Påskens dramatik

Långfredagen är snart över. När jag var liten var det verkligen en lååång och tråkig dag, för allt var tyst och stilla och man fick knappt göra nånting. Här i Grekland är det gudstjänst tills kl 11 ungefär, men sen öppnar affärer och allt annat och det är full rulle på kommersen tills på eftermiddagen. Men det finns dom i min bekantskapskrets som håller hårt på de religiösa traditionerna, som håller sträng fasta hela dan, som inte duschar (!) och självklart inte gör något hushållsarbete.

Men vi backar till torsdagskvällen. Under korsfästelsgudstjänsten, påskens mest dramatiska stund, spikas ett krucifix upp framme i kyrkan och man spikar så hammarslagen ekar. På krucifixet hänger man kransar - men även handdukar för att torka svetten i pannan på den korsfäste... Ortodoxin är både mystisk och praktisk på samma gång

Efter korsfästelsegudstjänsten är kyrkorna öppna hela natten. Folk kommer och går och församlingsborna smyckar epitafen (graven) med färska blommor. Under tiden sjunger kvinnorna vackra sorgesånger. Vi gick vår sedvanliga runda till stans kyrkor vid midnatt och det tycker jag hör till påskens finaste upplevelser.

Ibland blir det nästan som en tävling mellan kyrkorna om vem som kan göra den finaste epitafen. Agios Georgioskyrkan brukar göra en epitaf som skiljer sig från mängden. Observera de två påfåglarna (övre bilden). Epitafen på nedre bilden är från en annan kyrka.

Vid 21-tiden på långfredagskvällen är det dags att ta ut epitafen och gå ett varv med den runt kyrkan. Massor med folk följer efter med levande ljus och det sjungs oändligt vackra hymner. (Tyvärr är det svårt att ta skarpa bilder i mörkret)

Och som avslutning på kvällen äter man koulouria. Bageriet har extra kvällsöppet och har bakat hundratals sesamringar som går åt som smör i solsken.