandrare som aldrig återvände till fädernelandet... Men i vilket fall som helst så betonar ju båda orden att vi flyttat "ut".

Men i somras fick jag nästan en så kallad aha-upplevelse av att jag inte bara är utvandrare, jag är också invandrare! Vet inte varför jag sällan tänkt på mej själv i de termerna trots att jag bott i ett annat land i 14 år. På grekiska kallas man mej för ξένη dvs "utlänning", men invandrare? På nåt sätt har jag kopplat ihop ordet invandrare med de människor som flyttat in till Sverige, inte med mej själv... Men det är förstås fel, även jag är naturligtvis en invandrare - i Grekland.

Anledningen till att jag började fundera i de här banorna var att jag i somras fick en bok av en god vän, som heter "Konsten att vara invandrare". Den är skriven av en polack, Andrzej Olkiewicz (genista förlag), som flydde från det kommunistiska Polen till väst. Efter den första tiden då han hankade sig fram på olika yrken utbildade han sig sen till geolog vid Stockholms universitet.

Boken är mycket lättläst och läsvärd - särskilt för personer som själva har bytt land eller lever med någon från ett annat land. För, som han skriver "att flytta utomlands innebär en dramatisk förändring, plötsligt blir allting så annorlunda". Han spetsar till det och ställer till och med frågan "kan man bli lycklig i ett nytt land?".

I boken berättar han om olika anpassningsstrategier, om att ta seden dit man kommer men också om den så kallade ”immigrantfrustrationen”, dvs den irritation över att värdlandet är annorlunda som drabbar nästan alla som byter land.

Han varnar också för att man som förälder försöker få barnen att dela ens hemlängtan eller säger att man flyttade för deras skull. Föräldrar bör inte ta ifrån barnen rätten att känna sig hemma i det land där de växer upp, hävdar han. Mycket klokt råd, tycker jag...

Några kapitel i boken tar upp hur det kan vara att återvända till hemlandet – och att det kan vara svårt efter många år utomlands. Olkiewicz skriver: ”Många av oss har upptäckt att vi gärna refererar till det nya landet när vi sitter och pratar med familj eller gamla vänner i hemlandet. Vi jämför länderna och kan bli irriterade på människor och vanor i hemlandet, precis som vi en gång blev vid ankomsten till det nya landet. Vi kan också tro att vi har lösningar på hur man ska handla och hur man bör leva. Och vi gör ibland misstaget att försöka lära ut det till dem som har stannat kvar. Det som hänt är att det nya landet – det land som vi så ofta klagat på och längtat ifrån – plötsligt har blivit hemma.”

Boken avslutas med ett antal råd om hur man kan underlätta livet i det nya landet. Några av dessa råd är:
-Acceptera att du bor i ett främmande land.
-Känn dig inte underlägsen värdfolket och skäms inte.
-Känn dig inte överlägsen och skryt inte.
-Acceptera att det finns vissa saker i det nya landet som du inte har det minsta inflytande över: de inföddas närvaro, landets språk, historia, traditioner, kultur, geografi och klimat. Det är meningslöst att klaga på sådant du ändå inte kan förändra.
-Sluta att klassificera allt som är annorlunda i termer av bättre-sämre.
-När du inte lyckas uppnå något du strävat efter – övertolka inte, skyll inte på ditt utlänningskap, allt är inte diskriminering.

Det var dagens boktips. Trevlig onsdag på er alla!

Andra bloggar om: böcker, invandrare, utvandrare, utlandssvenskar,