Året var 1822 och det ottomanska riket styrde både staden och landet sedan nästan 400 år tillbaka. Visserligen hade man det hyfsat bra i Niaousta - stan var välbärgad och de turkiska ledarna lät naousaborna vara ifred och höll istället mest till i Thessaloniki.
Men i mars 1821 hade några städer nere på Peleponessos gjort uppror mot 400 års förtryck. Och därmed började längtan efter friheten växa sej stark även på andra håll i landet. Så i februari 1822 gjorde man uppror även i Niaousta och stängde bokstavligen portarna för den turkiska överhögheten.
I drygt två månader gick allt bra. Men så blev det påsk år 1822. Och när man på torsdagen efter påsk firade mässa i kyrkan S:t Georgios, vid infarten till stan, så vällde plötsligen en ottomansk styrka in genom en av portarna. Troligen hade någon förrädare inne stan öppnat porten. De fem prästerna och ett 40-tal av kyrkobesökarna dödades omedelbart.
Sen följde tre dagars blodbad. Det sägs att floden Arapitsa färgades röd av allt blod.
Tretton kvinnor tog sina barn med sej till platsen intill det höga och forsande vattenfallet. Under en stillsam – men säkert mycket sorgsen - sång och dans, kastade de sej sen i floden. De föredrog döden framför att bli sålda till ett harem. Idag står en staty av en kvinna och hennes två barn på platsen som minne.
Och i parken, denna vackra plats med utsikt över hela slätten, där skedde på lördagskvällen den stora slakten. Inte mindre än 1 241 personer avrättades. En del hängdes, andra knivhöggs och flera halshöggs. Innan de dödades fick de veta att om de avsade sej sin kristna tro och blev muslimer så skulle de räddas. Alla valde döden.
När allt uppror kvästs och nästan hela stan skövlats och bränts ner så forslades ca 5 000 personer iväg till Thessaloniki där de såldes eller avrättades. Sen dröjde det ända till 1912 innan Naousa och norra Grekland blev grekiskt och självständigt.
Det är denna förskräckliga händelse i Naousas historia som gjort att stan formellt heter ”den heroiska staden Naousa”. Bara Naousa och Mesolongi har den titeln. Och varje helg efter påsk så minns man dessa händelser genom diverse evenemang. Så i två dagar nu har det varit fullt upp att springa på det ena och det andra (för man måste ju vara med där det händer...).
Och i år fick händelserna lite extra glans. Ärkebiskop Ieronymos kom till stan och detta för att den ortodoxa kyrkan beslutat att de 1 241 avrättade personerna härmed ska kallas martyrer och därmed komma in i den kyrkliga kalendern.
Så det var festligt värre när det skulle firas vesper igår. Visserligen är just den här ärkebiskopen lågmäld och ”enkel”, men jag kan inte hjälpa att jag fick associationer till...just det, en kung! – när han kom intågande med sitt släp och alla undersåtar...
Sen fick han sitta på sin tron medan gudstjänsten pågick.
Idag var det dags för kransnedläggning vid platsen där kvinnorna kastade sej i floden. Och då var även försvarsminister Evangelos Venizelos på plats minsann. Han och Ieronymos fick sitta i de fina stolarna, medan alla andra stod runt omkring.
Några unga flickor sjöng en vemodig folksång som handlar om kvinnornas offer.
Och när andra unga flickor med allvar och högburet huvud genomför den stillsamma dansen runt statyn, ja då ryser jag lite.
Sen slängdes ett par kransar i floden medan de andra las vid statyn.
Förutom detta så har skolbarnen gått i parad förstås. Två stycken oratorier har framförts, skrivna av lokala musiker, det har varit presentation av böcker som handlar om den historiska händelsen och det har genomförts ett symboliskt ”offer-lopp” runt stan...
Pust! Efter allt detta är jag trött och ska tillbringa kvällen med att titta på den grekiska varianten av Let´s dance på TV.
PS. De senaste dagarna har det stått i svensk press att en grek blivit upprörd över att han framställts som turk, på en yogurtförpackning. Hihi, visst är det lite kul...men kanske kan historien ovan få oss andra att förstå lite grand om VARFÖR det är så känsligt för en grek att bli kallad turk...Drygt 400 års förtryck sätter sina spår.
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, Turkiet, yogurt, blodbad, martyrer, ortodoxa kyrkan, ärkebiskop
5 kommentarer:
Hej
ibland gillar jag dina inlägg extra mycket, och det gjorde jag idag. Hälsning, Lena
Hej!
Du beskriver så fint allt...
Jag är en grekisk kvinna som bor i Sverige. Jag läser din blogg dagligen. Jag och min familj firade Påsk i Rodohori nära dig. Vi reste tillbaka till Sverige igår.
Vi kanske träffas någon gång...
Hälsning, Chrysa.
Vilken ruskig händelse...intressant läsning! Jag skrattade också åt greken som blev "turk på burk"...får se om han får sina 50 skadeståndsmiljoner;)...även jag ägnar kvällen åt grekaversionen av Let´s dance. Ha det gott!
Hej och tack för ditt fina inlägg igen! Det var svårt att läsa utan att ha tårar i ögonen. Man kan lätt förstå varför grekerna inte älskar turkar så hemskt mycket! Men hoppas att aldrig igen! Om det nu möjligt att människosläktet blir klokare med tidenen? I alla fall, en fin fest ni hade där.
Hälsning,
Eija
PS.Till min glädje märkte jag när jag läste dina gamla inlägg, att du har en dotter just samma ålder som jag har. Min yngsta dotter är född i mars samma år :)
Lena - Tack, roligt att du gillade det!
Anonym - Men oj, har du varit här! Hör gärna av dej nästa gång. Roligt att höra att du läser bloggen varje dag.
Mini - ja det är så ruskigt att man knappt kan föreställa sej det. Men jag känner en person som nu är närmare 90 och som minns hur hans farmor när han var liten berättade om sina föräldrar som varit med om händelsen. Så det ligger inte så förskräckligt långt borta i tiden. Men 50 miljoner i skadestånd, nä nån måtta får det väl vara!
eija - som tur är så är ju förhållandet mellan greker och turkar ganska bra idag, och den ena busslasten greker efter den andra besöker Istanbul, men minnet av de historiska händelserna finns där ändå i botten. Sen kan man ju hoppas att man tar lärdom av det som hände så det inte händer igen.
Skicka en kommentar