Lite vatten och mycket kärlek

Det här trädet går jag förbi varje dag på väg till brödaffären. Det står mitt på trottoaren i ett gathörn. Och häromdagen var trädet plötsligt inhägnat och det fanns två små skyltar. På den ena står det: "Om ni älskar mej, så avgudar jag er!"

Och på den andra:  "För att leva behöver jag lite vatten och mycket kärlek"!

Det sägs att det är en affärsinnehavare tvärs över gatan som känner lite extra för just det här trädet och därför satte upp skyltarna (och planterade några blommor). Jag blev glad och varm om hjärtat av denna enkla ekologiska handling...

Det är pingst här i Grekland i helgen, precis som i Sverige. Och eftersom pingstafton är en av den ortodoxa kyrkans två "allhelgonadagar" så var vi (och halva stans befolkning) på kyrkogården i morse. Där pysslade folk om sina familjegravar, tände ljus och bjöd på pajer och kakor till alla som kom förbi. Och till kyrkan skänkte man runda och fint utsirade bröd. Prästerna läste böner vid nästan varje grav, böner som innehöll namnen på just den släktens alla avlidna (som han fått uppskrivna på en papperslapp). Det var lite av en folkfest, för både levande och döda.

Och idag har jag registrerat min blogg på en portal som heter Svenska resebloggar. Där kan man hitta andra som bloggar om resor eller om hur det är att bo utomlands. Och själv kanske jag får några nya läsare!

Vad händer i kyrkan på fredagskvällarna?

Ibland tar det lång tid innan polletten trillar ner. Eller med andra ord, innan man börjar förstå och lära sej vissa saker i sitt andra hemland. En del saker anammar man som utlänning snabbt, medan annat behöver tid för att mogna och sjunka in. Och för mej har det tagit 20 år innan jag börjat förstå vad det är som pågår i de ortodoxa kyrkorna de fem fredagskvällarna under fastan före påsk.

Visst, jag har hört mycket talas om de så kallade "χαιρετισμοί" (dvs "hälsningarna") och jag visste att det hade med Jungfru Maria att göra. Kanske var det därför jag inte kände mej så lockad? För i min småländska frikyrkliga uppväxt var det inte riktigt rumsrent att syssla för mycket med Maria.

Men i år bestämde jag mej för att försöka förstå vad dessa "hälsningar" är för något och varför alla kyrkor fylls till bredden varje fredagskväll av kvinnor, män, unga, gamla och familjer med barn. Jag lyckades inte gå alla fem fredagarna, men de tre sista i alla fall. Och för varje gång förstod jag lite mer och till sist blev det en riktigt fin upplevelse, särskilt gårdagens avslutande mässa som tog två timmar.

Det som sker under dessa fem kvällar är att prästen sjunger en lång dikt (bön) som kallas för Akathistos (Ακάθιστος ύμνος).  Ordagrant betyder det en "hymn man sjunger stående". De fyra första fredagarna sjungs delar av den, men den femte kvällen sjunger man hela. Eftersom det är en form av växelsång kan den liknas vid en litania i svenska kyrkan.

Enligt traditionen är den komponerad på 500-talet av poeten Romanos Melodos och den hör till de viktigaste verken inom den bysantinska musiken. Texten är alltså en lång bön, fylld av tacksamhet och vördnad till Jungfru Maria och många strofer inleds med "χαίρε Παναγία", dvs var hälsad Maria (Ave Maria). Den används av många ortodoxer som bön även i hemmet så det är många som kan texten utantill och sjunger med.

Den präst som sjöng igår hade en helt fantastisk röst och när kyrkosångarna svarade honom tvåstämmigt var det så vackert att jag rös. Vad gjorde det att jag inte förstod allt, jag bara blundade och kände mej förflyttad till en annan dimension... 

Alla själars lördag

Idag på morgonen var det folkvandring till kyrkogården, eftersom det är ψυχοσαββατο, dvs "alla själars lördag". En motsvarighet till alla helgons dag i Sverige kan man väl säga. Ortodoxa kyrkan har två såna dar under året. Folk kom i stora skaror, hade med sej kartonger med kakor och pajer och bjöd alla man mötte. Stans präster var också på plats och höll korta minnesmässor vid nästan varje grav.

Vi var också där och kände hur ofattbart det är att det redan gått tre och ett halvt år sen svägerskan, mitt dagliga sällskap, hastigt gick bort. Men oljelampan vid graven brinner dag och natt och minnena lever kvar.

Det är nåt med ljudet...

 Det är nåt som lockar mej med bjällror och klockor. Det är nåt med ljudet, som ger mej ro. Att höra ljudet från fårens bjällror är mitt favoritljud, det är liksom sinnebilden för idyll och stillhet.

Men även kyrkklockor kan ha den effekten, till och med utan att de låter - men kanske helst på avstånd. Så idag på vår lilla söndagstur, till bland annat klostret Panagia Dovra utanför Veria, blev det flera bilder på just kyrkklockor.  Och där har man rejäla doningar att ringa med.

Tror knappt att klosterkatterna ligger kvar så här rofyllt när klockorna börjar dåna...

 Vackra mönster kan man göra av tegelpannor, om man vill.

Strax intill klostret håller en kyrka på att byggas. En ENORM kyrka, till minne av ett ganska nytt helgon som heter Lukas. Men varför så STORT och vräkigt, mitt ute på vischan? Framför byggarbetsplatsen ligger massor med marmor, redo för att användas.

 Och den här svarta saken ska väl sättas upp på en av kupolerna.

I väntan på att kyrkan ska bli färdig har man tillfälligt hängt upp dessa kyrkklockor i en tall.

När vi fortsatte färden kom vi till ett annat litet bergskapell. Där fanns det förstås också en kyrkklocka. Det kliade lite i fingrarna, ville gärna dra i snöret. Men väluppfostrad som man är så vågade jag inte...

Ikväll blir det bio, en ny grekisk film. Mer om det i morgon!

Tankar i allhelgonatid

Hantverkarna och röran här hemma har lagt beslag på mej hela veckan. Men nu börjar det likna nåt, kanske är det färdigt i morgon. Äntligen.

Naousas kyrkogård i kvällningen. Foto: M. Mauzy

Och hos er i Sverige är det allhelgonahelg. Att gå till kyrkogården och tända ljus och tänka på dem som lämnat oss är en fin sed. Tror vi behöver en sån helg. Här i Grekland finns firar man "alla själars dag" två gånger om året, den ena är lördagen före karnevalsfirandet och den andra lördagen före pingstdagen. Men oljelamporna på kyrkogården brinner ständigt. Dag som natt. Det är nästan som allhelgona året om...

På grund av platsbrist öppnas de flesta gravar efter tre eller fem år. Därefter kan man välja att lägga benrestern i små lådor. 

Eftersom jag och min fotografpartner gjorde ett stort reportage i våras om hur krisen i Grekland påverkar begravningsverksamheten har vi tillbringat ganska mycket tid på olika kyrkogårdar. Både för att prata med människor som besöker gravar men också kyrkogårdsarbetare och begravningsentreprenörer. Det väckte många tankar hos oss, kan man lugnt säga.

För visst påverkas begravningsverksamheten av den ekonomiska krisen. Många väljer att avstå från mottagning efter begravningen, andra väljer grus istället för marmor på graven. Och stora familjegravar är snart ett minne blott. Begravningsbyrån får ibland inte betalt alls. På Naousas kyrkogård finns numera en enda person anställd och han måste ta sin son till hjälp för att kunna utföra sitt arbete (bilden). För hur skulle han ensam kunna bära tunga marmorplattor?

Men grekernas omsorg om de avlidna är ändå stor. Med små medel gör man allt för att hålla minnet levande. Och mina egna tankar går idag särskilt till familjegraven på Alingsås kyrkogård. Släktingar har sett till att den är vackert smyckad till Allhelgona.





  

Med valnötsblad i händerna

Som sagt, här i Grekland håller vi just nu på att fira pingst. Det är den första stora badhelgen med massor med folk på stränderna (måndagen är ledig), men också en viktig religiös helg. Måste väl erkänna att jag knappt vetat hur man firar den i kyrkorna, men nu har jag fått en inblick.

En väninna ringde och sa: Kom till byn och var med på mässan, så får du se hur det går till. Så tidigt på söndagsmorgonen åkte vi upp till (min favoritby) Arkochori. I ett litet kapell hade byns invånare samlats och i händerna hade de stora kvistar från valnötsträd.

Vid tre tillfällen under mässan knäböjde alla som kunde, även prästen. Han läste speciella texter som handlade om den helige Ande men också böner för dem som dött. För pingst är en helg då man minns sina döda. Den folkliga traditionen menar att de dödas andar släpps fria på påsknatten och är "lösa" i femtio dagar tills det blir pingst. Då är det dags att återvända till dödsriket. Man böjer knä och huvud för att de dödas andar inte ska se sina käras ansikten och vilja stanna kvar på jorden.

Och ibland sker knäböjanet på valnötsblad. För enligt traditionen ger valnötsbladen hälsa och skrämmer bort onda krafter. När man kommer hem från kyrkan lägger man bladen bland vinterkläderna som malmedel. Inget går till spillo här inte.

Efter kyrkan drack vi förstås kaffe, med bröd välsignat av prästen, på en veranda med utsikt över byns hus och de mjuka gröna kullarna. Och solen var mer än lovligt varm.

Påfyllnad för kropp och själ

Ibland behöver man FYLLA PÅ. Och det har jag gjort i fyra dagar. Fyllt på med vila, rekreation, samtal och tystnad (ingen tv och ett internet som bara fungerade fem minuter i taget). Detta var välgörande dagar för en kropp som varit lite bökig den sista tiden och för en själ där oron ständigt ligger i startgroparna.

Det var svårt att se sej mätt på utsikten från verandan!

Även katterna stortrivdes förstås

Och bara platsen i sej var en lisa! Vi var på the Orthodox Academy i Kolymbari, strax utanför Chania på Kreta. Där kombineras stillheten med havets brus, fårens bjällror, fågelsång och dofter från jasmin och örter. Och en bouganvilla utan motstycke! Där samlades några stycken som jobbar i den svenska utlandskyrkan på olika håll i världen, samt deras biskop från Visby, och jag fick chansen att vara med.

Akademin är ett unikt ställe i Grekland. Det kom till på 60-talet med målet att stödja freds-och konfliktlösning och är fortfarande ett ställe för samtal och DIALOG - mellan människor, kulturer och inte minst mellan religioner. Här sker konferenser, kurser och retreater, alltid med ett öppet ekumeniskt sinne. Det ligger strax utanför byn Kolymbari, bredvid ett kloster.

 Grundtanken är alltså ordet dialog och möte, ansikte mot ansikte. På alla väggar finns konstverk som bygger på tanken att "helvetet är en plats där vi står med ryggarna mot varann och inte kan se varann i ögonen". Tänkvärt. Och det finns hopp, för även en stickig kaktus kan blomma ut i de vackraste blommor...

En morgon fick vi lära oss om ikonmålning. Inte bara om tekniken utan även om den teologiska bakgrunden.

Varje dag firades mässa i det fina kapellet.

Men en morgon tog vi oss istället upp till ett klippkapell där vi kunde fira mässa efter att ha sopat undan det mesta av fårlortar och skräp och tänt alla ljusen.

Nu är jag tillbaka hemma. Full rulle direkt med två körkonserter, svensklektion och en del annat. Men jag bär med mej de här dagarnas upplevelse i ett särskilt litet rum i hjärtat...

Lördag före Palmsöndagen

 Lördag före påsk i det ortodoxa Grekland. Alltså lördagen före Palmsöndagen och stilla veckan som inleds på måndag. Här i Grekland firar man denna dag till minne av Jesu uppväckande av Lasarus från de döda.

Lite konstigt är det förstås att fira påsk så här sent på våren. Men å andra sidan är den grekiska påsken nära förknippad med blommor och grillning ute i naturen (och inte med skidåkning...), så det blir nog bra. Idag har jag letat fram lite kycklingar, målade ägg och några fastlagsfjädrar för påskstämningens skull. Just denna sed med fjädrar är inte alls grekisk, men jag blandar friskt mellan svenska och grekiska traditioner...

Annars kände jag av en jordbävning i dag på förmiddagen. Datorskärmen började skaka och det visade sej vara ett skalv på 3.1 Richter, med centrum strax utanför Veria. Vi har inte jordbävningar så ofta här i trakten, men det händer då och då. Alltid lika obehagligt.

Körsång, dop och vårblommor

 Jodå, vi sjöng för full hals i lördags på kafe Seremeta. Verias äldsta och mest traditionella kafé.  Det vill säga den nya lilla kören i Veria som jag också är med i och som heter Monogramma. Bara kvinnor - däribland många unga tjejer - så det lät nog ganska bra.

På programmet stod att vi skulle sjunga sånger av den store kompositören Manos Chatzidakis. Så det gjorde vi. (Försöker ni hitta mej på bilden?Det kan ni ju försöka med, jag hamnade längst bak, mitt inne i en stor krukväxt). När vi var klara med våra sju sånger tog en orkester över och alla i det proppfulla (och rökiga) kaféet sjöng med förstås. Och på hemvägen vid midnatt blev jag för första gången i mitt liv stoppad för att göra alkotest...(ja, jag klarade mej).

Idag var det dop i min älsklingsby Arkochori. Den lille killen var hur glad och pigg som helst och verkade tycka det var jättekul med ett dopp i baljan, han skrek inte en enda gång. Mycket ovanligt på grekiska dop.

Och solen sken in genom kyrkans takfönster...

Nu ÄR det vår i alla fall, helt klart. Allting blommar och allergin frodas.

Lamm, getter och klosterliv

För att fortsätta min Kreta-rapportering, så tar vi oss nu ännu högre upp på berget Psiloritis. Målet är en taverna - och ett klosterbesök. Kroppslig och andlig föda således.

På ganska smala vägar kommer vi fram till byn Doxaro (Δοξαρό) och där svänger vi av upp till vänster. Här finns knappt någon bebyggelse alls, mest bara sten, får och getter. Det kryllar av små nyfödda getter, men de är inte lätta att få med på bild, de försvinner snabbt när bilen kommer...

Och plötsligt, mitt ute i ödemarken så ligger tavernan där. Ett stort nybygge i sten, som minsann kallar sej för "Vossakos slott" (Το κάστρο του Βωσάκου). Det är pappan till en av svärsonens elever från Zoniana som är ägare och vi blir mottagna med öppna armar av hela familjen.

Här ska man äta lamm från familjens egna djur, så det får bli så trots att jag inte är nån vidare köttätare längre. Vi beställer lite lagom mycket - men sen kommer den ena tallriken efter den andra som "huset" bjuder på, plus tre flaskor med raki...Vi äter och dricker så mycket vi klarar av, men jag känner mej fortfarande mätt bara jag tänker på det. Men gästfriheten värmer förstås. På bilden visar ägaren den speciella ställning som köttet grillas på.

Med magen i fyra hörn åker vi sen några kilomter längre uppåt de karga bergen - och där ligger Vosakos kloster. Som en oas i öknen möter oss klostret som ligger inbäddat i träd, blommor, örter. Fåglarna sjunger som tokiga och solen värmer. Klostret har en historia sen 1000-talet men har förstörts ett par gånger under årens lopp. Nu har det börjat få nytt liv igen. Efter en stunds vila där tar vi oss sen tillbaka till Rethymnon igen, minst sagt mätta och belåtna.

Vårdagjämning

 Idag är det vårdagjämning! Så oavsett väder och vind så ÄR nu våren på ingång, tro det eller ej där uppe i kalla nord...Dag och natt är alltså lika långa på hela vårt klot, och sen börjar ljuset ta överhanden. Visst låter det hoppfullt...

Och jag ska inte klaga, här är just nu tio plusgrader och en svag sol bakom en sky av moln. Och det blommar lite här och där. Men i helgen var det som sagt minusgrader - och många blommande fruktträd fick frostskador i närheten av Naousa! Där försvann den skörden, tyvärr.

Men om vi ska prata om hoppfulla tecken, så kan man säga att den grekisk-ortodoxe patriarken Bartholomeus närvaro vid påvens installation igår var ett hoppfullt ekumeniskt tecken. Det är första gången i historien, efter kyrkans splittring år 1054, som en ortodox patriark är med på en påveinstallation. Tidningarna skriver idag om hur de två kyrkoledarna åt middag tillsammans och pratade "som två bröder". Mer sånt! Jag har så svårt att förstå när de kristna kyrkorna krånglar till det hela och inte kan närma sej varann som olika syskon i samma familj.

Nu ska jag snart packa väskan - för äntligen är det dags för en liten resa. Säger inte vart, tänker hålla er på halster ett tag till...;)