En skidtur med pappa

Det börjar bli en del att stå i. Inte så att jag stressar - julstress har jag lagt av med sen jag flyttade till Grekland - men det ska bakas lussekatter igen och rågbröd som jag alltid bakar till jul. Sen ska jag göra köttbullar i stora lass, fixa några julklappar och få iväg ett par julkort. Har också en hel del översättningsjobb som måste bli klart.

Men bloggen måste också skötas, så därför publicerar jag idag den text som jag skrev i senaste numret av SVEN och som handlar om när pappa och jag åkte skidor i Lövhult utanför Nässjö när jag var liten. Det är några av er som bett om att få läsa den i det här formatet. (Ni som redan läst får väl blunda).

Bilden är tagen vid en skidtävling i Lövhult. Det är INTE jag på bilden, men det skulle kunna ha varit, kläder och skidåkare ser ut som jag minns det...

"Det är en gråtrist söndagsmorgon i januari, en sån där dag som den svenska vintern har alldeles för många av. Snön ligger djup sen några veckor tillbaka och temperaturen har stannat på strax under noll. Pappa och jag packar in oss i bilen för att åka till Lövhult och halvmilsspåret. Som vanligt är vi så morgontidiga att det nästan är tomt på parkeringsplatsen när vi kommer fram.

Pappa lastar ut de långa träskidorna ur bilen. Först mina som är lite kortare och bredare och sen hans. Pjäxor har vi redan på fötterna. Mina är vita och har en rosaröd kant. Det känns skönt att gå med dem och det knarrar så härligt i snön.

Idag är det inte så kallt så jag får ha min vinröda anorack på mig, en sån som man trär på sig över huvudet. I den känner jag mig fin och jag sträcker på mig lite extra. Långbyxorna har sydda pressveck och gummiband under fötterna så de sitter kvar bra i pjäxorna. Lovikavantar och hemstickad mössa som går ner över öronen och knyts under hakan tar jag på mig sist av allt.

Vi spänner fast skidorna, trär in de tjocka vantklädda händerna i stavarna och börjar åka mot halvmilsspåret. Pappa först och jag efter. Vi säger inte så mycket, men det behövs inte. Vi vet vad som ska göras. Vi stavar iväg och är snart inne i den tysta skogen. Det är lite halvskumt men snön som hänger tung på de kala grenarna lyser upp. Och med pappas ryggtavla framför mig känns ingenting farligt.

Spåret går både uppför och nerför och på något ställe får vi ta i ordentligt för att kunna ta oss uppför backen. Pappas andedräkt ångar ur munnen och våra kinder är röda som höstens äpplen. Men vi låter oss inte hejdas, de fem kilometrarna avverkas meter för meter.

Idag har pappa ryggsäcken med sig och vi tar en paus efter halva sträckan. Vi sätter oss på en trädgren. Pappa dricker kaffe och jag får varm choklad i en blå plastmugg. Det gör inget att det blir skinn på chokladen, det gör ingenting alls när man fikar i skogen. Mamma har packat ner bullar och smörgåsar med ost, invirade i smörgåspapper. Vi skalar och äter ett par mandariner och jag drar girigt in lukten av mandariner och våta lovikavantar.

Det blir ingen lång paus för det blir snabbt kallt att sitta still. Lite trögt är det att komma igång igen men snart har vi ångan uppe. Och när vi är tillbaka i Lövhult känner vi oss riktigt nöjda och belåtna. Pappa brukar ta tiden och vi byter alltid några ord om hur föret var. Sen spänner vi av oss skidorna och ställer upp dem i snön som riktiga skidåkare gör.

Ibland går vi in en stund i storstugan där andra skidåkare sitter och värmer sig vid brasan. Men där känner jag mig liten och blyg och vill helst åka hem till mamma. Den magiska stunden i skogen då det bara var pappa och jag är över för den här gången".