Det här är ingen cancerblogg, utan en Greklands-blogg. Jag skriver visserligen om min cancersjukdom ibland, men helst så lite som möjligt. Och just nu, när jag nyss fått veta att alla mina provsvar är ok, så finns det ingen anledning att ens nämna sjukdomen på ett tag.
Trodde jag. Men livet är oberäkneligt och nyckfullt. Det pendlar mellan toppar och dalar, mellan lycka och elände och alla gråzoner däremellan. Och då kan det bli så att samma dag som jag fick mitt positiva besked så åkte min svägerska, alltså makens syster, in på sjukhus för en obestämd smärta i mellangärdet som pågått ett par veckor, tillsammans med lätt feber. Och efter diverse undersökningar så visar det sej att det är cancer. Idag, tio dagar senare, påbörjar hon cellgiftsbehandlig.
Det är ofattbart. Det är som en blixt från en klar himmel. En piggare och friskare person får man leta efter. Hon är i min ålder men ser minst 15 år yngre ut, hon brukar promenera 8 km och simma 1000 meter - varje dag.
Hon bor i lägenheten under oss. Varje morgon vid halv nio-tiden kommer hon upp och vi dricker morgonkaffe hos mej. Och varje eftermiddag vid 5-tiden dricker vi en kopp nere hos henne. Hon har funnits där som ett stöd ända sen vi flyttade hit och naturligtvis även under den tid då jag var sjuk.
Nu sitter vi där och dricker kaffe och plötsligen hänger cancerspöket över axeln på oss båda två! Men nu är det ombytta roller. Nu är det min tur att vara stark och ett stöd istället, jag som vet hur det är...Men mitt i chocken och bedrövelsen så blir jag också så förbenat ARG på denna sjukdom som slår så blint och som dyker upp när man minst anar det. Vad ÄR det för fel och VARFÖR är det så många som blir sjuka??
Just nu känns det som om alla våra planer för sommaren hänger i luften. Vi får avvakta och se vad som går att genomföra. Det finns ju två svärföräldrar i 80-årsåldern också som måste tas om hand och som ännu inte vet hela sanningen.
Ja, det här är alltså anledningen till att jag varit lite oinspirerad på bloggen den senaste tiden. Livet har gett oss en smäll igen. Men vi är inte däckade än, bara rejält omskakade. Och både svägerskan och vi andra är helt överens om att ge sjukdomen en tuff match och kämpa hårt. Kämpa för livet.
Läs även andra bloggares åsikter om cancer, bröstcancer,
17 kommentarer:
Vad ÄR det för fel och VARFÖR är det så många som blir sjuka??
det är stora frågan!!!
är det livsstilen?
är det maten/kosten?
är det vattnet vi får i oss?
är det sättet vi tänker på?
är det stressen vi får i oss på ett så smygande sätt att vi inte ens märker något och tror att allting är "normalt"?
själv tror jag knappast att sättet vi lärt oss att leva på (mest via tv, reklam osv.) är NORMALT men det ligger mycket filosofi i det...
ge inte upp ingabritt varken du eller i kouniada sou!!!
kram vännen
Två saker kan man säga om livet: det är oförutsägbart och orättvist.
Eftersom du vet vad din svägerska går igenom nu kommer du att bli ett fantastiskt stöd åt henne.
Vad tråkigt att höra! :( Cancer är verkligen en mycket vanlig sjukdom, och det känns som och var och varannan insjuknar i den i något skede av livet! :( Den kommer och överraskar oss när vi minst anar det! Ahmets pappa opererades också för cancer i vintras, nu går han på check-ups en gång i månaden (jag hoppas jag inte får dåliga nyheter idag) och min farmors syster Anja (som har figurerat på min blogg också) går runt med en peruk, målar sina obefintliga ögonbryn och har hemska blåmärken på armarna sedan ett halvt år tillbaka. :( Nuförtiden tycker jag ändå att det verkar finnas bra chanser att överleva och vinna cancern, även om man aldrig kan bli riktigt fri från den eftersom den alltid kan återkomma på samma ställe eller ett nytt ställe! Men försök att tänka positivt och stöd din svägerska som hon har stött dig - ni behöver varandra!
Många kramar!
Du skriver så rakt och bra och man blir så ledsen när cancerspöket slår till.
Bra att ni har varandra men det blir tyngre en tid.
Jag tror inte man kan hitta anledningen till denna svåra sjukdom men naturligtvis kan man försöka minimera riskerna . Anledningarna är nog många många....Tänker på er och hoppas på det bästa.
Simela - Ja man undrar verkligen! Nåt måste var grundläggande fel i västvärlden eftersom cancerfallen är betydligt fler där. Här i vårt område i Grekland misstänker man dessutom att Tjernobyl kan ha betydelse för ökningen, eftersom det regnade här just den dagen och vindar blåste häråt. Tänk om alla de goda grönsaker som vi äter varje dag egentligen är smittade med strålning???? Usch, man orkar bara inte tänka på det. Men vi kämpar på, kram tillbaka!!
Minerva - så sant, det är verkligen inte rättvist. Men man får kämpa på och leva så mycket man kan i nuet. Och jag hoppas verkligen att jag kan vara ett bra stöd.
Laura - precis så är det, det är en alldeles FÖR vanlig sjukdom! Men många kan botas och många kan leva ganska länge nu med tumörer, så vi har inte gett upp. Hoppas på det bästa för dina släktingar också! Kram!
Eva - ja det enda vi kan göra är nog just att minimera riskerna genom att äta rätt, motionera, inte röka osv. Tack för dina tankar!
Så ledsamt för er alla!
Sjukdom vill man inte veta av men något kommer vi alla att få , det är väl mest en tidsfråga. Jag märker det nu när jag är 68, massor av vänner rapporterar tråkiga händelser. Som barn brydde man sig givetvis inte så mycket om vad de äldre suckade åt.
Jag jobbade hela mitt yrkesliv på sjukhus, och det slog mig just hur ORÄTTVIST sjukdom och olyckor slår. Vi människor klarar av en massa problem men somliga får för många. Sen är det ju inte alla som har stöd från sin omgivning heller, så det kan du i alla fall glädja dig åt, ni tycks vara en sammansvetsad familj. Försök vara positiv (fast det låter lite förenklat)
Monica P
Förstår att du blir arg. Cancer är så orättvis, spelar ingen roll hur mycket man sköter sin kropp och äter rätt, man får ändå cancer. Kan det bero på alla gifter de besprutar vår mat/kläder och allt annat med? Fanns cancer förr i lika stor utsträckning, jag vet att det kallades kräfta när jag var barn. En granne hade "kräfta", han gick alltid dubbelvikt och jag trodde att han hade en kräfta i magen som drog ihop honom så att han var tvungen att gå så... Är glad att jag hittade hit till din blogg! Sänder positiva tankar till dig och din svägerska. Kram Kim
Men är hennes cancer långt gången då, om hon fortfarande måste stanna kvar på sjukhuset? Vad för sorts cancer är det, magcancer? Jag hoppas din svägerska blir bättre precis som du och många andra har! Det är bra att hon har dig nu som stöd, som har gått igenom något liknande!
PS. Goda nyheter från Ahmets pappa idag, inga tecken på förnyelse. :)
Först och främst ett GRATTIS till dig för att du kan glömma eländet ett tag för egen del. DET är jag väldigt glad för!
Men så himla trist med din svägerska! Så skönt ändå för henne att du finns nu när hon ska slåss mot sjukdomen. Du och din man, för det är ju tufft för dem som står runt omkring. Din man kommer säkert att kunna vara ett stort stöd för sin bror nu.
Stor kram till dig och många goda tankar till din svägerka!
Usch, vad jobbigt! Kan bara sända en tanke och hoppas att det går bra.
Det är verkligen sá svart att fatta den här sjukdomen.Det är sá himla svart att inte förtvivla,när en närstáende person drabbats av denna sjukdom.
Min vänninas man gik bort inom bara en mánad.Inte ens 50 ár gammal.
Hoppas pá det bästa för din svärgerska!
Ge inte upp hoppet!!
Usch vad jobbigt.Denna hemska och lömska sjukdom!Har inte riktigt hämtat mig än med vad som hände min svärmor. Styrkekramar till er!!!! Kram!
Monica - du kan verkligen vara glad över att du har god hälsa! Ju äldre man blir desto mer inser man hur värdefullt det är, tror jag. Ja, vi har god sammanhållning och det är många som nu ställer upp och det är väldigt skönt.
Kim - jag tror att kosten och livsstilen spelar en viss roll, att man kan "försvåra" för cancer att utvecklas. Men tyvärr bara till en viss del. Tack för dina positiva tankar!
Laura - skönt att höra att resultaten är bra för Ahmeds pappa! För min svägerska är det bukspottkörteln och levern, och hon ligger på sjukhus eftersom hon har lite feber. Hon måste nog få hjälp med dropp och sånt för att orka med behandlingarna.
Marianne - ja, jag vill helst inte syssla för mycket med min egen sjukdom, försöker glömma den så gott det går mellan varven. Men det är klart att när någon annan blir sjuk så ploppar oron upp även för egen del, det går inte att undvika. Vi är många runtomkring svägerskan (makens syster), så hon får den hjälp hon behöver och samtidigt kan vi stödja varann. Tack för att du tänker på oss!
Tina, Roula och Mini - Tack för era styrkekramar och goda tankar!
Vet inte vad jag ska skriva, ord verkar så futtiga.
Sänder tankar och kramar, det är vad jag kan komma på...
Det enda jag tror jag har lärt mig verkligen av livet de sista dagarna är att vi måste ta till vara på stunden. Har en mycket god vän som fick hjärtinfarkt förra söndagen (52 år gammal) och avled idag. Det har varit en enormt intensiv vecka med mycket känslor och gråt, vi har levt "vår feta grekiska begravning" i en vecka. Förstår den fruktansvärda oron man måste uppleva om det gäller cancer som oftast är en utdragen historia... Jag sänder dig alla mina lyckönskningar och hoppas att du klarar av att njuta även av stunden.
Fritt ur hjärtat - tack, det räcker så bra med tankar och kramar!
Helene - Ja, man förstår verkligen när sånt här händer hur lite man vet om framtiden, om nästa dag, och hur viktigt det är att leva NU. Förstår att det måste ha varit en jobbig tid för dej! För min svägerskas del är läget akut, inte så utdraget som det för det mesta är med cancer, så nu handlar det om att göra den sista tiden så bra som möjligt.
Skicka en kommentar