Choklad

Fredagstemat för idag är "Choklad" och det är Pettas som hittat på teman för april.

Nu är det så här, att skulle jag ha skrivit det här inlägget för 3-4 år sen så skulle det ha blivit ett HELT annat inlägg. För jag har älskat choklad i hela mitt liv: nötchoklad, nougat, kexchoklad, Snickers, Dajm, you name it...Och suget efter choklad fanns där nästan varje dag. En liten bit till kaffet, till efterrätt, till tröst. Alltid fanns det nån anledning att äta choklad.

Men när jag för drygt två år sen fick upp ögonen för vilken negativ inverkan socker har på hälsan så slutade jag tvärt med alla sötsaker. Det var ett beslut som nästan kan liknas vid att sluta röka, för jag var nog lite sockerberoende om jag ska vara ärlig. Men precis som med rökning så handlar det om att vara mentalt motiverad, så det gick över förväntan bra. Att jag dessutom gick ner flera kilo i vikt ganska snabbt gjorde ju inte motivationen sämre! (Ett intressant inslag i Tv-programmet Vetenskapens värld handlar om förhållandet mellan socker och cancer, det går att se här för den som vill).

Och allt handlar ju om vana, vad man vänjer kroppen och gommen vid. Nu när jag har vant mej av vid de söta smakerna så tycker jag helt enkelt inte att det är gott längre med den choklad jag inte kunde få nog av förr, det är alldeles för sött. Och det är knappt jag tror det själv, sån gottegris som jag var.

Men när det gäller choklad så är ju själva kakaon i sej egentligen ganska nyttig. Den innehåller antioxidanter och en del annat som är bra. Och inte nog med det, enligt boken "Superhälsa" som jag vann på bloggen "Från Sockertoppen till Hälsobotten" häromsistens så är "choklad bra för själen, och därför platsar den som superlivsmedel i den här boken"... Men helst då mörk choklad som innehåller minst 75-80 procents kakao och mindre socker och fett.

Ibland dricker jag en kopp kakao istället för kaffe. Rent kakaopulver utan socker i hett vatten. Det är uppiggande och smakar alldeles utmärkt...(särskilt i en mugg från Akropolismuseet).

Från A till Ö

En lista med ord från A till Ö vill Musikanta att vi skriver i temat Show and tell idag. Och eftersom jag har lite långtråkigt nu när jag rehabiliterar mej så känns det som ett lagom pyssel.

Armen är fortfarande lite stel efter operationen, men
Benen är det inget fel på så jag tar dagliga promenader.
Cyklar däremot gör jag inte. För backigt och för mycket bilar.
Dansar? Tjaa, om musiken är tillräckligt lockande så...
Ekonomin styr vår tillvaro ALLDELES för mycket.

Fastan inleds på måndag med vita bönor och drakflygning.
Grekland, ack ja, detta sköna land i kris.
Hälsans betydelse inser man först när man bli sjuk.
Ingabritt är inte lätt att säga på grekiska.
Journalist, javisst!
Korsord löser jag på löpande band.
Läser gör jag också, varje dag.
Mat är gott att äta, men måttligt kul att laga.
Naousa och Nässjö är två av mina hemstäder - har bott 18 år på båda ställena.
Ostkaka med hjortronsylt och grädde, mmmm...

Promenader uppe i bergen - ja!
Quakers, det vill säga havregryn, äter jag varje morgon.
Resminnen lever jag länge på.
Skriva är ett måste.
Thessaloniki, en stad med ungdomlig puls.
Upplevelser är bättre än prylar.
Vild natur njuter jag av.
X-factor brukade jag se på TV.
Ylletröjorna kom till användning denna kalla vinter.
Z är namnet på Gavras film om Lamprakis, den var det länge sen jag såg.
Ångrar inte att vi flyttade till Grekland, trots krisen.
Änglar finns, det är jag säker på.
Önskar er alla en trevlig helg!

Kontraster

Fredagen grydde med sol, noll grader och nordanvind. Stack ut näsan på balkongen för att kolla temperaturen och höll på att förfrysa den på stört (näsan alltså).

Och lika kallt var det igår kväll när karnevalen inleddes på torget. Hade fyra lager ylletröjor och frös ändå. Enda sättet att hålla sej varm på var att antingen dricka vin eller dansa, helst båda två samtidigt. Fast jag valde att gå hem och koka te istället...

Kommunen bjöd alltså på lokalt rött vin.

Och man bjöd även på grillspett som hade strykande åtgång.



I varje hörn av torget stod musiker och spelade och folk dansade av hjärtans lust. Det behövs bara några inledande toner från instrumenten för att Naousa-borna ska släppa alla hämningar och ge sej hän.

Många barn hade klätt ut sej förstås. (Tyvärr blev bilderna jag tog igår lite mörka, men de går att klicka större.)

Eftersom dagens tema i SHow and tell är "Kontraster" (och det är Musikanta som är värdinna för februari), så passar jag på att berätta - som en kontrast till karnevalsglädjen alltså - att jag ska in på sjukhus på måndag för att opereras. Jag har fått ett återfall i min sjukdom med en regional liten metastas i armhålan och den ska nu tas bort. Två månader av oro, undersökningar och besök hos olika läkare har nu mynnat ut i detta beslut. Trist är det, men jag är vid gott mod och hoppas på det bästa.

Men innan jag läggs in består helgen av flera trevligheter, så jag återkommer...

God och glad advent på er!

I morgon är det första advent och det är en av mina absoluta favorithelger. Tänk att få se hur det tänds ljusramper och stjärnor i det ena fönstret efter det andra, känna hur det luktar hyacint och saffran. Och tänk att få sitta och trängas i en varm kyrka och klämma i med Hosianna...

Jo, ni förstår helt rätt, jag längtar verkligen efter att få fira första advent i Sverige! Jag har inte gjort det på 18 år och det är nog den enda helg som jag riktigt saknar. (Advent är temat för den här veckan och det är Pettas som är värdinna).

För här i Grekland är adventsstämningen lika med noll. Advent finns inte ens som begrepp. Inga adventsstjärnor finns att beundra i fönstren, för alla drar ner sina jalusier eller stänger till med fönsterluckor. Jag brukar visserligen hänga upp en stjärna i sovrummet och låta jalusierna vara uppdragna - och en granne säger varje år att hon ser fram emot att den där stjärnan ska tändas - men det känns ändå lite halvdant.

Och visst, jag gör i ordning en ljusstake. Men inte blir den riktigt som jag vill. Jag vet inte hur många affärer jag letade i tills jag hittade de här fyra ljusen. De får väl duga, även om jag egentligen inte vill att de ska vara sådär "skruvade" (dessutom är det svårt att få dom att stå RAKT). Och färsk mossa har jag aldrig hittat så det får bli sånt här grönt fusk istället. Men jag tänder ett ljus i taget varje söndag, när vi äter middag. Medan barnen bodde hemma slogs de nästan om vem som skulle få tända. Nu är det bara maken och jag och vi bråkar inte om det, jag får tända alla fyra gångerna....

Det här blev visst ett halvdeppigt inlägg, känner jag. Nä, nu får jag skärpa till mej. Undrar var jag har den där adventsstjärnan...här är den visst. Sådär ja, nu har jag hängt upp den. (Nu blir grannen glad). Och ljusstaken står på matbordet och väntar på att tändas i morgon. Kanske ska jag värma lite glögg också? Det blir nog bra det här, ska ni se...

Önskar er alla en god och glad advent, var ni än befinner er i världen!

(Jag har just kommit hem från min resa till Bitola i FYROM, men det får ni höra om i morgon.)

Min konstnärliga ådra

Fredag igen och det betyder tema i Show and tell. Idag vill Pettas-Karin att vi skriver om "Min konstnärliga ådra...". För säkerhets skull lägger hon till att "alla har en".

Jaha, där rök min ursäkt att lite snyggt smita förbi temat idag. För min första reaktion var just att jag inte har någon konstnärlig ådra. Kanske jag kan skriva om min mammas konstnärliga ådra istället?? Nähä, inte det...

Då får jag väl försöka leta fram min egen ådra då, för nånstans kanske den finns även om den är väl gömd. Men jag kan direkt säga att jag inte kan rita eller måla. Och jag tror inte att jag har någon dold målartalang som plötsligt kommer att ploppa upp när jag blir pensionär.

Annat skapande då? Med tyg eller garn? Eller lappar? Jo, nog har jag stickat och broderat en del - egentligen ganska mycket - men nästan alltid strikt efter mönster. Och då räknas det väl inte som konst, eller? Som den här korsstygnstavlan. Den var pillig och inte helt lätt, det var ett evigt räknande, men jag är lite stolt över att den blev färdig till slut. Nu skulle jag aldrig göra om den.

Men jag har faktiskt gått ett år på keramikkurs här i Naousa! Den kommunala kursverksamheten är väldigt aktiv och det finns många olika kurser att välja på: målning, keramik, smycken, ikonmålning, mosaik. Bland annat görs såna här fina saker! (Bild från utställningen). Verksamheten håller till i en gammal fabriksbyggnad från 1800-talet strax utanför stan.

Mest anmälde jag mej för att jag hörde talas om vilken trevlig och skapande atmosfär det var. Keramik var det enda jag kunde tänka mej att försöka med, det kändes handfast och bra. Mitt första verk var den här krukan. Ser kanske imponerande ut, men den är helt och hållet gjord under handledning, inget eget skapande alls. Den lilla ljuslyktan intill gjorde jag också på kursen.

Precis som den här vasen. Den kan jag nästan tycka är snygg och den står framme med några kvistar i.

När året var slut och vi haft utställning (jodå, även jag fick ha med min vas) var jag nöjd. Nöjd med att jag prövat på nåt nytt, och nöjd i bemärkelsen att det räckte. Jag var ännu mer övertygad än tidigare att jag nog inte har någon vidare konstnärlig ådra.

Nä, jag håller mej nog till mitt skrivande. Det räknas väl inte som konst, men i ljusa stunder kan det ändå kännas som ett skapande. Men som sagt, vem vet vad som kan dyka upp i framtiden. Det är aldrig för sent att pröva på något nytt, det är min fasta övertygelse, så man ska aldrig säga aldrig...

Tankar om trender

Det är redan fredag igen. Nån måste ha skruvat upp hastigheten på veckorna, jag hinner knappt med. I vilket fall som helst, den här fredagens tema i Show and tell är "Tankar om trender" och det är Pettas som är värdinna för november.

Jag känner mej inte alls trendig och reagerar ganska långsamt på nya trender. När jag äntligen anammar en ny trend är den redan ute och en ny är på ingång. Och så håller det på. Jag liksom plaskar på där i kölvattnet och försöker att inte bli för långt efter.

Så att skriva om trender inom mode eller heminredning är inte min grej. Istället har jag kollat lite på hur resetrenderna ser ut. DET tycker jag är intressant. Och då hittade jag en artikel från textbyrån Respress som handlar om 2011 års resetrender.

Där sägs bland annat att Afrika är på uppgång och räknas bli nästa stora resmål. Storstäder ligger också bra till (New York), men även badsemestrar med all-inclusive. Rent allmänt säger trenden att turisten har blivit allt mer bekväm och vill få allt serverat. Glöm det där med att resa runt planlöst med en ryggsäck. Hotellet har blivit viktigare än resmålet.

Jag har själv aldrig åkt med all-inclusive. Och jag kommer aldrig att göra det. Att åka med en charterresa är en sak, men att dimpa ner på en stor hotellanläggning där allting finns och i bästa fall bara gå ut nån kvällspromenad på ortens huvudgata, nej fy så tråkigt. Vad lär man sej om den ort och det land man åker till då? Vart tar nyfikenheten att utforska vägen? Att lära känna befolkningen? (Bilden från Sigri på Lesvos.)

Jag har hört från flera personer här i Grekland som jobbar med turism att dessa all-inclusiveresor på sikt kommer att ta död på den lokala turistnäringen. Tavernor, småbutiker och kaféer tvingas slå igen eftersom turisterna håller sej på sin anläggning. Själv tycker jag det hör till höjdpunkterna på en resa att strosa runt och hitta små ställen och att gå bortom turiststråken så mycket det går. (Bilden från sjön i Ioannina).

När det gäller turismen i Grekland ökade den med 12 procent under 2011 efter en svacka förra året. Störst ökning uppvisade Rhodos, Kos, Heraklion, Thessaloniki, Chania och Santorini (bilden tagen på Santorini av yngste sonen), medan antalet resenärer minskade till Aten och Kefallonia. Men tyvärr visar trenden för 2012 redan nu en minskning. De stora resebolagen bokar sina hotell tidigt och den senaste tidens händelser har oroat marknaden. Den som kan grekiska kan läsa här .

Ute smyger dimman runt knuten och regnet droppar på takpannorna. En typisk dag i november.

Tänd ett ljus

Det är nog ingen idé jag försöker uppdatera vad som händer just nu i grekisk politik för allting förändras så snabbt att inläggen blir gamla innan de ens hinner publiceras.

Igår ställde jag frågan i ett inlägg om jag som svensk får rösta i folkomröstningen . Jag gick förbi stadshuset en stund senare för att fråga, men eftersom det var så mycket folk gick jag därifrån. Väl hemma satte jag på TV:n - och då var det inte tal om nån folkomröstning längre...Jaha, så var det med det.

Sen pågick direktsända nyhetssändningar i TV hela dan för att försöka spegla det som hände timme för timme. Alla trodde Papandreou skulle avgå under dagen, men icke, han höll ett tal på kvällen som om ingenting hänt. Oppositionsledaren sa först att han kunde tänka sej att medverka i en tillfällig samarbetsregering, men tog sen tillbaka allt och krävde Papandreous avgång. Idag blir det förtroendeomröstning i parlamentet framåt natten. Och ALLT kan fortfarande hända...

Nä, nu lämnar vi politiken en stund och ägnar oss åt fredagstemat i Show and tell. Det är Pettas som är värdinna för november och hon vill att vi spånar kring "Alla helgons dag. Jag minns".

När jag försöker tänka efter så kan jag knappt komma på några minnen från denna dag. Jag tror inte man firade den så mycket när jag var ung, har i alla fall inga minnen från att jag gick till kyrkogården med mina föräldrar. Däremot vet jag att vi tog med oss barnen när de var små till kyrkogården i Nacka en gång. Det var dimmigt, lite småruggigt men väldigt stämningsfullt.


Men mina tankar en sån här dag går förstås till mina föräldrars grav på kyrkogården i Alingsås. Jag vet att det kommer att brinna ett ljus där och att den kommer att vara fint smyckad, men jag skulle förstås gärna velat vara där själv. Så här såg det ut på kyrkogården i mars förra året.

Här i Grekland firas inte Alla helgons dag nu i novermber, utan två andra lördagar under året, lördagen före fastans inledning och på pingstafton. Då går alla till kyrkogården tidigt på morgonen och där finns präster som läser minnesord vid den anhörigas grav. Sen bjuder man på en speciell kaka, "kolyva", som prästen välsignat.


Men ljusen och oljelamporna brinner på gravarna dag ut och dag in. Den som inte kan gå dit själv varje dag kan betala för att lågan ska hållas brinnande.

Att tända ljus är en mycket viktig handling i ortodox tro och knappt någon grek går in i en kyrka utan att tända ett ljus. Det är en handling som jag själv tagit efter, den kräver inga ord, bara en innerlig tanke eller önskan. Som Elise Ottesen Jensen uttryckte det: Förbanna inte mörkret. Tänd ett ljus!

Kryddor

"Kryddor" är temat för idag, i Show and tell, och det är HeLena som står för värdskapet.

Och kollar man i min kryddhylla är det proppfullt av små burkar och påsar (tänker INTE visa på bild hur rörigt där är), men i praktiken är det bara en handfull kryddor som jag egentligen använder, förutom salt och peppar. Och mest av allt använder jag oregano och gurkmeja.

Oregano, vars namn på grekiska betyder "bergets glädje", är bara helt nödvändigt i grekisk matlagning. Jag kryddar nästan alla kött-och grönsaksrätter med oregano och jag häller oregano på tomatsalladen och på fårosten. Så den går det åt mycket av och därför köper jag den i lös vikt på marknaden. Hemma häller jag över den i en glasburk.


Det står mycket i grekisk historia och mytologi om oregano. Afrodite odlade den i sin trädgård, sägs det, och Aristoteles hävdade att oregano är bra mot förgiftning och sår.

Den andra kryddan som jag använder varje dag är - kanske lite oväntat - gurkmeja. Den hör inte hemma i det grekiska köket, utan i det asiatiska (ingrediens i curry), men den börjar bli mer och mer känd även här som en krydda med många goda egenskaper. Den verkar antioxiderande och inflammationshämmande och det pågår intensiv forskning för att se om man ska kunna använda den som läkemedel. Läs gärna dessa två artiklar om gurkmejas egenskaper, här och här. Jag använder alltså gurkmeja i alla maträtter som har tomatsås som bas, men också i ris-och kycklingrätter, och den ger både färg och smak. Men dessutom har jag tagit professor Stig Bengmark på orden och ser till att äta en matsked gurkmeja om dagen, som jag rör ut i ett par skedar yogurt.

Numera finns gurkmeja att köpa i de stora livsmedelsaffärerna i Grekland. Den heter "κουρκουμάς" på grekiska (tourmeric), men kallas också för "χρυσόριζα". Här i Naousa finns den till och med att köpa i lös vikt.

Nu ska jag jobba en stund, sen är det dag för sånglektion. Och på eftermiddagen åker jag till Thessaloniki för att tillbringa kvällen på taverna med svenska föreningen...

Min Astrid

Vad gör man inte för sin blogg...Jodå, man vänder utan att tveka upp och ner på hela källarförrådet för att hitta en viss sak som har att göra med fredagstemat Show and tell idag. Och temat, som HeLena hittat på, är kort och gott: "Astrid".

Behövs ingen närmare förklaring, alla förstår vem det handlar om (även om Astrid för mej även betyder min kära moster uppe i Norrland, fast henne kan jag kanske skriva om en annan gång:=).

Astrid Lindgren alltså, allas vår kära sagoberätterska som gett oss så många upplevelser. Hon och hennes sagofigurer betyder så mycket och är en så stor del av mitt och barnens liv att det nästan är svårt att skriva om. Livet vore i alla fall betydligt fattigare om hon inte funnits! Fortfarande står alla de här böckerna kvar i bokhyllan i barnens rum, trots att barnen själva är utflyttade för länge sen. Och där får de stå kvar, inte tänker jag rensa ut dem inte.

Astrid betyder också extra mycket för mej som smålänning. Hennes böcker är ett dokument över det småländska bondlivet, det som kanske inte precis liknade min egen uppväxt men som ändå fanns i byarna runtomkring. Bilden med Astrid och Bullerbybarnen är hämtad från nätet och tagen av fotograf Kai Rehn.

Men vad var det jag letade efter då, i källaren?? Jo, ett brev jag fick 1967, då jag var tolv år. Från Astrid Lindgren. Jag hade nämligen skrivit en "bok" själv när jag var elva som hette "Gänget på semester" (misstänkt lik Fem-böckerna...). Och den skickade jag till Astrid och till författarinnan Britt G. Hallkvist, för att få lite respons. Och båda svarade!

Här kan ni läsa vad snälla tant Astrid skrev. (Det går att klicka på bilden så att den blir större). Uppmuntrande ord som jag burit med mej genom livet. Bara det att hon svarade på ett personligt sätt är ett stort plus och gör mej varm ända in i hjärteroten fortfarande.

Här i Grekland är Astrid Lindgren märkligt okänd. Nästan ingen man pratar med känner till hennes namn. Men Pippi är poppis, "Pippi med fräknarna", även om nästan ingen vet att hon är en figur i en svensk bok. Böckerna om Emil finns också översatta men då heter Emil "Mikes" istället.

En miljon på lotto!

Nä, jag har inte vunnit en miljon på lotto...Men OM jag gjorde det, då skulle jag...Det är dagens tema och det är Olgakatt som är temvärd i fredagstemat.

Första steget till den drömmen kanske vore att spela på lotto, vilket jag aldrig gör, men OM jag nu gjorde det så är det första som kommer i min tanke idag, när jag just återvänt från det stora sjukhuset i Thessaloniki där jag lämnat in alla undersökningar jag gjort de senaste dagarna i min halvårskontroll, att jag gladeligen skulle ge hela miljonen för att få vara frisk resten av livet! Och att make, barn, svärföräldrar får vara friska. Och alla vänner - och alla människor på jorden! Går inte det??? Kan man inte köpa sej sin hälsa? Nähä, det var ju synd...

Men tända ett ljus och be en bön för hälsan och att resultatet av undersökningarna ska vara bra, det kan man i alla fall göra, det behövs det ingen miljon till. Så det gjorde jag som alltid, i sjukhusets lilla kapell.

Sen drack jag en kopp kaffe i vänthallen på onkologiska mottagningen. Där har "De cancersjukas förening" ett litet stånd där de bjuder patienter och anhöriga på kaffe och hembakat bröd. Tanten som serverade ville inte vara med på bild, men hon har själv varit sjuk och gör nu detta på frivillig basis. Blir alltid glad när jag ser de här volontärerna, de gör väntetiden lite lättare. Och inte behövdes det nån miljon här heller, bara ett vänligt ord som tack.

Men annars, vad skulle jag använda den där miljonen till då? Jo, nog finns det hål att stoppa den i alltid. En större lägenhet skulle inte vara dumt, eller en sommarstuga i Sverige kanske, en ny TV. Men sen tror jag att jag skulle vilja resa för resten av pengarna. Vart? Nästan vart som helst: Istanbul, Berlin, Paris, Norge, Spanien, Kroatien, Kaliforien, New York, Rhodos, Italien, London, you name it...(Bilden är från tyska Wurzburg, dit en av mina trevliga resor gått).

Mina favoritprylar i köket

Min favoritpryl i köket vill Olgakatt att vi skriver om idag i fredagstemat Show and tell. Mycket vardagligt och konkret och långt från gårdagens kris-och deppinlägg, så skönt.

Men samtidigt lite svårt! Jag hör inte till dom som frivilligt tillbringar många timmar i köket. Helst ska matlagningen gå snabbt och enkelt och sen vill jag därifrån. Så det var inte helt lätt att hitta nån favoritpryl, jag öppnade och stängde skåp och lådor en god stund...

Men kanske jag kan säga att den här lilla matberedaren ändå är ett måste i mitt kök. Den åker fram varje morgon när jag gör min gröt. Jag häller i havregryn, linfrön, cranberries, valnötter, fikon och plommon och mixar i nån halv minut. Sen åker den fram igen när jag gör tomatkross av färska tomater, och då åker det gärna med en lök också som hackas samtidigt. Nötter hackar den också om jag skulle få för mej att baka nånting. Jo, när jag tänker efter är den absolut en favoritpryl!

Annars har jag förstås några saker som har ett mer nostalgiskt värde. Som de här två muggarna, "Blueberry". Det var min mammas och pappas koppar under deras sista år och jag har bara två. Har letat efter dem i Sverige för att köpa några till, men tror de har utgått ur sortimentet.

En annan favorit som mest bara står i skåpet har följt mej i alla år - och det är den här lilla tallriken. Den åt jag flingor och mjölk i (Kalaspuffar!) när jag var liten.

Senaste muggen är den här - och jag kan nog redan kalla den för en ny favorit. Inhandlad i all hast i somras i butiken på Arlanda där det säljs svartvita prylar som det står Stockholm på. Och den älskar jag redan. Lagom stor, skön att hålla i, skön att dricka ur och dessutom snygg design.

Undrar vad ni andra har för favoritprylar - måste kika runt lite...

Den vår de svage kallar höst

Jag känner att jag kommit igång lite dåligt med september månads teman i Show and Tell, men jag vill gärna vara med på ett hörn i alla fall. Så utan att veta var det kommer att sluta så ger jag mej i kast med det tema som Olgakatt vill att vi ska spinna på idag, nämligen "Den vår de svage kallar höst".

När jag läste Karlfeldts dikt (tur det finns Google) så fick jag känslan av att våren liksom ligger i underläge, det är HÖSTEN som räknas för honom. Och där håller jag med Erik Axel, för jag är en stor höstälskare. Visst är våren fin med alla sina knoppar och blommor, men det är på hösten jag får energi och inspiration. Det är på hösten jag känner att allting börjar på nytt och att jag får en ny chans, en nystart - trots att det ju är på hösten som naturen vissnar och dör. Hur kan jag få det att gå ihop då??

Tja, det är nog så att man under sommaren liksom lägger sej i viloläge (inte bara fysiskt i solstolen, utan även mentalt). Man varvar ner, tar en paus och glömmer alla plikter. Men när hösten börjar är det dags att resa sej upp igen, ta nya krafter och sätta igång. Det kan handla om att sätta igång och ta hand om höstens frukt eller att förbereda för vinterns kyla. En del tycket det är deppigt att sommaren är slut, men jag får istället energi till tusen.

Min mamma och jag tyckte alltid det var så roligt på hösten när alla kurskataloger kom från ABF, TBV, Kursverksamheten och allt vad de nu hette. Vi satt nästan och dreglade över det stora utbudet av kurser och valde och vrakade bland allt vi ville gå på...Även nu funderar jag på vad för nytt jag ska göra i höst, kanske ska gå med i en kör?

Men än så länge är det faktiskt sommar här, även om det står september i almanackan (så bilderna på höstlöv är från förra året). Så just nu försöker jag hålla den där energin igång i 33 graders värme, inte helt lätt måste jag säga...

Skördetid, visst!

Upptäckte just hos en annan bloggare att fredagstemat Show and tell dragit igång igen efter sommaruppehället. Vi är alltså ett gäng bloggare som skriver om ett visst tema varje fredag (vem som helst kan medverka!). I september är det Olgakatt som står för temat och den här veckan vill hon att vi skriver om "Skördetiden är inne".

Eftersom jag alltså inte förberett något tema så gör man som Kajsa Warg, man öppnar kylskåpet och kollar vad man har. Jodå, just nu skördas det grönsaker i mängd! Ok, jag skördar dem inte själv, men njuter av skörden i alla fall. Här finns gröna paprikor som jag ska fylla med ris, här finns augberginer, tomater, gurka, zuchini med mera...

En hylla längre upp ligger säsongens sista persikor (ytterligare två hyllor är fyllda med persikor, så det är trångt värre).

Och in i ugnen åkte just en plåt med röda paprikor som ska grillas, skalas och ätas som tillbehör med lite vinäger och olja, mums. Så visst är skördetiden inne!!

Detta blev i all korthet, för jag är i full gång med förberedelser för att det kommer vänner från Sverige och hälsar på i morgon, roligt...

Från januari till juni

Har fått ett stort översättningsjobb för de närmaste dagarna, men ett kort inlägg i dagens tema får jag ändå försöka hinna med. En redogörelse för vad som hänt under perioden "januari-juni" vill Erica att vi skriver om, alltså den traditionella halvårsrapporten.

Januari månad minns jag inte så mycket av. Hände det nåt särskilt,tro (mer än att jag fyllde år...)? Promenader och små korta turer på helgerna blev det förstås så därför får den här bilden från hästklubben Pegasus illustrera januari månad.

Februari däremot var händelserik! Då åkte jag fem dagar till dottern på Kreta, och det var en av vinterns höjdare. Besökte bl a Spinalonga och såg byn där filmen "Längtans ö" spelats in. Och i februari var det också karneval, denna stora händelse här i Naousa, med dans och fest på gator och torg. Och jag deltog i en fototävling med karnevalsbilder och fick ett hedersomnämnande för bl a den här bilden.

Sen blev det mars. Och då åkte jag till Aten för att göra reportage, bland annat om hungerstrejkande afghaner som sytt igen sina munnar. Men jag blev också personligen guidad hos de amerikanska arkeologerna i Attalos stoa. Det var en oförglömlig upplevelse.

I april var det påsk och alla utflugna barn kom hem och såg till att det blev liv i luckan. Men jag var också på en trevlig dagsutflykt till Jiannina och åkte båt ut till ön.

Maj månad var ovanligt regnig och kall i år. Det var också då som folk började bli så upprörda och indignerade över landets situation att de började samlas varje kväll på Syntagma eller vid Vita tornet. Och det var dessa fredliga protester, som fortsatt sen dess, som fick premiärministern att igår ombilda sin regering och begära en förtroendeomröstning.

Och nu är vi framme i mitten av juni, hej och hå vad tiden går! Månaden har gått i blommornas och grönskans tecken!

Tänk vad mycket man ändå hinner med på ett halvår när man ser tillbaka. Det jag är allra mest glad över är att jag varit frisk och mått ovanligt bra. Det har faktiskt funnits dagar då jag knappt tänkt en enda gång på sjukdomen som börjar på c...