För när jag var 13 år (och Stellan 17) visades filmen Bombi Bitt och jag på TV. Nån som minns? Jag blev förstås störtförälskad i denna skådis, men det var en kärlek med förhinder. Mina föräldrar ville nämligen inte låta mej se TV-serien eftersom den innehöll både svordomar och annat hemskt som inte var lämpligt för mina 13-åriga oskyldiga små öron. Så jag var vansinnigt olycklig och skrev ett brev till Stellan. Och svar fick jag. Visserligen inte särskilt personligt, men min lycka visste inga gränser. Ett inbetalningskort på fem kr bifogades också ifall jag ville gå med i hans fanclub. Tror aldrig jag blev medlem, för min kärlek hade redan hittat ett annat föremål...
Nämligen skådisen Olle Myrberg! Han spelade Kaj i serien Kullamannen, och DEN fick jag se, den var mer lämplig för min ålder. Oj, oj, vilken högtidsstund när Kaj visade sej i rutan. Och min vana trogen så skrev jag brev till honom också. Och fick det här idolfotot med autograf på. Gissa om det satt länge på min vägg.
Men jag nöjde mej inte med att skriva till Olle Myrberg, utan jag skrev även till regissören Folke Mellvig som gjort TV-serien (tala om skrivklåda). Inte vet jag vad jag skrev, men jag fick i alla fall ett utdrag ur scenariot, med vänliga hälsningar från Folke Mellvig.
Något år senare, när jag var 14 år, var jag redan helt bestämd över att jag skulle bli journalist. Så då skrev jag till en av journalistikens stora kvinnliga förebilder, nämligen Barbro Alving, signaturen Bang. Och sent omsider fick jag ett trevligt svar från henne, där hon till och med förklarar varför hon dröjt med att svara. Med kollegial hälsning, minsann...
Det finns mycket roligt i den här kartongen - tala om nostalgitripp! - men jag ska nöja mej med att berätta om ytterligare ett brev, från författarinnan Ester Ringnér-Lundgren. Är hon bekant? Nån mer som läste Lotta-böckerna? Jag älskade de här böckerna och hade nog nästan alla i hyllan och jag fortsatte köpa dem ända tills jag kom upp i 20-årsåldern. Även Lotta ville ju bli journalist, kanske var det en anledning. I alla fall fick jag ett långt svar från Ester Ringnér-Lundgren där hon utförligt berättade hur böckerna kommit till (när hon fick ryggskott en jul och blev liggande i sängen) och en hel del annat om sitt liv. Hon skickade också med ett ex av senaste boken!
Undrar om dagens tonåringar sitter och plitar ihop brev till sina idoler? Eller skickar de bara en hälsning via facebook? Och är det nån förresten som samlar på autografer nuförtiden?
11 kommentarer:
Vilken fin låda du har med många minnen.
Kul att du delar med dej.
=)
Värdefulla minnen! Jag hade nog samma idoler, men skulle aldrig ha vågat skriva till dem. Med dagens stora utbud och tempo tror jag att det kan vara svårt för de unga att få idoler på samma sätt som tidigare..
Jaa! Om jag tyker om en bok jag läst brukar jag skriva tilll författaren och säga det. Ibland får man svar, trevliga såna. Jag har brev från Alf Henrikson, en teckning från Björn Berg, kort från några amerikanska deckarförfattare och ett från Desmond Morris. Det är helt klart att författare blir glada över personliga hälsningar, de är ju som vi andra vanliga...
Marina - ja, den lådan ska jag vara rädd om nu och inte ställa ner i nån källare, tycker den är värd en bättre plats!
Ingeborg - Jag var väldigt blyg när jag var ung, men skriva vågade jag i alla fall! Och jag tror också att ungdomar idag byter idoler i ett snabbare tempo.
Monica - Kul, en till som skriver till författare! Du har ju också en fin liten samling brev. Och jag tror också att de flesta författare blir glada över brev från läsare, för ofta är de ganska ensamma i sina jobb. Sen är det ju inte alla som svarar, förstås.
Du borde scanna in breven och sen plasta in dem och sätta dem i en pärm. De är guld värda eftersom de är så personliga! Ligger de in en låda kan de lätt komma bort. Eller lägga ner dem i bankfacket direkt sedan du tagit kopior av dem.
Kramar!
Lottaböckerna fanns också hos mig:).
Vi har haft och har ett litet antikvariat varje sommar (en bokhylla) och i somras försvann de allihop i händerna på en kvinna i femtio års åldern. Hon såg jättelycklig ut:)
Du har en riktig skattlåda!
Men en sån där låda önskar jag mig också. Bombi Bitt jaaa! Kulla mannen så spännande, Lotta böckerna ojaa! Jag hade också skrivklåda, men jag tror att jag mest skrev till alla mina brevvänner. Jo, jag tror att många även idag samlar på autografer men att det kanske mest är artister numera.
Ett härligt inlägg med minnen. Tack!
Kram
Jag skrev mest till brevvännerna men som vuxen skriver jag ibland till en författare om jag fastnat för en bok. Men mail går kvickt och ibland skickar jag ett mail.
Särskilt efter ett mycket starkt TVprogram.
Din samling är verkligen fin. Den berättar ju mycket om din uppväxt!
Kram från Eva i Tyresö
Faktiskt har jag först i vuxen ålder kommit på idén att skriva till någon författare eller annan person som berört mig. Min största stolthet var nog när jag efter att ha läst Dianas ö av Göran Schildt skrev till honom och berättade vilket nöje hans beskrivning av sina upplevelser på Leros hade berett mig och efter en tid till min stora överraskning mottog ett tackbrev från doktor Schildt. En verklig gentleman!
H. Inga-Britt
Musikanta - ja, jag ska nog sätta in dem i plastfickor i en pärm i alla fall. Helt säkert åker de inte ner i källaren igen i alla fall!
Pettas - det kan jag förstå! Det var böcker som gjorde en glad, de var positiva och roliga. Nånstans har jag en del av dem kvar, tror jag.
Ewa - haha, det låter som om vi haft gemensamma upplevelser! En härlig minneslåda som gav mej en nostalgikick var det i alla fall. Och jag skrev inte bara till författare, utan hade också en massa brevvänner i hela världen. Det var spännande att vänta på posten varje dag!
Eva - kul att du får iväg ett brev ibland till nån författaren. Jag måste nog erkänna att jag knappt skrivit till någon i vuxen ålder, det borde jag nog göra...
Inga-Britt - vad kul att du fick svar från Göran Schildt, det brevet får du vara rädd om. Jag har också läst hans böcker.
Vilken härlig kartong du har.
Skicka en kommentar