Behövs ingen närmare förklaring, alla förstår vem det handlar om (även om Astrid för mej även betyder min kära moster uppe i Norrland, fast henne kan jag kanske skriva om en annan gång:=).
Astrid Lindgren alltså, allas vår kära sagoberätterska som gett oss så många upplevelser. Hon och hennes sagofigurer betyder så mycket och är en så stor del av mitt och barnens liv att det nästan är svårt att skriva om. Livet vore i alla fall betydligt fattigare om hon inte funnits! Fortfarande står alla de här böckerna kvar i bokhyllan i barnens rum, trots att barnen själva är utflyttade för länge sen. Och där får de stå kvar, inte tänker jag rensa ut dem inte.
Astrid betyder också extra mycket för mej som smålänning. Hennes böcker är ett dokument över det småländska bondlivet, det som kanske inte precis liknade min egen uppväxt men som ändå fanns i byarna runtomkring. Bilden med Astrid och Bullerbybarnen är hämtad från nätet och tagen av fotograf Kai Rehn.
Men vad var det jag letade efter då, i källaren?? Jo, ett brev jag fick 1967, då jag var tolv år. Från Astrid Lindgren. Jag hade nämligen skrivit en "bok" själv när jag var elva som hette "Gänget på semester" (misstänkt lik Fem-böckerna...). Och den skickade jag till Astrid och till författarinnan Britt G. Hallkvist, för att få lite respons. Och båda svarade!
Här kan ni läsa vad snälla tant Astrid skrev. (Det går att klicka på bilden så att den blir större). Uppmuntrande ord som jag burit med mej genom livet. Bara det att hon svarade på ett personligt sätt är ett stort plus och gör mej varm ända in i hjärteroten fortfarande.
Här i Grekland är Astrid Lindgren märkligt okänd. Nästan ingen man pratar med känner till hennes namn. Men Pippi är poppis, "Pippi med fräknarna", även om nästan ingen vet att hon är en figur i en svensk bok. Böckerna om Emil finns också översatta men då heter Emil "Mikes" istället.
11 kommentarer:
Nu förstår jag varför du skrev min Astrid! Givetvis, du har ju en alldeles egen och speciell anknytning till henne. Härligt!
Ett fint minne för livet och visst fick ju Astrid också rätt eller hur? Du skriver ju fortfarande:).
En klenod är vad du har i dina gömmor, nu inte längre i källaren, förmodar jag.
Ha en fin kväll!
Karin
som också heter Astrid som första namn. Min moster hette också Astrid:)
Nej men vad FINT att du fick SVAR från AL!!
Stort och SPECIELLT!! Underbart svar också! TACK för att vi fick se!!
Trevligt!!!
Ha en fin helg!!
Finns det någon svensk som inte älskar Astrid Lindgren?
Alla hennes böcker är oförglömliga!
Tänk att du lyckades skriva en bok då du bara var 11 år! Vilket fint brev du fick av Astrid - rama in det vetja...
Kram
Det förstår man att det brevet har en speciell plats i ditt liv! Fantastiskt! Tack för att du delade med dig, jag blir alldeles rörd, ju.
Vilket fantastiskt minne! Det brevet får du allt ta och rama in och hänga över skrivplatsen till inspiration. Så kanske du på det sättet också kunde pusha på lite och sprida kunskapen om Astrid Lindgren bland din grekiska umgängeskrets lite mer dessutom, hihi. ;-)
Pettas - jo, nog fick hon rätt, skrivklådan finns där fortfarande! Och precis som du säger, nu ska inte det där brevet ligga och mögla i källaren längre (nu när jag hittat fram det!), det ska få en bättre plats. Trevli helg!
Annika - visst är det roligt när personer som är kända på något sätt svarar på ett personligt sätt, särskilt till barn! Det känns faktiskt lite speciellt att ha det där brevet i min ägo.
eva - nej, det kan väl knappt finnas någon som inte har ett positivt förhållande till Astrid, det kan jag inte tänka mej. Tja, rama in brevet, varför inte!
olgakatt - ja, när jag tänker efter blir nog även jag lite rörd...
Bejla - det har du rätt i, grekerna behöver allt få lite upplysning när det gäller Astrid Lindgren, det måste jag nog se till...
Håller med alla som tycker att du ska rama in brevet - i guldram! Att få ett så personligt brev från Astrid Lindgren är nog väldigt sällsynt...
Tur att du hittade det i alla fall.
Ha en skön fortsättning på helgen önskar Ingrid som just kommit hem från att ha varit med barnbarnen en vecka.
Musikanta - ja, jag får nog rama in brevet i alla fall...Och som du säger, tur att jag hittade det! Hade inte sett det sen jag flyttade till Grekland så jag hade bara en svag aning om var kartongen med "viktiga brev" låg. Nu ska jag se till att det inte försvinner i glömska igen!
Vilket källarfynd du gjort! Den hälsningen från Astrid är det nog inte många som fått så var rädd om den! Häng den på väggen! Vi skulle absolut rama in brevet om det var vårt. Bara att hon skickade ditt manus i retur för att du skulle kunna läsa i vuxen ålder var en väldig omtanke om dig!
Så roligt att ha brevet kvar.
Du har alltså skrivit hela ditt liv!
Undrar om dina lärare var lika uppmuntrande som AL.Kram från Eva i Tyresö
Karin och Staffan - ja, nu har ni övertygat mej allihop, så nu blir det inramning! Och visst visar det på omtanke att hon både tog sej tid att läsa, skriva brev och skicka tillbaka manuset!
Eva - jag har skrivit ända sen jag lärde mej hålla i en penna, kan man säga. Minns att jag skrev små historier redan när jag var 7-8 år. Det som mina föräldrar berömde mej för när det gällde "Gänget på semester" var att jag inte tröttnade, utan skrev tills det blev en hel bok på ca 30 A4-sidor. Mina lärare har nog varit uppmuntrande, måste jag säga, kan inte minnas något annat i alla fall!
Skicka en kommentar