Sidor

söndag 11 mars 2012

En kretensisk mantinada


Det blev en rask promenad idag. Rask för att hålla värmen, trots mössa, vantar och halsduk. Några vilsna snöflingor yrde i luften, men mest var det fukt och dimma. Rena Angelopoulos-stämningen, som sagt. Jaja, det går väl över.

Mina tankar är fortfarande kvar där på Kreta, hos dottern, olivträden och koltrastarna. Och hos den kretensiska kulturen och mentaliteten. En dag åkte vi till en liten gudsförgäten by uppe i bergen som heter Kato Simi. Där fanns bara några enstaka hus, men också en populär taverna.

Just då var vi de enda gästerna, förutom ett par äldre karlar som satt och dividerade med varann i en hörna. Vi beställde några lokala smårätter och började äta. Då kommer en av karlarna fram till vårt bord och lämnar ett par handskrivna lappar till dottern. Jag fattade inget men dottern visste, "det är en mantinada" viskade hon halvt skräckslagen.

En mantinada är alltså en sorts vers med strofer på femton stavelser. Och såna skriver kretensarna (bara män?) för att uttrycka sin kärlek eller sina känslor överhuvudtaget. Ofta tonsätts de och blir till sånger. Och att skriva i denna versform kan alla, både stora och små. Dottern berättade att till och med hennes elever skriver mantinades ibland.

Helt spontant hade alltså en av karlarna suttit där i sin hörna och skrivit ihop flera verser på kretensisk dialekt, med gammaldags betoning och rim och allt, riktade till dottern...Vi visste inte hur vi skulle bete oss, vad gör man i ett sånt läge?? Efter en stund var det dags för mannen att gå därifrån, då kom han fram och bytte några ord med oss och förstod att vi (jag) var utlänningar. "Jag skrev det här för jag är kretensare" förstod jag att han sa ungefär (svår dialekt!), samtidigt som han klappade sej stolt på bröstet. Sen sa han artigt adjö och gick.

Ok, han var orakad, nästan tandlös och inte helt nykter (och alldeles för gammal för dottern...), men ändå var det lite rörande. Där satt han och blev inspirerad och skrev så lätt ihop dessa verser, vilken förmåga! De är verkligen skrivna i stunden för de tar upp maten vi åt, och HUR dottern åt (med kniv och gaffel), hur hon skakar på håret osv.

Jag hoppas såna här folkliga uttryck och traditioner får leva vidare i många generationer till. För visst blir det fattigt om allt bara sägs via sms och fb...

8 kommentarer:

Anonym sa...

Så fantastiskt underbart, tänk att det kan leva en romantiker i en sån, med förlov sagt, säkert ganska osnygg karl.
Kretensarna är väl annars en art för sig, de slogs med den äran för sin frihet bl.a. under andra världskriget.
Sådana historier blir man ju bara så munter av!
Och tummarna upp för imorgon!!
h. Inga-Britt

Karro sa...

Välkommen till Kreta : ) och de stolta kretensiska männen.

Marina pa Kreta sa...

Jo, så är dom, de äkta kretensarna, när de känner djupt för något eller någon, glädje eller sorg, så "bubblar" de ut mantinades ur dom.
Ta det som en ära att din dotter inspirerade en kretensare till vackra ord.

Barnen hittar på mantinades otroligt fort. Lekfulla och roliga. Ibland ser jag att de tävlar om att hitta på. De uppmuntrar de yngre, så de lär sej att rimma rätt, få till ett bra slut.
Detta lär de sej inte i skolan.
Jag fick några mantinades med mej av dottern när jag åkte...

Musikanta sa...

Jag kan inte undgå att tänka att karlar är sig lika över hela jorden. Oavsett om de är unga och vackra eller gamla och tandlösa. Samma självförtroende i alla fall...

Jag bara tänker den skrattretande tanken om JAG hade skrivit en dikt till någon ung man som suttit vid ett annat bord och gått fram och lämnat över... Jag hade antagligen ansetts som helt mentalt rubbad!

För det är väl bara män som skriver mantinades antar jag.
Kram från Ingrid

Grekland nu sa...

Inga-Britt - Visst är det underbart med lite romantik! Och som du säger, kretensarna är en sort för sej, de är stolta och starka karaktärer. Tack för dina tummar...
Karro - Tack! Det är verkligen så att det MÄRKS att kretensarna är annorlunda än övriga greker. Det är nåt med hållningen, med blicken, med mustaschen. Kanske är de inte helt lätta att leva med (?), men jag gillar att de har sin stolthet i behåll!
Marina - Först blev vi förskräckta, för vi visste inte vad som förväntade av oss. Skulle vi tacka, skulle vi svara på nåt sätt?? Men vi gjorde ingenting och sen när han skulle gå kom han fram och pratade lite. Han var inte påträngande eller otrevlig på något sätt utan vi tog det som en ära, en komplimang utan baktankar. Och visst är det fantastiskt att det fortsätter även i yngre generationer! En av dotterns väninnor fick en mantinada från en kille via sms, lite kul tycker jag.
Musikanta - Haha, du har en poäng där...Men det var inget otrevligt eller påträngande i sättet han gjorde det på, så när första förskräckelsen gått över så tog vi det som en vänlig komplimang. Och det är fantastiskt att de behärskar språket så bra och kan skapa texter så lätt!

Steve sa...

Så ska kärleksbudskap framföras.

Anonym sa...

Vilken upplevelse.
Gammal kultur mitt i vår tid.
Språket från förr och VILKEN känsla för dottern.
Kram från Eva i Tyresö

Grekland nu sa...

Steve - Håller med dej! Vad jag förstår så uttrycker man olika typer av känslor genom de här mantinades. Här var det förstås inte fråga om "kärlek" direkt, utan ett spontant uttryck för en manlig uppskattning av en okänd kvinna.
eva - Ja, det är härligt att det här lever kvar! Och tydligen är traditionen levande även hos den yngre generationen och det är glädjande.