Man måste ju få känna doften...

Varje år vid den här tiden brukar jag vilja slå ett slag för grekisk saffran (det vet ni som är trogna läsare). Vet inte varför jag självmant har tagit på mej den uppgiften, men kanske för att jag för ett antal år sen var i byn Krokos utanför Kozani och gjorde ett mycket intressant reportage om hur man där odlar krokus som blir till finaste saffran.

Att se hela familjer, kvinnor, män, barn och morföräldrar gå dubbelvikta och plocka de små blommorna och rensa och torka för att ta hand om pistillerna är imponerande. Skörden lämnas sen till byns kooperativ, KROKOS KOZANIS (som har ensamrätt i Grekland) och där tas allt om hand under sträng kontroll innan saffranet vägs och packeteras. Gissa hur många blommor det behövs för att framställa ett kilo saffran? Jo, 150 000 blommor. Inte konstigt då att kilopriset blir högt (här hos oss kostar 1 gram mellan 3.20 coh 3.80). Alla tre bilderna är från vårt reportage och är tagna av Marie Mauzy.

Trodde inte jag skulle orka baka några lussekatter i år, men skam den som ger sej. Så idag blev det en liten sats med gula bullar som ska sparas till lucia och jul. Man måste ju bara få känna DOFTEN...

Efterrätt en råkall dag i november

 Idag, med världens dimmigaste och råkallaste väder, då till och med fåglarna på grannens tak såg ut att frysa, slog jag på stort och gjorde en efterrätt. Vet inte när det hände senast...

Men man måste ju ta hand om all frukt som vi får och nu var det dags för ugnsstekta kvitten (κυδώνια).

Man skär den stora frukten i klyftor och lägger i en ugnsfast form. Det finns massor av olika recept att följa, men jag strödde över brunt socker, lite kanel, saft från en halv citron samt vatten. Övertäckta med aluminiumfolie fick de gräddas i en timme i 175 graders ugn.

Lite vispad grädde och några egenplockade valmötter fick toppa det hela! Smakade inte dumt alls...

Karyatider och fikon

 Skattjakten i Amfipolis fortsätter! Idag släpptes bilder och uppgifter om de fynd som hittades igår, nämligen två vackra karyatider, varav den ena mycket väl bevarad.

En karyatid är en kvinnoskulptur, ofta i naturlig storlek, som används som stöd istället för en kolonn. Visst är hon fin! De mest kända karyatiderna hittills är de sex som finns i helfigur på Akropolis. (Foto: Kulturdepartementet)

Själv fyndade jag fikon idag. Parkerade bilen intill ett träd som var fullt av fikon. En del övermogna, men några var helt ätbara. Läste häromdan att ett fikon är moget när det liknar "en änkas öga och en tiggares kappa", enligt ett gammalt talesätt.. Jaha?? Jo, det betyder att det nästan ska droppa ur "ögat" och skalet ska vara lite skrynkligt. Vet inte om mina fikon ser ut så...?

 En liten skörd blev det i alla fall, lagom för att ha i kvällsyogurten och på morgongröten.

Tio tusen ton...

Först var det det haglet som nästan tog kål på all frukt - och nu kom det ryska handelsembargot. Nu ligger ca 10.000 ton persikor och ruttnar i stora kylskåp eftersom den största delen skulle gått på export till Ryssland. TIOTUSEN TON, bara i Imathias län, där Naousa ligger. Vilken katastrofal sommar för våra jordbrukargrannar...

Och här hemma ekar det tomt när alla barn nu åkt iväg igen. Men sånt är livet, vi vänjer oss nog snart vid att bara vara två. Tur att resan till Sverige närmar sej med stormsteg, den ser jag verkligen fram emot. Men innan dess ska vi "fira" augusti månads fullmåne på söndag kväll, den tycker alla greker är nåt alldeles extra. Och nu kommer visst månen att se extra stor ut dessutom, eftersom den kommer att vara nära jorden i sin eliptiska bana. Så vi hoppas på en svart och molnfri himmel på söndag kväll (och inte en himmel med lila moln som det var häromkvällen). 

Söndagsmorgonpladder om ditten och datten

Nu har även dotter och måg anlänt, så nu är paradiset fullt, som man säger på grekiska. Det är bara att passa på och njuta. När barnen var små kunde jag inte föreställa mej att det kunde vara så mysigt att ha vuxna barn! Men varje ålder har ju sin tjusning (till och med tonåren...stundtals i alla fall...).

Häromkvällen var vi på taverna med äldste sonen och hans musikaliska kompisar. De hade med sej två bouzoukia och en gitarr och sjöng rebetikasånger till långt fram på småtimmarna. Inte så att de var engagerade av tavernan, utan helt spontant. Och folk kom och gick under kvällens lopp, satte sej en stund och sjöng med och gick sen vidare. Gissa vem som saknat detta under den långa svenska vintern...

 Och när vi är många hemma så lagar jag mousaka, med köttfärs, potatis och auberginer. Det var knappt jag ville slakta den här glada auberginen, den liksom hälsade på mej.

Och vad är det här då?? En hund eller en liten häst? När jag köpte den var den i alla fall en bit färsk ingefära som jag skär bitar av när jag kokar te och plötsligt såg den så här gullig ut.

När jag var på bröllop förra helgen i Kastoria hade jag på mej en khakifärgad linneklänning som tillhört min piffiga och modeintresserade mamma. Jag har låtit en sömmerska ändra den något så att den passar mej. Den är klassiskt enkel men med en fin detalj i halslinningen. På etiketten står det att den är made in Sweden av "maria maruschka". Jag fick ett infall och skrev till designerföretaget och frågade när de kom med den här klänningen. Och jag fick ett trevligt svar, att det måste ha varit 1998 som den var aktuell. Så nu vet jag det, nästa gång jag går på fest.

En påse korinter till syrran...

Den grekiska jorden är ett litet paradis. Jag menar, hur många goda och nyttiga produkter odlas inte här! Jag säger bara oliver, tomater, persikor, körsbär, vindruvor, saffran, apelsiner, citroner, valnötter, bönor... - ja, jag kan hålla på hur länge som helst och räkna upp sånt som alla näringsprofeter säger att vi bör äta mer av. Och ändå hankar sej det grekiska jordbruket bara hjälpligt fram, för att nu inte tala om vilka problem det finns när det gäller export. De stora marknaderna (USA, Kina, Iran m fl) fullständigt krossar lilla Greklands försök att nå ut med sina produkter, trots den höga kvaliteten.

Just nu pågår en blomstermarknad i parken här i Naousa. Där kan man köpa krukväxter, men också russin! Och russin är en sån där produkt som Grekland borde vara stolt över och lansera mer. De små svarta korinterna har odlats i området kring staden Korint i tusentals år (hörs ju på namnet) så det kan man kalla en äkta grekisk produkt.

 Självklart köpte jag ett par påsar korinter från den unge odlaren, det är gott i gröten, som mellanmål och på filen. Och nu har man ju "kommit på" att de är nyttiga också och hör till kategorin "superfoods".

Men kanske är grekerna för dåliga på att lansera sina produkter? När jag var i Aten senast köpte jag korinter i den här fina förpackningen. Den var minst en euro dyrare än den vanliga plastpåsen med samma mängd, men affärsinnehavaren konstaterade att de flesta (särskilt turister) hellre köpte den fina förpackningen, den lockade mer. Så fram för snitsigare förpackningar och bättre reklam, (men helst utan att varan blir mycket dyrare förstås)!

 Å amdra sidan är det härligt att kunna botanisera i butikerna som säljer sina varor i lös vikt, som här i Atens marknadsområde kring Athinasgatan (där oliverna ligger i banankartonger). Där blir man ju bara så sugen,,,

Så mitt tips inför semesterresan till Grekland är: handla inte krafs i souvernirbutiken, utan köp med er lokala produkter hem! Ta med er en påse korinter till syrran, en burk med saffran till mormor, oliver till farfar och en flaska grekiskt vin till grannen som vattnat blommorna...

En röd nostalgikick

Gick min vanliga tur till kvarterets grönsakshandlare i morse - och gissa vad jag fick se. Små askar med hallon!! Åh, utbrast jag och fick världens nostalgikick. Jag frågade var de kom ifrån och jodå, de odlas i samhället Kopanos, fem km utanför Naousa, berättade grönsakshandlaren. Två euro kostade den här lilla asken som jag givetvis köpte.

För finns det någon svenskare smak än hallon?? Skulle möjligen vara smultron eller lingon då, eller hjortron...Just smaken av dessa bär väcker så otroligt många minnen hos mej. Minnen från lååånga sommarlov då man plockade vildhallon i skogen. Eller stora trädgårdshallon som vi plockade och åt i köket med mjölk, hos snälla tant Emma och farbror Oskar i Eksjö.

Hallon finns förstås inte vilda i Grekland och knappt odlade heller. Men i takt med att såna här "superbär" blir populära så kan man nu ha tur och hitta dem här och var. De kallas "σμέουρα" eller "νιάουρα" på grekiska, eller också säger man det franska ordet "framboise". Jag fick stolt berätta för grönsakshandlaren att de heter "hallon" på svenska.

Ikväll blir det filmjölk med hallon till kvällsmat...

Är det tradition så är det

Nix, inga våfflor idag, inte. Här är det fisk och vitlöksmos som gäller den 25 mars.

25 mars är dubbel helg och röd dag i almanackan. Både grekisk nationaldag och Jungfru Marie Bebådelsedag, med parader och fosterländska dikter som handlar om grekernas uppror mot ottomanska riket 1821. Och den blåvita vajar idag från varje balkong.

Och som sagt, idag äter ALLA "bakaliaros" (dvs torkad och saltad torsk), tillsammans med "skordalia" (vitlöksmos). Hade aldrig tillagat denna rätt själv, men eftersom inte svärmor orkar längre så var det maken och jag som stod för tillagningen idag. Först ska fisken läggas i vatten i minst ett dygn för att avsaltas. Sen ska ben och skinn tas bort, vilket inte är helt lätt.

Sen gör man i ordning det som kallas för "kourkouti", dvs en röra som består av mjöl, kolsyrat vatten (eller öl) och salt och som man doppar fisken i innan den steks. Och när den steks, ja då stänker det olja i hela köket, så den delen av tillagningen fick maken ta hand om.

Vitlöksmoset är potatismos med vitlök (förstås), olja, vinäger, salt och citron. Om det var gott? Tja, mycket väsen för ingenting tycker jag, men är det tradition så är det. Men i hemlighet drömmer jag idag om en frasig våffla med grädde och hjortronsylt...

Semmeldags!

Ja, jo, jag vet, fettisdagen infaller inte förrän om två veckor, om man nu ska vara så förskräckligt petig. Men här i Grekland gör vi lite som vi vill och bestämde att det var semmeldags just idag. Och det är i alla fall en tisdag!

Som tur är så har jag en svensk väninna som står för semmelbaket. Själv har jag lagt av att baka (och äta sötsaker) för längesen. Men inga regler utan undantag, så för semlor gör jag alltid ett undantag. Älskar nämligen semlor med riktigt mycket mandelmassa...Så vi satt framför brasan i förmiddags, vi tre svenska väninnor som känt varann i 20 år här i Grekland, och smaskade och pratade, medan vårsolen lyste utanför fönstret.

Min kärlek till semlor fick jag nog med modersmjölken, för båda mina föräldrar var stora semmelfantaster. Men de åt förstås semlorna med varm mjölk. Och eftersom pappa var journalist på lokaltidningen Smålands Dagblad, så fick jag och min bästis Gunilla ställa upp på bild som glada semmelätare på första sidan i tidningen...

Mina gula kissar

 Det är mycket lussekatter på bloggar och facebook de här dagarna. Så jag gör väl detsamma, visar en bild på mina gula kissar. Idag bakade jag första omgången, som ska gå till svenska föreningens luciafest. Med stämningsskapande julmusik på paddan från Spotify. Sen får jag väl göra en omgång till oss själva också.

Saffran köper jag förstås grekiskt. Ni som varit med ett tag här på bloggen vet ju detta, för jag brukar skriva om det varje år. Men för er som är nytillkomna så slår jag ett slag igen för den saffran som produceras i Grekland, i byn Krokos utanför Kozani. Äkta vara!

För några år sen gjorde jag och min fotografpartner ett reportage därifrån. Det var en upplevelse att se hur hela proceduren går till. Visar några bilder därifrån (alla tagna av Marie Mauzy).

En fin adventshelg önskar jag er alla!

Granatäpplen...

 Mittemellan filmvisningar och reportage de här intensiva dagarna fick vi en inbjudan att plocka granatäpplen. Och sånt säger man inte nej till, särskilt som jag alltid börjar dagen med just granatäppeljuice. Nu kan jag göra min egen. Och jag älskar att blanda ner frukten i sallader.

Det blev två påsar. Nu återstår bara att ta hand om de frukter som redan öppnat sej. Det gäller att pilla ut alla de små röda kärnorna - och när det är gjort ser köket ut som ett slakteri med röda blodprickar överallt...

En del frukter är stora, andra är små och mest för skojs skull.

Och det finns förstås många legender kring frukten som är en symbol för fruktsamhet. Den omtalades redan av botanikens fader Theofrastos och det sägs att kung Salomo inspirerades av granatäpplet när han formade sin krona. Den nämns även i Höga visan där den älskandes kind liknas vid ett brustet granatäpple...(skulle det vara en komplimang, undrar jag?).

Annars har visst solen tagit semester, som en vän skrev på facebook. Det är den väl unnat, den har lyst på oss under lååång tid.

Köksbestyr och morgonutflykt

 Köksbestyr hör INTE till mina favoriter. Helst vill jag tillbringa så lite tid som möjligt framför köksbänken och gör därför bara det absolut nödvändiga. Så när jag idag kokat tomatsås och lagt i burk för vintern, ja då måste jag ju skryta lite över det...

Sex kilo tomater för två euro, som hittat. Alltså måste de tas om hand på nåt sätt. Jag hackade först en lök, en vitlöksklyfta och en paprika som fick koka ihop i lite olivolja. Sen mixade jag 8-10 tomater och hällde i kastrullen. Salt, peppar och basilika - och när denna sås kokat ihop var det klart. Lätt som en plätt. Gjorde bara en liten sats idag, ville se hur det blev. (Måste nog ge svärmor en burk så hon får se hur duktig jag är...:)

 Tidigare på morgonen var vi uppåt bergen en sväng, närmare bestämt till Arkochori ("björnbyn"). Vädret är ju bara såå härligt just nu, klar luft och ca 15 gr i morse. Såna här utflykter hör däremot definitivt till mina favoriter!

I kikaren kunde man se havet utanför Thessaloniki, ca 90 km bort. Det är det vita i horisonten.

Det var alldeles tyst, det enda som hördes var ett par rovfåglar som flög nånstans högt upp. Korset på bilden får väl symbolisera att man idag den 14 september i den ortodoxa kyrkan firar "det heliga korsets dag". Men för mej är det dagen då min lilla mamma skulle ha fyllt 91 år.

Nu ska jag ta och låna en e-bok till. Har just avverkar Kristina Ohlssons Davidsstjärnor. Spännande värre.