"En försvarsbok för grekerna"

Igår presenterades Kajsa Ekis Ekmans bok "Skulden, Eurokrisen sedd från Aten" (Leopard) på bokhandeln Public i Aten. Jag var inte där, men jag har istället läst lite vad som stått i grekisk press om boken som på grekiska fått titeln "Stulen vår" (Κλεμμενη άνοιξη". Εκδόσεις Κεδρος).

Foto: Marie Mauzy

Överlag har grekisk press varit positivt inställd, vilket kanske inte är så konstigt. Ekman ställer sej i boken på grekernas sida i krisen och menar att krisen är global och inte något som grekerna själva är skyldiga till. Nyhetsbyrån APE skriver att boken är "en försvarsbok för grekerna" och tidningen Eleftherotypia betonar att Ekman inte "anser grekerna för latmaskar utan som offer för en global ekonomisk politik". Stora tidningen Ta Nea kallar i sin rubrik Ekman för "Greklands svenska väninna".

Foto: Craig Mauzy

Förordet i den grekiska upplagan är skrivet av journalisten Aris Chatzistefanou. Han var en av dem som presenterade bokan och han skriver att Ekman "lyckas med att ge en bätte bild av den grekiska verkligheten än de flesta grekiska journalister. Dessutom har hon fått tillträde till grekiska politiker som öppnat sej för henne, ibland anonymt och ibland med namn". Boken är, skriver han, "bästa tänkbara verktyg för att analysera dagens situation".

Men vissa tidningar kan förstås inte hålla sej, utan måste kommentera Ekmans utseende. To Proto Thema, ett riktigt lågvattenmärke i grekisk press, konstaterar att "nu kommer Stulen vår på grekiska av vackra svenska journalisten Kaza Ekman", (inte ens namnet är rättstavat). En tidning som kallar sej för iEfimerida har rubriken "När Papandreou mötte den heta svenska journalisten Ekman (bilder)"... To Pontiki skriver om Ekman som "den vackra svenska journalisten som försvarar grekerna".

När jag själv skrev om boken förra året försökte jag göra en jämförelse mellan Ekmans och Pascalidous böcker och peka på likheter och skillnader. Jag skrev att Ekmans bok vilar på en grund av noggrann research med historiska återblickar och internationella utblickar och att den har en seriös journalistisk ton (till skillnad från Pascalidous bok som bygger på sensation). En drivkraft för Ekman (med sitt tydliga vänsterperspektiv) har varit att försöka förstå orsaken till att landet hamnat i kris, för annars framstår krisen som en naturkatastrof som man bara drabbas av, "Det som sker är mycket större än bara Greklands kris, det handlar om Europas framtid" skriver hon i sina slutord.

Alfons har kommit till Grekland!

 Det bara väller in svenska böcker på den grekiska marknaden. Svenska böcker översatta till grekiska, alltså. Mest är det deckare förstås, men idag såg jag även två barnböcker, med min och mina barns älskade Alfons: Godnatt, Alfons Åberg och Aja baja, Alfons Åberg, av Gunilla Bergström! (på förlaget ΜΑΡΤΗΣ).  Kul att även grekiska barn ska få lära känna denna finurlige lille kille som vi läste så mycket om när barnen var små. Och skönt att förlaget inte ändrat på hans namn!

Förlaget Metaixmio har massor av svenska författare i sitt stall. I höst kommer t ex böcker av Arne Dahl, Lisa Marklund, Camilla Läckberg och Åsa Larsson. I våras kom böcker av Håkan Nesser och Kristina Ohlsson. Dessutom ger man ut Karin Fossu, och Jo Nesbö från Norge.

Henning Mankell är också populär och han kommer ut på förlaget Psychogios. Och för ett år sen fick grekiska läsare lära känna Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, från samma förlag. Det är flera grekiska bekanta som läst boken och tyckt om den tokiga historien.

En annan svensk bok presenteras i morgon onsdag på bokhandeln Public i Aten (Syntagma) och det är Kajsa Ekis Ekmans "Skulden. Eurokrisen sedd från Aten" som nu kommit ut på Kedros. På grekiska heter den "Stulen vår". Skulle gärna vara på plats och lyssna i morgon.

Men gladast är jag över att Alfons kommit hit!

Flyktingmöten på Atens gator

Kan man springa på vatten? Nä, det kan man förstås inte, det är ett hopplöst företag. Och lika hopplöst är det, enligt en afghansk man, att som flykting komma ut ur Grekland utan pengar, men också att stanna, hitta en plats och överleva.

Om denna omöjlighet handlar en bok som kom ut i våras och den heter just "Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EU:s utkant" (Carlsson). Författare är etnologen Annette Rosengren. Jag har recenserat boken för en tidning och jag har en del invändningar mot den. Delvis på grund av vissa felaktigheter (eller möjligen slarv), men också för att den bitvis är lite rörig.

Men bortsett från det så är det en bok som bör läsas om man har det minsta intresse för immigrations-och flyktingfrågor. Som helhet är den ett mycket viktigt tidsdokument eftersom den beskriver den tragiska situationen för de tusentals flyktingar som kommer till Europa i små båtar över haven eller vandrande över bergen - och som sen blir fast i Grekland. Utan papper och pengar är det omöjligt att komma vidare och det går inte heller att skaffa sej en dräglig tillvaro.

Bokens styrka är att författaren försökt komma nära flyktingarnas vardag i Aten. Dessutom ger boken namn och ansikte på några personer i den stora anonyma massan av flyktingar på Atens gator. Och som Rosengren skriver, ett sådant möte ansikte mot ansikte förpliktigar till ansvar.

Grekland dignar under den stora flyktingbördan, särskilt nu när landet är i kris och asylprocessen har i stort sett kollapsat . Att det här är en fråga som hela EU bör tar ansvar för är självklart (EU antog ett nytt asylpaket 2013), men i praktiken fungerar det knappast så. Istället måste humanitära och religiösa frivilligorganisationer träda in och erbjuda mat och kläder och enstaka sängplatser och utan denna hjälp skulle Aten troligen haft en svältkatastrof.

En av de organisationer som nämns i boken är Samaria, som jag gjorde ett reportage om tidigare i våras.
Där jobbar finlandssvenska Nanna Rosengård som missionär, utsänd från Finlands svenska Metodistkyrka. En av hennes arbetsuppgifter är att undervisa afghanska flyktingar i engelska eftersom de flesta trots allt hoppas på att någon dag kunna resa vidare ut i Europa. Och ett europeiskt språk är då en viktig inträdesbiljett.

Stolta och starka kvinnor

Skulle gått på en intressant bokpresentation i måndags, men det var så mycket folk så jag kom inte ens in i lokalen. Så jag fick nöja mej med att bara titta på boken på bokbordet.

 Boken heter "Kvinnor och dräkter i Naousa" och är skriven av en otroligt aktiv och kunnig kvinna som heter Evgenia Zaliou. Hon har under många år samlat fotografier och skrivit om hur kvinnor här i stan levde och klädde sej, till vardag och fest. Några bilder kan ni se här. Det sägs att Naousas kvinnor var starka och stolta (och många hade det gott ställt). Det tycker jag märks på både dräkter och smycken.

Annars rullar dagarna på med svensklektioner, skrivande, körövningar (varvat med läkarbesök och behandlingar). Och igår var jag barnvakt! Makens systerdotter har fått en gosig liten bebis som är drygt tre månader och igår fick jag vara barnvakt i några timmar. Jag matade, bytter blöjor och sjöng Bä bä vita lamm och Imse vimse spindel (tror nog bebisen förstår svenska...). Jättemysigt. Kände mej lite ringrostig först, men sen kom jag igång.

Och solen fortsätter att leka tittut med oss. Den tittar fram ibland, men gömmer sej lika snabbt igen. Konstig grekisk vår.

Naousas kommun hedrade Palme

Igår var Olof Palme på besök i Naousa. Ja, i alla fall kändes det nästan så under det evenemang som ägde rum igår kväll. Hans ansikte tittade ut över oss från stora duken med texten "Naousas kommun hedrar Olof Palme den 8 april 2014" (visserligen var det 9 april, men det spelar väl inte så stor roll...).

Tack för lånet av foto,  G. Angelidakis

Journalisten och författaren Georgios Logothetis, med 25 år i Sverige bakom sig, kom till stan för att presentera två av sina böcker hans skrivit, "Olof Palme: Politik är en fråga om principer" (den kom ut i fjol och jag har skrivit om den tidigare här på bloggen) samt den nya boken "Den ´svenske´ borgmästaren".

Den sistnämnda boken handlar om hur Logothetis som borgmästare i en kommun på Lefkas försökte förverkliga det han lärt sej om lokalt styre från Sverige. Det skulle visa sej vara en nästan omöjlig uppgift, tyvärr... Hans fru Fotini, även hon journalist, hjälpte till vid bokbordet.

Melina Mercouri tillsammans med Palme på en 1 Maj-demonstration i Stockholm 1968. Foto: Ch. Kotsinas.

Programmet innehöll också några korta filmsekvenser som visade Palmes och svenskarnas stöd till Greklands folk under juntatiden, men där fanns också avsnitt från fantastiska konserter i Sverige med Theodorakis musik. Bandet mellan Sverige och Grekland har varit starkt, särskilt kulturmässigt, och det var lite speciellt att sitta här i Naousa och återuppleva dessa stunder och den atmosfär som rådde då. För även maken och jag var faktiskt med på ett hörn under den tiden i Stockholm, på -70 och -80-talet.

Och ett av inslagen vi fick se var Arja Saijonmaas underbara tolkning av "Καημός" som hon sjöng på Palmes begravning i Stockholms Stadshus. Grekerna på gårdagens evenemang i Naousa lyssnade med stor och andaktsfull uppmärksamhet på den långa blonda kvinnan som sjöng Theodorakis, på ett exotiskt språk som heter svenska...

Flyttfåglar

Frukost vid Vita tornet. Skulle kunna vara en bok-eller filmtitel, kanske. Men det var dagens morgontidiga upplevelse. Kaffe och rostat bröd, stillsam musik i högtalarna och utsikt över tornet. Och knappt en människa eller bil i sikte, för klockan var inte mer än strax efter åtta denna söndagsmorgon. Märklig upplevelse i en stad som aldrig sover.

Frukosten fick bli en tröst efter att de båda sönerna i ottan satts på varsitt flygplan, en österut och en norrut. Dottern får vi rå om några timmar till, sen lyfter hon söderut. Barn är som flyttfåglar, de far sin väg men kommer nästan alltid tillbaka. Sen far de igen... Och det är ju så ska det vara.

Nu ska jag vila en stund med senaste e-lånet, "Egenmäktigt förfarande" av Lena Andersson, Augustprisvinnare. Och så finns det ju flera spännande Vinter-pratare att lyssna på. Har bara lyssnat på Fredrik Lindström hittills.

Det brukar bli helt OK

Julförberedelserna pågår så smått. Men utan den minsta stress. Sen vi flyttade till Grekland har ordet julstress försvunnit ur min vokabulär. Visst, det är lite extra att förbereda, lite extra matlagning och så, men den där svenska konsumtionshetsen och paniken inför en "perfekt" jul finns inte här. Det blir som det blir, och det brukar bli helt ok. Måste nog säga att jag överhuvudtaget tar saker lite mer med ro nuförtiden. Den grekiska mentaliteten, där inte allt är så in i norden planerat och punktligt, har gjort mej gott.

I morse var det noll grader och jag älskar när soluppgången lyser upp berget i mustiga färger. Men jag saknar min egen kamera som nog skulle gjort färgerna mer rättvisa,  har fortfarande inte fått tillbaka den från reparationen trots att jag rivit upp himmel och jord i affären, gång på gång. Igår sa dom att den är på väg. Det tror jag när jag ser det.

Och i söndags såg berget ut så här när vi var ute på promenad.

Igår såg jag reklam på grekisk TV för boken "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", av Jonas Jonasson (vars farbror jag jobbat tillsammans med i Småland). Den har just översatts till grekiska. Jag är väl den enda i universum som inte läst den - men det ska jag snart åtgärda, ska låna den på e-bibblan.

Makens bok om stjärnbilder

Sol och tre plusgrader! En härlig vinterdag. Måste nog leta fram lite tjockare jacka ur garderoben innan jag går ut.

Ett litet tips till er som bor i Grekland: Tillsammans med kommande lördags tidning Ta Nea får man också en bok om stjärnbildernas mytologi och historia. Det är en bok skriven av maken. Så passa på och köp om ni är intresserade av astronomi och kan grekiska! Kanske en lämplig julklapp?

Nu ska jag gå till apoteket och få min influensaspruta. Och sen blir det demonstration på torget...

Berg och Blindbock

Dagarna rullar på i raketfart. Och skönt är väl det, för november är ju ingen höjdare. Mest ser berget ut så här (tagen med lånad kamera, min egen är fortfarande på reparation).

När jag kryper ner under filten för en stunds middagsvila så läser jag Arne Dahls nya bok Blindbock. Spännande. Det intressanta är att storyn även inbegriper så aktuella fenomen som det högerextremistiska Gyllene Gryning i Grekland. Och att han nyligen varit i Aten märks på hans beskrivning av en stad i kris. Ett litet nedslag på ön Chios finns också med. Det skulle vara kul om även denna bok av Arne Dahl blir film så småningom.

Musik, mat, dans och glädje

Godmorgon världen. Och godmorgon Grekland på nationaldagen! 28 oktober firar man att Metaxas 1940 sa OXI (nej) till Moussolini som försökte ta sej in i landet.

Visserligen drogs Grekland in i andra världskriget ändå, men det är viktigt att säga NEJ! Nej till fascism, nazism, främlingsfientlighet, diskriminering. Minst lika viktigt idag när vi skriver 2013. Och jag tror - och hoppas - att nationaldagen får en extra symbolik just idag, med tanke på den stämning som råder.

Annars har helgen varit fullspäckad. I lördags hade alla som heter Dimitrios namnsdag och då ordnade Agios Dimitrioskyrkan i Naousa fest på en skolgård. Musik, mat, dans och glädje. Och tänk att kunna sitta ute på kvällen i slutet av oktober!

Och igår kväll hade vår kör konsert. Fyra andra körer var också inbjudna, så det blev en härlig blandning av körmusik. Vi i vår kör hade lagat mat till alla de 250 körmedlemmarna, så då blev det fest igen. Mer musik, mat, dans och glädje.

Vill också tipsa om en krönika i Expressen som jag instämmer i till fullo. Den är skriven av Apostolis Papakostas, professor i sociologi på Södertörns högskola, vilket ger extra tyngd åt hans synpunkter. Krönikan handlar om de båda kris-böckerna av Pascalidou och Ekman och det känns bra med en kritisk röst! Min egen recension (se bilden) har också varit införd i Kyrkans Tidning och Sändaren (tyvärr finns den inte på nätet).

Helgen innehöll även ett besök på en vingård, men det får ni läsa om i morgon. Sen kom hantverkarna med cement till badrummet, så röran här hemma fortsätter. Tur man inte var hemma så mycket...

På tal om Kaos...

Smådugg och höstkänsla idag. Men det är helt OK, hösten måste väl också få en chans. Snart exploderar höstfärgerna i naturen även här.

Det är mycket Pascalidou i media just nu, eftersom hennes bok Kaos - ett grekiskt krislexikon (Atlas) släppts i dagarna. Ni kanske undrar varför jag är så tyst om detta? Anledningen är att jag just lämnat ifrån mej en gemensam recension av både Pascalidous och Ekmans bok (som kom för en månad sen).

Vill inte avslöja för mycket av vad jag själv tycker, men det jag hittills sett och läst av recensionerna verkar vara oförblommat positivt. Och visst, boken har närvaro, ett träffsäkert språk och många intressanta avsnitt. Men jag har ändå svårt att dras med i beundrarkören, främst med tanke på alla felaktigheter och bristande källkritik som Pascalidou tidigare har uppvisat, bl a i flera stora artiklar i DN. Och som återkommer i boken. Stora ord, generaliseringar och en svada som drar fram som en tornado gör att man lätt glömmer att kolla hennes fakta. Ett litet banalt exempel är det hon skriver om att TV:s programledare inte längre har råd att färga håret blont, utan återgått till att bli brunetter. Har för skojs skull zappat mellan kanalerna idag på förmiddas-TV. Resultat? Blondare kan ingen vara...

Det här var bara ett litet råd till er som tänker läsa boken, att inte svälja allt.

En av alla recensioner, den i DN, kan ni läsa här.

Barnsligt glad

Är barnsligt glad över att jag nu kan låna böcker på svenska bibliotek! Det känns så lyxigt när man bor utomlands. Visst, jag är flitig kund även på vårt eget bibliotek här i Naousa (grekiska böcker förstås), men eftersom det inte finns pengar till nya inköp så känns det ibland som om jag läst allt.

Men eftersom äldste sonen nu sett till att modernisera morsan och uppgraderat henne till en iPad, så har nu möjligheten att låna svenska e-böcker öppnat sej. Att sitta framför datorn eller ligga i sängen med en laptop har hittills inte känts som ett alternativ, men med en lätt liten "padda" i knät så går det utmärkt.

Fixade lånekort och pinkoder när jag var i Sverige, både på Nacka och Alingsås bibliotek. Och nu har jag börjat beta av topplistan över mest utlånade böcker (man måste ju hänga med!). Överst ligger "En man som heter Ove". Underbar tragikomisk historia, jag skrattade och grät omvartannat. Nu står tvåan på tur, "Davidsstjärnor".

Igår var vi vid havet tillsammans med goda vänner. Sista badet för i år?? Njaaäää, det tror jag väl ändå inte...

Om ett land i kris

Så var det då tomt här hemma. Tomt från barn, vill säga. Nu är alla på plats igen i var sin hörna av Europa och vi gamla får försöka hitta tillbaka till en vardag på tu man hand. Alltid lite svårt de första dagarna, men sen vänjer man sej. Sån är livets gång - och det är så det SKA vara. Alltför många ungdomar i Grekland tvingas flytta hem till föräldrarna igen på grund av arbetslöshet och det är inte bra för någon.

På tal om detta sociala fenomen, så har jag nu läst ut Kajsa Ekis Ekmans bok "Skulden. Eurokrisen sedd från Aten" (Leopard förlag). Hon ger sin bild och analys av krisen, hur hon uppfattat den när hon varit på täta besök i Aten under de senaste åren. Hon har varit med i demonstrationerna på Syntagma, hon har fört ständiga samtal med sina vänner och hon har intervjuat politiker. Eftersom jag ska recensera boken vill jag inte skriva mer just nu, men jag kan rekommendera den! För oss som bor i landet blir det många tillfällen att nicka instämmande. För den som bor i Sverige och bara fått sej till livs snedvridna sensationsreportage och fördömande uttalanden kan den nog fungera som en ögonöppnare. Om nån månad eller så kommer nästa bok om krisen, Kaos av Pascalidou. Återkommer till den.

När vi vinkat av dotter och måg på flygplatsen igår åkte vi till Perea där vi tog ett svalkande dopp. Kanske inte världens renaste vatten eftersom Thessaloniki ligger nära,  men det var ändå sköönt. Grekland har sina fördelar...

En ömsint fadersskildring

En snäll väninna hade en bok med sej när hon kom från Sverige för ett tag sen, "Halva solen" av Aris Fioretos (Norstedts). Fioretos är ju en svensk författare med österrikisk mamma och grekisk pappa. Han var i Grekland i vintras för att prata om sin bok "Den siste greken" som kom ut på grekiska och då träffade jag honom, som ni kanske minns.

Men någon bok av honom har jag inte läst, förrän nu. Fioretos anses ofta som lite svår, men "Halva solen" rekommenderas varmt! Det är ett porträtt av hans far, den grekiske invandraren som flydde till Sverige redan på 50-talet och så småningom blev professor i medicin.

Vid första anblicken är det en lättläst bok i korta små prosastycken, men man upptäcker snart att den har ett djup som gör att man måste läsa om vissa stycken, eller kanske hela boken. Och helst utan att ha för bråttom (som jag gärna har när jag läser...). Ibland är texten saklig och frispråkig, ibland lyrisk och vacker. Men den är ett ärligt försök att förstå faderns historia och handlande och har hela tiden ett stråk av överseende och ömsinthet.

I boken finns också "teser om utländska fäder". Dessa läser jag med ett igenkännande leende, för även vi i vår familj har varit (och är) utländska föräldrar. Maken i Sverige när barnen var små och jag själv här i Grekland... Några exempel på teserna:
-Skratta gärna åt en utländsk far. Men bara i hans sällskap och när ingen inhemsk person är närvarande.
-För en utländsk far är barnens anpassningsförmåga en källa till både jubel och förbannelse. Varje prov därpå visar att han lyckats, varje prov därpå visar att han misslyckats.
-En utländsk far talar ofta för högt på offentliga platser. Detta blir särskilt tydligt när han skall be en tonåring son om hjälp.

Den som vill läsa vad jag skrev om Fioretos besök i Thessaloniki i vintras kan läsa här.

Grattis till Aris Fioretos!

Måste ju bara få gratulera Aris Fioretos som igår fick Samfundet de nios stora pris på 300 000 kr! Med sin halvgrekiska bakgrund känns det ju som om han delvis hör till "oss" här nere i sydöstra hörnet. Jag skrev ju ett inlägg om honom häromdan, den som vill kan läsa här. Och här är inlägget jag skrev från hans besök i Thessaloniki i januari. Nu återstår bara att läsa någon av hans böcker (liiite pinsamt att jag inte gjort det) - helst vill jag läsa Halva solen.

Annars går veckan i sångens tecken. Jag sjunger ju numera i två körer, en i Naousa och en i Veria. Och Veria-kören ska ha sitt första framträdande på lördag på ett kafé, då vi ska sjunga sånger av Manos Chatzidakis. Så nu övar vi varje kväll, igår slutade vi inte förrän vid midnatt. Hoppas rösten håller! Kulturen lever och frodas...

Om att vara komplicerad

Jag har periodivs funderat ganska intensivt på hur vi, som är föräldrar från två olika kulturer, ska klara att uppfostra barnen på ett sånt sätt att de blir människor med en harmonisk blandning av svenskt och grekiskt. Hur gör man alltså för att undvika att barnen slits mellan olika lojaliteter?

Vet inte hur många gånger som våra barn fått den enfaldiga frågan: Vilket land gillar du mest, Sverige eller Grekland? Det är som att fråga: Vem älskar du mest, mamma eller pappa?? Jag kunde se på barnen att de hade svårt att svara och varje gång sa jag till dem att de inte behöver svara och framför allt inte välja. De FÅR tycka om båda länderna. De har två olika hemländer och det är naturligt att gilla båda, kanske på olika sätt, men ändå.

Kom att tänka på detta i dag när jag läste en intervju i SvD med författaren Aris Fioretos, gjord av min kompis Marie Mauzy. Både hon och jag hade - på var sitt håll - långa samtal med Fioretos när han var i landet för att presentera sin bok. Jag gillar skarpt han sätt att uttrycka sitt förhållande till Grekland (som son till en grekisk pappa och österrikisk mamma). Jag citerar från artikeln:

"Min ryggrad är grekisk, mina nerver österrikiska (eller sanningen att säga wienska) - och min tunga svensk. Som barn blir man antingen överdrivet lojal mot föräldrarnas hemkultur, på bekostnad av den egna integrationen.  Eller så identifierar man sig lika dogmatiskt med den nya kulturen - på bekostnad av en genuin förståelse för föräldrarnas situation. Kanske är det dags att sluta avtvinga barn med en annan kulturell bakgrund entydiga trosbekännelser? Låt oss förbli vad vi är: komplicerade."

Fioretos är dessutom, precis som jag själv, förvånad över den växande invandrarfientligheten i Grekland. Citerar igen: "Eftersom många av dem varit invandrare och mött diskriminering och förtryck utomlands borde de ha större empati och förståelse för dagens invandrare. Sverige är bättre än Grekland på att hantera annanhet och har därför en högre beredskap mot rasism, menar han."

Annanhet - vilket träffande ord!  Sen hoppas jag att grekerna hittar tillbaka till sin empati för medmänniskan och lär sej hantera den "annanhet" som nu blivit allt vanligare i Grekland. Låt oss få vara komplicerade...

Ingemar Rhedin berättar

Veckan börjar med SOL! Tänk så mycket piggare man blir när solen lyser upp tillvaron. En vecka ligger framför mej med karnevalsupptakt och med ett reportage som ska göras. Och så lite körsång på kvällarna som extra grädde på moset.

Annars vill jag tipsa er som kan grekiska om ett TV-program som sändes förra veckan på NET. Det är ett fint porträtt av den svenske översättaren Ingemar Rhedin. Han berättar själv i programmet - på grekiska - om sitt liv och sina kontakter med nobelpristagaren Odysseas Elytis, Mikis Theodorakis, Manos Hadjidakis och andra stora namn. (Bilden som är lånad från nätet visar Rhedin och Elytis, för många år sen).

Han har betytt SÅ mycket för de kulturella relationerna mellan Sverige och Grekland och det är svårt att tänka bort det arbete han gjort. För vem har inte sjungit med i och lyssnat otaliga gånger på Axion Esti (Lovad vare), det diktverk av Elitis som Theodorakis tonsatt (och Rhedin översatt). Oförglömliga konserter i Stockholm  på 80-talet, på både grekiska och svenska. Rhedin, som nu är strax över 70, berättar i programmet att han har en arbetslägenhet i Monastiraki i Aten där han just nu jobbar med att översätta Kiki Dimoulas dikter till svenska.

Här kan ni lyssna på den pampiga "En enda liten svala", fast på grekiska, kunde inte hitta den på svenska på youtube.

Om grekernas vän och allierad

Har varit på språng några dar och då får bloggen vila. Ett par fullspäckade och riktigt trevliga dagar i Thessaloniki läggs på plussidan i livet. Goda vänner, tavernabesök, fika, promenader, shiatsubehandling. Och sol och vårkänsla! Såg att mandelträden blommade, men kom aldrig åt att fota dem.

 Dessutom var jag på presentationen av boken om Olof Palme (vilket ska bli en artikel). Den ägde rum i torsdagskväll - exakt 27 år efter mordet - på den fina Melina Merkouri-teatern i Kalamaria. Teatern var proppfull av folk och det blev många glada och tårfyllda återseenden mellan greker som varit invandrare i Sverige under 70- och 80-talen men som nu återvänt till hemlandet som pensionärer.

Författaren själv, Georgios Logothetis, berättade om boken och att han skrivit den just nu eftersom han menar att Palmes politik och idéer skulle kunna vara en förebild för dagens krisdrabbade Grekland. Dessutom betonade både han och flera andra hur viktig Palme var för den tidens invandrare - han var en vän och allierad som stod på deras sida.

Vi fick också veta att det nu bildats en vänförening i byn Mochos på Kreta (där Palme brukade semestra) som ska ordna ett litet museum där till Palmes minne.

Sen blev det vacker musik av tre körer som blev till en (med ca 120 körsångare). De sjöng - och vi tillsammans med dem - så huden knottrade sej.

Nu ska jag ut på marknaden och handla. Och ikväll blir det astronomiföredrag om stjärnornas historia och dess födelse. Tvära kast, gillar!