Novembers guldkorn (jodå, de finns!)

 Fem grader och en strålande sol, bättre väder kan man väl inte få i november. Så trots en något vacklande hälsa så tog vi imorse en skön promenad längs floden Arapitsa. Längs den delen som rinner genom stan. Eller rinner och rinner, den störtar sej ner för det ena fallet efter det andra.

Det är kraft i vattnet, minsann, och förr i tiden utnyttjade man kraften till kvarnar och fabriker, men nu går det till spillo. Nu är floden bara ett pittoreskt - men mäktigt - inslag i stadsbilden. Det här fallet ligger i vårt grannkvarer.

De här frukterna hör också till november där de hänger på sina kala grenar. Λωτός heter dom på grekiska och man kan av namnet tro att det är detsamma som lotus på svenska (vilket ju är en blomma), men enligt Wikipedia heter dom persimoner på svenska (Diospyros på latin). Nån som brukar äta dom eller göra något med dom?

Jo men visst, konstaterade jag efter promenaden, såna här dagar kan till och med trista november visa fram ett och annat guldkorn...

Det handlar om perspektiv

Det är mycket som handlar om perspektiv här i livet. Om att se saker ovanifrån eller underifrån. Om att se glaset halvfullt eller halvtomt, ni vet. 

En annorlunda utsiktspunkt kan ge en helt ny vy av något som man är van att se. Som idag när molnen kröp ända ner i gränderna och jag tillsammans med goda vänner från Aten såg Naousa från ovan. Det kändes mäktigt.

Men mitt i det storslagna höll vi nästan på att trampa på den här lilla varelsen som kravlade sej fram genom de våta löven. Här kallar vi dessa ödlor för salamander, vet inte om det är deras rätta namn. Den var inte snabb alls, tvärtom kom vi fram till att den nog hade artros, inte undra på i den fukten...

Och floden Arapitsas vatten forsade fram med ovanlig kraft efter alla regn. Med iskallt och kristallklart vatten slingrade sej floden mellan de knotiga platanerna.

För övrigt så har TT nu kommit med en artikel om utgrävningarna i Amfipolis som publiceras i olika svenska media. Det var väl på tiden. Men varför välja en sån bild, när det finns så fina bilder på sfinxer, mosaik och karyatider? (tryck på länken om ni vill se)

Parken klädd i höstdräkt

Gråvädren står på kö, men igår segrade solen i alla fall. Så då fick det bli en kort promenad i Naousas park. Den som ligger i stan och där man har utsikt över hela den makedonska slätten.

 Parken är klädd i höstdräkt och löven lyser i alla  upptänkliga röd-gul-bruna nyanser. Men det som ser så otroligt vackert ut i verkligheten blir sällan lika bra på bild.

Bänkarna framme vid utsikten hör till kärleksparens favoritplats.

Lite grönska finns det kvar ändå, mitt i allt det gulbruna.

Och marken är täckt av ett lövtäcke som man kan sparka i. Det låter och prasslar så härligt.

Längs med parken ligger Naousas strandpromenad. Jodå, vi har en sån, trots att vi inte har något hav. Det är här kaféer och tavernor ställer ut sina bord på sommaren. Nu är promenaden täckt av löv och borden undanställda.

Annars går mina tankar mest till yngste sonen som igår ryckte in i lumpen i den grekiska armén. Nio månaders bortkastad tid känns det som, men det är något som tyvärr måste göras...

Mosaikgolvet i Amfipolis

Idag kom en ny rapport från utgrävningarna i Amfipolis, efter ett par veckors tystnad. Och nu kan man inte annat än att stå här igen i stum beundran över den konst som människor för 2400 år sen var mäktiga.

Det som nu visas är golvet i salen vars ingång vaktas av de två ståtliga karyatiderna. Ett fantastiskt mosaikgolv i storleksordningen 4,5 x 3 meter och . Hela golvet är inte framtaget än, men redan nu är det ett helt otroligt konstverk! (Alla bilder är från Kulturdepartementet)

Själva tog vi oss en tur ut i den vackra höstnaturen igen. Den här gången till sjön Agra med hundratals fåglar. Där satt vi med kaffetermos och kikare och tittade på fågellivet. Nån som vet vad det är för fåglar? Vågar mej inte på en gissning...

Grekisk brittsommar i lustgården

Nu har vi grekisk brittsommar . Efter en period med kyligt och regnigt väder har solen och värmen återvänt och det är sådär alldeles ljuvligt. Hade jag haft ett hav i närheten skulle jag nog badat.

Men vi har berg istället! Mjuka, gröna kullar i all oändlighet.

Och frukt! Och dessutom har vi, som ni vet från förr, snälla bekanta och grannar. Dom är inte bara snälla på sommaren och kommer med persikor. Nej, nu är det andra frukter som gäller: Vi har fått granatäpplen, druvor, kastanjer och äpplen. Valnötterna har maken plockat själv. Så gissa om det fullständigt kryllar av vitaminer på mitt balkongbord...

Och i morse när vi gick en promenad ute i naturen, maken och jag, blommade det i ljuvliga färger längs vägrenen.

En hackspett (antar jag att det är) underhöll oss med att knacka på elstolpen. I övrigt var det tyst och stilla.

Jodå, nog bor vi i en grönskande lustgård, alltid.

Höstsolar

Nu lyser den klara höstsolen på oss! Himlen är alldeles blå och luften knivskarp.

Och även längs vägrenen lyser stora fång av höstsolar. Blev sugen att plocka en bukett häromdan när maken hade namnsdag, men den vissnade på några timmar. På hösten ska nog blommorna njutas utomhus.

Att ta en ridtur en sån här höstmorgon är inte helt fel...

Annars börjar jag jobba med en ny elev idag. Det svenska språket står högt i kurs. "Hej, jag heter Ingabritt, vad heter du?"

Björnbär, fjärilar och hundvalpar

Söndag förmiddag är lika med promenad i skogen för oss. Eller uppe i bergen, rättare sagt. Så vi tog kaffetermosen med oss och åkte till en plats som heter "gallerian". Namnet kommer av att vägen går genom en tunnel.

Det var varmt, förstås, så det skulle bara bli en kort promenad. Men sen hittade vi björnbär, vi började plocka och plocka... så till sist blev det en rejäl tur i värmen. Men det var det värt - nu har vi sju dl björnbär till yogurt och gröt! (Och ja, man BLIR så här kladdig om fingrarna när man plockar björnbär...)

 Fjärilarna flög runt omkring oss, den ena vackrare än den andra.

Och sen prasslade det till i snåren och fram kom en sköldpadda.

I eftermiddags blev det mer djurliv. Jag var hos dotterns svärföräldrar och tittade på sex stycken alldeles nyfödda hundvalpar - så söta! De ska skänkas bort så snabbt som möjligt, så är det nån som vill ha är det bara att höra av sej...

Hav eller berg?

Ibland ställer jag mej frågan: hav eller berg? Vad gillar jag mest? Och var föredrar jag att bo, om man nu kan välja?

Tja, inte så lätt. Men om jag måste välja så vinner nog berget framför havet. Havet är visserligen underbart att titta på och att bada i. Men det kan också vara skrämmande och jag skulle inte vilja vara beroende av att åka båt för att komma nånstans.  Berget däremot står där, tryggt och stabilt, och där finns hur mycket som helst att utforska. Växter, djur, årstidernas växlingar. Om man nu inte kan få det maximala (som i Volos t ex) där man kan stå högt upp på en bergstopp och titta ut över ett hav i fjärran...

Idag blev det en bergstur och vi gick genom bokskogen till bergsplatån Dordopolis, en klar favorit.

Där satte vi oss och gjorde som vi brukar - vi lyssnade en stund på tystnaden. Det enda som hördes var nån enstaka fågel och en humlas surrande. Och synen vi vilade ögonen på var som ett konstverk i grönt.

Medhavt kaffe smakade bra där vi satt, omgivna av doften av oregano. Och eftersom jag inte plockade sju sorters blommor på midsommar så gjorde jag det nu. Eller tio sorter tror jag faktiskt det blev.

Nä, några storkar såg vi INTE uppe på berget. Däremot när vi åkte genom byn Eginio på väg till Volos förra veckan. Där finns det storkbon på nästan varje elstolpe längs huvudgatan - och jag tror vi såg hundratals storkar! Och nu är det trångbott, minsann - ungarna har redan blivit tonåringar och är otåliga och vill snart lämna boet...

Vad föredrar ni, berg eller hav??

Persikofrossa

Vi bor mitt i stan, men är omgivna av bönder. Grannarna mittemot, grannarna till höger och vänster om oss, och grannarna på våningen över oss - alla lever dom på sitt jordbruk. Varje morgon hör vi hur traktorerna puttrar iväg till fälten utanför stan.

Och alla odlar persikor. Inte enbart - en del har äpplen också - men här i Naousa är det framför allt persikor som gäller och dom är världsberömda i hela Grekland. Och från början av juni och ett par månader därefter är det dags för skörd, beroende på vilken sort man har. Det betyder att alla runt omkring oss pratar väder, hur långt man kommit med skörden, kvalitet och pris.

Vi har inte ett enda persikoträd. Eller något annat träd heller för den delen. Så vi kanske är fattiga? När dottern började som lärare på lågstadiet i byn Melidoni på Kreta frågade en elev i ettan: "Fröken, hur många olivträd har ni?" När dottern svarade att varken hon eller hennes föräldrar har några olivträd, så utbrast eleven: "Skojar du med mej? Eller är ni kanske fattiga?"...

Haha, kanske är det så! Men vi är rika på goda grannar! Så igår kväll stod den här fruktlådan utanför dörren när vi kom hem. Så nu är det persikofrossa som gäller.

Eftersom jag själv inte tål den råa frukten, så har jag nu kokat lite persikokompott (med citron, vanilj och brunt socker). Det får bli dagens efterrätt.

Soldyrkare längs vägen

När vi var i Drama i helgen körde vi förbi oändliga fält med stora gula soldyrkare. Solrosor som på förmiddagen var vända mot öster och den uppstigande solen - men när vi passerade på eftermiddagen och solen var som hetast hade de klokt nog vänt ryggen mot solen...

Solrosfrön äter man ju mer än gärna i Grekland, men mest görs det nog solrosolja av skörden - och i förlängningen även biodisel. I vilket fall som helst är solrosorna en imponerande syn.

Stranden Prevelis på södra Kreta förra sommaren

Idag läste jag i SvD vart svenskarna (på tal om soldyrkare...) helst reser på charterresa. I topp ligger Antalya i Turkiet och på andra plats Mallorca. Kreta ligger på tredje plats, följt av Rhodos (där jag faktiskt inte varit). Och just nu, när jag skriver detta, sitter äldste sonen på flyget. Han lämnar regnet i Sverige för semester hos syrran på Kreta...