Den 15 augusti är en stor helg här i Grekland, precis som i katolska länder, för den här dagen firas Jungfru Marias himmelsfärd. Och eftersom Maria är det viktigaste helgonet av alla är det en stor dag.
Ibland kallas det här firandet för "sommarens påsk". Det finns massor med religiösa och folkliga traditioner kring firandet. Men för min del är det här en grekisk tradition som jag aldrig kommit i närkontakt med. Kanske för att vi ofta är bortresta i augusti, men kanske mest för att jag aldrig riktigt förstått den här dyrkan av jungru Maria. Det är väl lutheranen i mej som tvekar lite.
15 augusti är alltså en dag då grekerna går i kyrkan - men också har BADSEMESTER. Att ligga på stranden idag är som att ligga i en sardinburk. Har man inget hav i närheten, ja då åker man ut i naturen och grillar. En annan, enklare variant, är att åka iväg nånstans och sätta sej till bords på en taverna och bli serverad...Det gjorde vi, tillsammans med svärsonens familj.
Vi åkte till byn Ano Grammatiko, som ligger på andra sidan berget Vermion, i Edessas län. Byn ligger på 1260 meters höjd över havet och vid klart väder har man utsikt över sjön Vegoritida. Byn lever upp på sommaren men har knappt några fasta invånare (men massor av får och getter. Den fårost vi köper kommer just härifrån). Och en taverna finns förstås.
Även om vi inte gick till kyrkan på morgonen letade vi ändå upp byns kapell.
Där tände vi ljus.
Mitt i kyrkan stod en ikon. Men den föreställde inte Maria utan den heliga Paraskevi.
Mätta och dåsiga åkte vi sen ner till stan igen, köpte "trigona" (sötsak) och glass, som vi intog i svärsonens trädgård. Lite middagssömn på det, och det blev en helt OK dag...
7 kommentarer:
Låter som en helt ok festdag för Maria! Vi känner oss också lite frågande inför dagen men nöjer oss med att känna stämningen bland alla firande greker. Även hos oss firar man mest med att bada och grilla, äta och prata till småtimmarna. Utomhus förstås så det hörs!Men trevligt är det!
Jag har en grannfru som Är oerhÖrt knuten till kyrkan, faktiskt har familjen en egen liten kyrka femtio meter från oss. Den används ganska mycket, till dop och bröllop och annat. Min grannfru är så där benfast övertygad om att helgonen övervakar henne och oss. Ibland blir jag nästan avundsjuk på hennes vattentäta tro. Mycket enkelt att låta allt i livet vara "skrivet", förutbestämt. När jag vill retas med henne, vilket hon tål bra, säger jag att hon är bilddyrkare...Jag kan inte komma ifrån att hon gör det enkelt för sig genom att inte ifrågasätta någonting, inget rubbar hennes cirklar.
Men var och en får ha sin egen tro, bara ingen bråkar med mig...
Karin - grekerna tar alla tillfällen i akt att göra det trevligt för sej, och det är inte dumt! Jag är lite nyfiken på Mariadagen och på hur den egentligen firas, måste nog kolla lite närmare på de olika traditionerna någon gång.
Anonym - Visst kan man ibland avundas dem som har en sådär stark övertygelse och som accepterar allt som sker med att det var "skrivet", för det är ju jobbigare att ifrågasätta allting. Och jag känner många här i Grekland som är som din granne, som har en stark tro utan att de kan ett ord teologi. Lite fascinerande tycker jag.
Har ibland varit litet avundsjuk på dem som förmår tro blint och bergfast. Samtidigt finns en liten röst som viskar att det bara är naiva människor som tror på helgon mm.
Men visst är det säkert skönt att kunna veta att allt som händer är guds vilja och därmed omöjligt för oss att påverka.
Förnuftet till trots vågar man knappt ändå fundera på hur allt har uppstått, det otroligt sinnrika och komplicerade system som får livet på Tellus att fungera???
H. Inga-Britt
Inga-Britt -håller med dej, börjar man fundera för mycket på hur allt uppstått kan man bli snurrig för mindre. Sen är det där med "tro" annan sak än "vetande", det säger själva ordet. Men att ha en tro behöver ju inte innebära att man för den skull tror att allt är skrivet och förutbestämt! Jag menar att man nog kan påverka både sitt eget och andras liv i ganska hög grad.
Jag vet inte vad jag pillade på för knappar för att bli anonym...nummer 1...i alla fall har jag den här grannfrun och jag undrar ibland hur mycket hon verkligen litar på sin tro och hur mycket är konvenans. Bortsett från det är det trevligt med alla de här småhögtiderna man firar, och ingen tycker illa om att jag inte går så ofta i kyrkan. Trots den starka anknytningen till kytkan är det inga sura miner, som jag däremot kommer ihåg från barndomen: frikyrkorna och statskyrkan tålde inte varandra...knappt att baptisterna hälsade på missionskyrkofolket...jag tog reda på en massa om frikyrkan för jag skulle hålla föredrag i gymnasiet, och alla var vänliga så länge de fick prata om SIN fraktion. Sen dess har jag hållit mig på min kant. Sen är det lite kul med prästerna här; de beter sig som vanligt folk och är inte ett dugg prästerliga när man träffar dem utanför gudstjänstlokalen, bortsett från klädseln. MEN! Det ögonblick de träder fram i kyrkan och mässan börjar anses de som Guds företrädaremed all den respekt detta medför.
Monica -Haha, så det var DU som gömde dej bakom det anonyma inlägget...Det där med olika fraktioner känner jag också väldigt väl igen från mitt frikyrkliga Småland, där höll man också starkt på sin EGEN kyrka minsann! Här i Grekland finns det en del fundamentalister som inte tål protestanter, men de flesta vanliga människor är väldigt öppna och generösa även mot min form av religion, tycker jag. Och det är lite speciellt att se prästerna i sina svarta kläder sitta på kafeneion och dricka tsipouro, det skulle pastorerna hemma aldrig göra...
Skicka en kommentar