Sidor

tisdag 10 april 2012

Om det där med svenskhet

Det pågår en mycket intressant serie på Idagsidan i Svenska Dagbladet. En serie artiklar om svenskhet.

Och svenskhet är ju något som man som utlandssvensk funderar en del kring. Sitter svenskheten i lusten att hoppa som små grodor och att äta kräftor med fåniga hattar på huvudet? Eller betyder svenskhet att man behärskar alla dolda koder om hur det svenska samhället fungerar och alltså inte sticker ut? Eller i ett pass som det står Sverige på?

Bröderna Imad och Jehad har rötter i Palestina men har nu blivit svenska medborgare. De intervjuas i en av artiklarna, här. När någon frågar säger de att de kommer från både Palestina och Sverige."Det är som att ha en far och en mor, jag kan aldrig säga vem jag tillhör mest". SÅ klokt, tycker jag. Och det här gäller förstås även alla de barn som har föräldrar från olika länder. Som våra barn. Är de greker eller svenskar? Jag blev galen när folk frågade barnen när de var små: "Vilket land älskar du mest?". Det är ju som att fråga "Vem älskar du mest, mamma eller pappa?" (vilket man för övrigt ofta frågar barn här, stackars barn som måste försöka svara så diplomatiskt de kan på en sån förskräcklig fråga...). Jag sa alltid till våra barn att DE BEHÖVER INTE VÄLJA, det är helt naturligt att älska båda länderna. De är både greker och svenkar. Och européer. Och världsmedborgare.

En mycket god vän till oss, Sepidar Hosseini som har rötter i Iran, har gjort ett uppmärksammat examensarbete på Konstfack i Stockholm som handlar just om svenskhet. Hon har gjort mönster som vid första anblicken ser rent persiska ut. Men om man tittar närmare, vad ser man då? Jo, röda små stugor och kräfthattar...

Svenskhet är ett stort ämne som tål att tänka på. Men nu måste jag återvända till den grekiska påsken.

10 kommentarer:

anneli sa...

Efter 43 år i Sverige känner jag att mina rötter är i Finland, men annars känner jag mig mer svensk!
Och att bo ca 10 månader om året här i Grekland, gör mig kanske mer till en världsmedborgare ;-)
Mina barn är är stolta över att jag lärt dem även mitt modersmål!
Här förbereds det också till den grekiska påsken!
Ha det gott!

Anonym sa...

Ja det där med hemländer kan vara ett dilemma. Som finlandssvensk född och uppvuxen på Åland känner jag mig inte längre riktigt hemma någonstans, efter att ha bott större delen av mitt liv i det som ålänningarna kallar "riket".
Utanförskap har varit ett populärt slagord efter det att alliansen tog över i Sverige. Det är ju förstås inte bara i arbetslivet man kan känna sig utanför, jag har under senare år mer och mer känt att jag inte riktigt hör till någonstans längre. Troligen beror det mest på mig själv.
Nu blir det snart vår i alla fall!
h. Inga-Britt

Pettas sa...

Intressanta tankar.
Tänkte på ett program jag såg för inte så länge sedan. Äntligen hemma, tror jag, där en kvinna inredde ett hus i svenska fjällen med orientaliska tyger för att det passade så bra in i Dalarna. Mönstrena påminde mycket om det textila kulturarvet från de trakterna. Vi har mycket gemensamt om man tittar litet närmare.
Ha en fin påskförberedelse!

Karin sa...

Så klokt du svarade dina barn! Hemkänsla är svårt att definiera men jag tycker att det för mig är där jag får vara med människor som är viktiga för mig.Gränsen går inte mellan länder utan mellan känsla av delaktighet eller utanförskap. Karin

Aleka sa...

men gud frågar man verkligen så?! Har blivit upprörd tidigare när folk har sagt att den och den är mitt favorit barn. Tex min svärfamilj, där är min sambo mammans favorit och hans äldsta syster är pappans favorit. Och där står mellan syrran och "är över". Helt uttalat öppet och något som "alla vet". Heeelt otänkbart för mig!

Men tillbaka till inlägget. Så måste jag säga att jag känner mig så MYCKET mer Svensk sen jag flytade utomlands. Vill göra allt som är Svenskt, blir jätteglad om jag hör något om/från Sverige osv. Undrar om de kommer hålla i sig, eller om jag kommer bli mer grekifierad ju längre jag stannar =)

Musikanta sa...

En sådan fråga skulle nog aldrig kunna ställas i Sverige tror jag. Det har nog med jämställdheten att göra. Men visst har föräldrarna favoriter även här.

Mammor som föredrar söner framför döttrar är ju ganska vanligt. Vilket är synd eftersom det är döttrarna som oftast "stannar kvar" hos mamman och bryr sig om henne när hon blir gammal. Sönerna får egna mammor vad det lider och har inte något större behov av sin gamla...

Att behärska språket tror jag är det absolut viktigaste för att någon ska känna sig som helt svensk. Det märker man på adoptivbarnen vars svenskhet,enligt min erfarenhet,
aldrig ifrågasätts av kompisarna på dagis och i skolan.

Kram från Ingrid som också tackar för ett intressant inlägg.

Musikanta sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Grekland nu sa...

Anneli - roligt att dina barn är stolta över att kunna ditt modersmål! Och att känna sej som världsmedborgare är nog inte så dumt egentligen, för har man som du flera länder som "hemma" så blir man ju en mix av flera länder till slut.
Inga-Britt - Det där med att flytta och bo någon annanstans än där man är född eller har sina rötter har två sidor: det ena är rikedomen i flera kulturer, det andra kan var just utanförskapet som du beskriver, att man inte känner sej hemma nånstans. Var och en av oss hanterar väl denna situation på vårt eget sätt. Hoppas våren kommer nu!
Pettas - Traditionella mönster och folkliga traditioner har ofta mycket gemensamt, trots att de kommer från olika länder och visst är det spännande! Det var väl det som Sepidar ville framhålla på sitt eget konstnärliga sätt med sina mönster.
Karin - Det har du har helt rätt i. Har man personer omkring sej som man känner sej hemma med så behöver inte utanförskapet bli så starkt.
Aleka -Ja tyvärr frågar man väldigt ofta så här i Grekland och jag blir så illa berörd varje gång. Och att helt öppet prata om "favoriter" i en familj som du beskriver låter också hemskt! Att du känner dej mer svensk sen du flyttade utomlands tror jag är helt naturligt, det gjorde jag också. Och det är inget fel i det, tycker jag, så länge man är öppen även för det nya landet och inte hela tiden jämför och säger att allting är bättre där man kom ifrån för då blir det till slut väldigt jobbigt.
Musikanta - Jag tror som du, att så skulle man aldrig fråga i Sverige. Sen håller jag helt med dej om att svenskheten eller "grekheten" eller vad det nu handlar om förstärks och befästs via språket. Det känner jag tydligt här i Grekland. Jag känner mej betydligt mer delaktig nu när jag kan språket bra.

eva i Aten sa...

Väldigt kul och annorlunda idé med tyget!

Jag ser det mest positivt att ha så nära tillgång till två kulturer, man tar till sig/behåller det man gillar mest ur båda...men visst kan det kännas som om man inte hör hemma helt i vare sig Grekland eller Sverige ibland...

Ha en fin grekisk påskhelg!
☼☼☼

Gnuttan sa...

Så klokt beskrivet, det med som att välja mellan mamma och pappa. Självklart ska man inte behöva välja! Tack också för linktipsen. De är nu lagt på listan över saker jag ska titta mer på när jag får mer tid - har en megadeadline om bara några dagar...