Vet inte varför, men jag har alltid lika svårt att beskriva det här, för det är något som måste upplevas på plats. Man måste vara med och se hur de unga pojkarna kläs på från tidig morgon, höra hur instrumenten kallar, se hur de går ut på balkongerna och hälsar genom att sträcka armarna i skyn och skaka på bröstet så att mynten skramlar (och bli tårögd). Och sen följa hur man går från hus till hus och hämtar gruppens dansare och hur gruppen går till borgmästaren för att få tillstånd att dansa på gatorna resten av dagen, allt enligt ett mycket strikt schema.
Jag var med hemma hos vår närmsta granne där sonen i huset är "genitsaros" och där även släktens treåring kläddes på, för det ska börjas i tid.
De två sista bilderna visar den kände grekiske regissören Voulgaris som håller på med en spelfilm som bland annat utspelar sej i Naousa och som utgår från den här traditionen. Därför fanns han på plats med sitt filmteam (Voulgaris är han med kepsen och den rutiga skjortan).
Här följer ett bildsvep från morgonen (tog visst 133 bilder, men så många ska jag inte visa...). Då kör vi:
Nu ska jag packa en liten väska och snart bär det av till Thessaloniki.
7 kommentarer:
Så underbart vackert det är med gamla fina traditioner. Tack!
Lycka till!
Tänker på dig!
TACK för dessa intressanta bilder och ALL LYCKA till måndagen!!!
Du är så bra på att beskriva! Jag blir alltid själv rörd när du berättar om denna tradition. Sen önskar jag dig lycka till med besöket i Thessaloniki. / Lena Nikou
Tack för det reportaget och styrlkekramar och massor av tankar till din kommande resa.
Du har ju skrivit tidigare om den här traditionen, jag är helt stum inför de fina dräkterna! Otroligt att folk orkar upprätthålla detta, verkar ganska så omständligt.
Önskar dej kraft för morgondagen och snabbt tillfrisknande!
h. Inga-Britt
Alltid lika kul läsa om denna tradition!!
Många många styrkekramar inför morgondagen! Tänker på dig!
Underbar tradition! Skulle verkligen gärna vilja vara där och uppleva detta, men å andra sidan skriver du och berättar så bra, Ingabritt, att det känns som om man varit med på riktigt!
Lycka till, allt ska gå bra ska du se!
Kramis!
Skicka en kommentar