Nu finns det en tidning för oss som lever med svenska språket utomlands, för oss som är tvåspråkiga och som framförallt vill att våra barn ska bli två-eller flerspråkiga!
Tidningen heter Magasinet SMUL, "med svenska som livsstil" och deras hemsida hittar ni här. SMUL står för Svenska som Modersmål Utomlands. Man kan läsa den genom att ladda ner den gratis på qiozk.com, SMUL har också en sida på facebook.
Jag har just läst första numret och där finns en hel del intressant. Om jag hade fått den här tidningen i min hand under tiden då mina barn var små, ja då skulle jag verkligen ha slukat den. För då letade jag med ljus och lykta efter material om tvåspråkighet. När dottern föddes för nästan 30 år sen fanns det fortfarande en del tveksamhet till att barn kan lära sej två språk samtidigt, man trodde att de kanske skulle bli halvspråkiga. Glömmer aldrig sköterskan på Nacka sjukhus som utbrast "men stackars barn" när hon hörde hur maken pratade grekiska med dottern innan ens navelsträngen var avklippt... Vadå stackars barn? Skulle inte ett nyfött barn "förstå" grekiska lika bra som svenska, eller??
Men vi struntade i dem som var tveksamma och fortsatte att konsekvent prata var sitt språk med barnen. Och dom svarade oss alltid på "rätt" språk. Och så gör vi fortfarande vilket betyder att barnen med stolthet kan kalla sej för tvåspråkiga. Det fanns visserligen en period under tonåren som de två sönerna i nån sorts uppror, eller vad man nu ska kalla det, svarade mej på grekiska istället för på svenska. Men det gick över.
Men det kräver arbete för att få det att fungera, det ska erkännas. Det gäller att prata mycket om allt möjligt, att högläsa mååånga böcker, skaffa videofilmer på svenska osv. Och under sju års tid körde jag tio mil varje lördag för att barnen skulle få gå en och en halv timme i den svenska lördagsskolan i Thessaloniki. Där fick dom träffa andra svenska barn och där lärde dom sej framför allt att läsa och skriva.
Det kan kanske verka lite rörigt för en utomstående när vi är tillsammans hela familjen. Maken och jag pratar svenska med varann och barnen pratar grekiska sinsemellan, men när jag vänder mej till barnen så blir det svenska och på motsvarande sätt blir det grekiska för maken. Fördelen är förstås att vi alla förstår båda språken. Men själv älskar jag när det surrar många språk i luften...
Jag har just läst första numret och där finns en hel del intressant. Om jag hade fått den här tidningen i min hand under tiden då mina barn var små, ja då skulle jag verkligen ha slukat den. För då letade jag med ljus och lykta efter material om tvåspråkighet. När dottern föddes för nästan 30 år sen fanns det fortfarande en del tveksamhet till att barn kan lära sej två språk samtidigt, man trodde att de kanske skulle bli halvspråkiga. Glömmer aldrig sköterskan på Nacka sjukhus som utbrast "men stackars barn" när hon hörde hur maken pratade grekiska med dottern innan ens navelsträngen var avklippt... Vadå stackars barn? Skulle inte ett nyfött barn "förstå" grekiska lika bra som svenska, eller??
Men vi struntade i dem som var tveksamma och fortsatte att konsekvent prata var sitt språk med barnen. Och dom svarade oss alltid på "rätt" språk. Och så gör vi fortfarande vilket betyder att barnen med stolthet kan kalla sej för tvåspråkiga. Det fanns visserligen en period under tonåren som de två sönerna i nån sorts uppror, eller vad man nu ska kalla det, svarade mej på grekiska istället för på svenska. Men det gick över.
Det kan kanske verka lite rörigt för en utomstående när vi är tillsammans hela familjen. Maken och jag pratar svenska med varann och barnen pratar grekiska sinsemellan, men när jag vänder mej till barnen så blir det svenska och på motsvarande sätt blir det grekiska för maken. Fördelen är förstås att vi alla förstår båda språken. Men själv älskar jag när det surrar många språk i luften...
2 kommentarer:
Att du och din make talar svenska sinsemellan tycker jag är kul, beror det på att han vill hålla kvar sina svenska kunskaper? För det kan ju inte bero på att du inte klarar av att kommunicera på grekiska. Flerspråkighet inom familjen är inget ovanligt nuförtiden, inte här åtminstone, och hittills har ingen förlorat på att vara språkkunnig skulle jag tro.
h. Inga-Britt
Det låter som en perfekt mix. Att tala båda språken i hemmet måste vara det absolut bästa. En helt ovetenskaplig reflektion som jag gör.
Skicka en kommentar