Hur många olivträd har du?

Vi fortsätter med rapporten från Kreta. Nu åker vi till några byar som ligger på berget Psiloritis sluttningar (eller berget Ida som det heter i svenska korsord), för det är där som både dotter och måg jobbar.
                                 
Jag följde med dem till skolan en dag. Vi åkte hemifrån redan kl 7 för det är lång väg. Dottern lämnades av i Melidoni, känd för sin grotta (som jag inte hann se). Där är hon ensam lärare för tio barn i klass 1-6 (och rektor för sej själv!). Så här ser skolan ut, den ligger i en lummig liten park.

Flera av byns hus är gamla och en del har renoverats. Förresten, här får ni en sann historia från dotterns skola: "En elev i första klass frågar dottern hur många olivträd hon har. -Inga alls, svarar hon. -Ja men, din farfar då? fortsätter eleven. -Min farfar har inte heller några träd, tvingas dottern erkänna. -Men fröken, du får inte skoja med mej, säger eleven, men sen tänker hon efter och frågar. - Jaha, ni kanske är fattiga??"...

Sen vidare uppåt till Krana, där ligger den här fina högstadieskolan. Här går ca 30 barn från byarna Livadia och Zoniana. Just det, ni som bor i Grekland känner säkert till dessa "ökända" byar. Här tar eleverna för givet att svärsonen har vapen hemma, för det har ju alla andra...Men enligt en taxichaufför som jag träffade så har situationen i Zoniana förbättrats efter polisens ingripande för några år sen, nu har problemen med vapen och narkotikahandel minskat. Sa han. Men det är inte helt lätt att lära ut hur man böjer verb på antik grekiska till ungdomar som vet att framtiden betyder jobb med familjens får, getter och olivträd.

Efter en stund på svärsonens skola fick jag skjuts upp till byn Anogia, på ca 800 meters höjd. Här snöar det ofta på vintern. Och här är det full ruljans, för hit kommer det turister. Byns gummor väver och syr och säljer kretensiskt hantverk.

Den här förmiddan var nog jag den enda besökaren så jag blev indragen i nästan varje affär och köpte förstås mer än jag hade tänkt. Den här tanten visade sin vävstol. Och jag köpte ett kuddfodral.

En något yngre kvinna drog in mej i sitt hem för att visa hur hon virkar en sån där svart "huvudduk" som de kretensiska männen bär (vad heter det egentligen, på grekiska, och hur översätter man det, nån som vet?). Pilligt jobb, verkar det vara. Och jag köpte en vit sån, som kvinnorna bär till bröllop.

På det gamla torget med sina kafeneion ligger också Nikos Xilouris hus. Xilouris var en av Greklands mest kända sångare och kompositörer, främst under juntatiden. Han dog ung, bara 42 år gammal.  Nu är det hans syster som håller till i familjens hus och tar emot besökare. Jag blev sittande där inne, bland affischer och fotografier, en god stund. Tanten bjöd på tsikoudia, skorpor och lokal ost och vi småpratade om allt möjligt. Hon verkade lite trött och var ledsen över att inte ha fått några barn, som kunde ge lite sällskap på ålderns höst. Hon var den enda som inte försökte pracka på mej en massa saker.

Nikos Xilouris står staty högst upp i byn. Den som vill lyssna på Xilouris kan göra det här.

När jag frågade byns gubbar om hur jag skulle kunna ta mej tillbaka till skolan i Krana fick jag svaret att, "jodå, det finns en taxichaufför, sätt dej här så kommer han nog förbi". Så jag satt där med gubbarna en stund, blev bjuden på kaffe och fick hjälpa till att översätta ett brev på engelska som en av dem fått. Och visst, efter ett tag kom en man åkande i en pickup. Det var taxichauffören. När han hörde att han fått en kund åkte han snabbt iväg för att hämta taxibilen. Alla gubbarna vinkade sen när jag åkte iväg. Chaffören berättade att det inte går att leva enbart på att köra taxi så därför har han både får och olivträd.

Reserapporten fortsätter en annan dag. Ikväll är det filmfestival som gäller, mer om det senare.