Sidor

tisdag 9 april 2013

Om att vara komplicerad

Jag har periodivs funderat ganska intensivt på hur vi, som är föräldrar från två olika kulturer, ska klara att uppfostra barnen på ett sånt sätt att de blir människor med en harmonisk blandning av svenskt och grekiskt. Hur gör man alltså för att undvika att barnen slits mellan olika lojaliteter?

Vet inte hur många gånger som våra barn fått den enfaldiga frågan: Vilket land gillar du mest, Sverige eller Grekland? Det är som att fråga: Vem älskar du mest, mamma eller pappa?? Jag kunde se på barnen att de hade svårt att svara och varje gång sa jag till dem att de inte behöver svara och framför allt inte välja. De FÅR tycka om båda länderna. De har två olika hemländer och det är naturligt att gilla båda, kanske på olika sätt, men ändå.
Kom att tänka på detta i dag när jag läste en intervju i SvD med författaren Aris Fioretos, gjord av min kompis Marie Mauzy. Både hon och jag hade - på var sitt håll - långa samtal med Fioretos när han var i landet för att presentera sin bok. Jag gillar skarpt han sätt att uttrycka sitt förhållande till Grekland (som son till en grekisk pappa och österrikisk mamma). Jag citerar från artikeln:

"Min ryggrad är grekisk, mina nerver österrikiska (eller sanningen att säga wienska) - och min tunga svensk. Som barn blir man antingen överdrivet lojal mot föräldrarnas hemkultur, på bekostnad av den egna integrationen.  Eller så identifierar man sig lika dogmatiskt med den nya kulturen - på bekostnad av en genuin förståelse för föräldrarnas situation. Kanske är det dags att sluta avtvinga barn med en annan kulturell bakgrund entydiga trosbekännelser? Låt oss förbli vad vi är: komplicerade."

Fioretos är dessutom, precis som jag själv, förvånad över den växande invandrarfientligheten i Grekland. Citerar igen: "Eftersom många av dem varit invandrare och mött diskriminering och förtryck utomlands borde de ha större empati och förståelse för dagens invandrare. Sverige är bättre än Grekland på att hantera annanhet och har därför en högre beredskap mot rasism, menar han."

Annanhet - vilket träffande ord!  Sen hoppas jag att grekerna hittar tillbaka till sin empati för medmänniskan och lär sej hantera den "annanhet" som nu blivit allt vanligare i Grekland. Låt oss få vara komplicerade...

6 kommentarer:

Birgitta Ryås sa...

Så bra skrivet! "Låt oss vara komplicerade" och "annanhet". Mycket intressant!
Hoppas att ni har det bra! Kram!

Uhanna sa...

Fantastiskt bra uttryckt av både dig, Fioretos och Mauzy!
Tycker det är superintressant att läsa om barn som har två olika länder, i synnerhet Grekland och Sverige.

Kram!

Grekland nu sa...

Birgitta - Jag gillar som sagt hur Fioretos uttrycker sej, han använder orden på ett mycket skickligt och nyskapande sätt! Kram tillbaka!
Uhanna - Tack! Och visst är det jättespännande att läsa om hur barn med två kulturer tänker och har det. Ett ämne som vi nog måste återkomma till, eller hur...

anneli sa...

Så bra han utrycker sig!
Fast min ryggrad är finsk lika mina nerver, annars har jag nog försvenskat mig efter 43 år i Sverige ;-)och nu försöker jag komma in i en tredje kultur,den grekiska ;-)
Annanhet är ett jättebra ord!
När mina barn(alla födda i Sverige) var små,var de mest finska eftersom jag pratade finska med dem,sen blev det mer svenskar i tonåren,idag som vuxna är de tvåkulturella.

Ingrid sa...

En mycket, mycket interessant artikel. Jag är född i Sverige, flyttade till Grekland när jag var 19 år och bodde 7 år. Sen flyttade jag till Tyskland 1974 och bodde där 32 år och sedan 2006 bor jag i Grekland igen. Många gånger så frågar jag mig själv vad är jag egentligen? Men jag tror nog ändå mest svensk, men har lärt mig en hel del i mitt liv från de andra länderna. Så när barn blir frågade är det svårt för dem att besvara en sådan fråga eftersom inte ens vi vuxna kan besvara den frågan.

Grekland nu sa...

anneli - Härligt att du kan känna att din ryggrad är finskt, trots så många år i Sverige. Och när det gäller att ta till sej en tredje kultur kanske det är så att du kan välja godbitarna? Och tvåkulturella barn är inte dumt - det är mina också.
Ingrid - Oj, oj vilken livsresa du gjort! Och precis som du skriver så är det inte alltid lätt som vuxen ens att svara på vad man egentligen är. Då kan man väl ta till Fioretos ord och säga att man är "komplicerad"!