Två meter i timmen...

Brrr, bara sex grader i morse, kallaste dagen hittills i höst. Men sol och kristallklar luft.

Idag är det BlogactionDay, då alla ska blogga om miljön. När jag såg informationen om den så tänkte jag genast att jag ska vara med. Det finns ju mycket att skriva om. Men nu sitter jag här, måndagen den 15 oktober, tillsammans med hundratusentals andra i världen, och ska försöka få till nåt och då är det plötsligen inte så lätt. För det där med miljö är så stort och omfattar nästan allt i vår vardag, att det blir svårt att greppa.

Men det gäller att inte låta den där hopplösheten och känslan av litenhet och av att ingenting spelar någon roll ta över, för då är det kört. En liten blogg från mej - eller från någon annan - kan definitivt inte förändra världen, men alla tillsammans kan bli till en stor ström.

ag tyckte fredspristagaren Al Gore sa nåt mycket bra häromdan. "Om du vill gå fort fram, så gå ensam. Om du vill gå långt, gå tillsammans med andra". Man kan tycka vad man vill om Al Gore som politiker och som fredspristagare, men han är i alla fall den enskilde person som sett till att miljöfrågorna och hotet om planetens uppvärmning blivit en fråga i var mans mun och det ska han ha all heder av.

Hade först tänkt skriva nåt om miljön här i Naousa eller Grekland - problemen är hur många som helst som sagt - men det som den sista tiden fastnat i mitt minne av allt jag läst och sett om miljön och klimathotet är nåt helt annat. Det är en artikel jag läste i Kyrkans Tidning om det miljösymposium som nyligen ägde rum på en båt utanför Grönland. Det är den grekisk-ortodoxe patriarken Bartolomeus (där fick jag till en grekisk anknytning också!) som ända sedan 1995 har ordnat miljösymposier på olika hav för kyrkoledare, forskare och politiker från hela världen, ofta utan att göra så stor väsen av det i massmedia.

Den här gången gick resan till Grönlands kust och där såg deltagarna världens snabbast smältande glaciär som minskar med TVÅ METER I TIMMEN! Miljökämpen Stefan Edman, som var med på resan, kommenterade i artikeln att just detta att se hur stora isblock faller sönder framför ögonen på en på grund av klimatförändringarna gjorde ett mycket starkt intryck på honom. Plötsligt blev det där med uppvärmning så konkret.

Ska inte skriva mer, för då orkar ingen läsa. Om du som läst inlägget kommer ihåg detta med TVÅ METER I TIMMEN, så är jag nöjd. Det borde räcka för att förstå vilken fara vi utsätter vår kära planet för. Den planet som idag visar sig från sin allra bästa sida här i Naousa! Andra bloggar om: Grönland, glaciär, Stefan Edman