Mitt svåraste inlägg

Statistiken säger att jag skrivit totalt 1 663 inlägg på den här bloggen sedan starten i september 2007. En hel massa ord. Men det här är det svåraste inlägget av alla. För det här är det sista jag skriver. Bloggen läggs ner från och med nu. (Med en bild från en yrvaken och kall park, någon dag innan snön föll)

Ni kanske har märkt att bloggen varit lite sporadisk och oinspirerad den sista tiden och det beror på dålig hälsa. Och jag lägger hellre ner den än att ha en halvdålig blogg som inte uppdateras.

Men oj, vad det känns svårt. Bloggen har varit mitt sällskap i drygt sju år. Tankarna på den har varit med mej överallt och nästan allt jag upplevt har jag gjort i sällskap med den. Bloggen och min kamera har varit min förlängda arm.

Och bland det bästa av allt har förstås varit kontakten med er läsare, både kända och okända! Era kommentarer och frågor och positiva feedback. Några av er har följt mej i flera år och några har också blivit mina vänner i det verkliga livet.

Men nu går det inte längre. Så även om det känns sådär sorgligt som det kan göra att ta avsked av en god vän, så måste jag göra det.

VARMT TACK för att ni varit med mej på den här resan!

Hej mitt grekiska vinterland!

 Idag föll första snön nere i stan. Bilden är från taket mitt emot oss som på bara någon timme bytte färg från brunt till vitt. Inga stora mängder än, men uppe på skidanläggningen gnuggar man händerna över rejäla snömängder. I morgon blir det nyårsfirande där uppe med en perfekt vinterstämning.

Och för någon dag sen såg berget ut så här. Vackert är det med snö, men usch så halt och besvärligt. Och kallt, flera minusgrader. Nä, nu räcker det för min del...

Annars bakas det pajer i varje hem nu. För i morgon är det dags att se vem som haft tur under det gågna året och vem som blir det lycklige under 2015. Dottern och jag ska göra en köttfärs-och purjolökspaj med mynt i, är det tänkt. Undrar om den kan ge oss tur? Vi skulle behöva en del av den varan just nu.

Gott nytt år på er alla!!

Μå Betlehems stjärna lysa över er stig! God Jul till er alla!

Skinkan är snart färdigkokad, Janssons frestelse luktar förföriskt gott och det mesta är förberett för morgondagen. Men några julkort kommer jag inte att mäkta med att skicka i år, så alla kära vänner och släktingar i när och fjärran får nöja sej med en elektronisk hälsningar.

Må Betlehems stjärna lysa över er stig och ge er vägledning! Önskar av hela mitt hjärta att ni alla får en riktigt fin JULHELG!!

Röken stiger tät

Dessa klara vinterdagar, strax före vintersolståndet, stiger röken tät från skorstenarna. Många har i krisens Grekland gått över till vedeldning igen, eftersom det är billigare än olja. Men det har sina sidor när man eldar med lite av varje, luften blir ohälsosam och ibland sveps stan in i en obehaglig lukt.En lukt av kris och dåliga tider.

Och solen den kikar fram någon gång vid halv 8-tiden på morgonen. Kortare än så här blir knappt dagarna, för snart vänder det ju.

Annars blir det, av lite olika anledningar, sporadiskt med blogginläggen just nu. Och kanske ni ändå inte har tid att sitta och läsa bloggar så här mitt i julförberedelserna....? Dessutom får vi besök från Sverige i helgen, vilket alltid är trevligt. Snälla människor i min omgivning har också försett mej med olika produkter som nog ska göra sitt för att höja den svenska julstämningen!

Naousa i juledräkt

God och glad Lucia på er alla! Denna ljusets vackra högtid som kommer när vi som mest behöver den, när mörkret är som mest kompakt. Och jodå, visst lussade jag för maken tidigt i morse som jag brukar, med glitter i håret, ljus och pepparkakor och något som skulle föreställa sång...

Och vår lilla stad har nu klätt sej i juledräkt. Torget är pyntat med granar bakom den lilla fontänen.

I parken har "tomtens by" just slagit upp sina portar

 Här finns stånd med olika lokala produkter, men också en hel del karuseller och sånt som barn tycker är kul (och som grekerna gärna förknippar med jul av nån anledning). En liten skridskobana finns också.

Det lyser varmt och inbjudande i många fönster. Så nu är det väl bara snön som fattas för att allt ska bli perfekt (fast den får gärna hålla sej däruppe i bergen för min del...).  Och idag har också skinkan lagts i saltvatten för att rimmas, även det hör till traditionen på luciadagen.

En ängel i min gran

Nu hänger änglarna på plats i granen. Mina vita virkade änglar som min mammas väninna, tant Marianne, gjorde till mej för många år sen. Visst, i granen hänger även röda kulor och glitter, men änglarna har en speciell plats i både granen och mitt hjärta.

Överhuvudtaget tycker jag att vi behöver fler änglar i tillvaron.Goda väsen som hjälper, skyddar och håller sin hand över oss. Ibland möter vi dem i vår omgivning, men andra gånger kan de kännas långt borta...

Granen redan klädd, undrar ni kanske? Jo, här i Grekland är man tidig med att julpynta, men sen åker gran och allt ut direkt efter Trettondagen. Så då får det bli så även hemma hos oss.

Man måste ju få känna doften...

Varje år vid den här tiden brukar jag vilja slå ett slag för grekisk saffran (det vet ni som är trogna läsare). Vet inte varför jag självmant har tagit på mej den uppgiften, men kanske för att jag för ett antal år sen var i byn Krokos utanför Kozani och gjorde ett mycket intressant reportage om hur man där odlar krokus som blir till finaste saffran.

Att se hela familjer, kvinnor, män, barn och morföräldrar gå dubbelvikta och plocka de små blommorna och rensa och torka för att ta hand om pistillerna är imponerande. Skörden lämnas sen till byns kooperativ, KROKOS KOZANIS (som har ensamrätt i Grekland) och där tas allt om hand under sträng kontroll innan saffranet vägs och packeteras. Gissa hur många blommor det behövs för att framställa ett kilo saffran? Jo, 150 000 blommor. Inte konstigt då att kilopriset blir högt (här hos oss kostar 1 gram mellan 3.20 coh 3.80). Alla tre bilderna är från vårt reportage och är tagna av Marie Mauzy.

Trodde inte jag skulle orka baka några lussekatter i år, men skam den som ger sej. Så idag blev det en liten sats med gula bullar som ska sparas till lucia och jul. Man måste ju bara få känna DOFTEN...

En dag av nostalgi

Idag är en dag fylld av nostalgi för mej. Midsommar, påsk, valborg och jul drabbas jag sällan av några hetare nostalgiska känslor. Men första söndagen i Advent - då går tankarna upp till Sverige. Till överfyllda kyrkor, till värmen från levande ljus, Hosianna och Bereden väg och kyrkorglar som brakar loss med full kraft så man ryser av välbehag. Och till adventsstakar, stjärnor i fönstren och lussekatter.

 Men man tager vad man haver, eller rättare sagt så gör man det bästa av den situation som gäller. Så nu lyser det från den sjuarmade adventsstaken som min mamma brukade ha.

Och vid middagsbordet tände vi första ljuset till tonerna från adventsmusik (tack Spotify). Inte är det som att vara i Sverige och sitta och trängas i en kyrkbänk, men ändå...

När blir ni andra som är utflyttade nostalgiska?

Efterrätt en råkall dag i november

 Idag, med världens dimmigaste och råkallaste väder, då till och med fåglarna på grannens tak såg ut att frysa, slog jag på stort och gjorde en efterrätt. Vet inte när det hände senast...

Men man måste ju ta hand om all frukt som vi får och nu var det dags för ugnsstekta kvitten (κυδώνια).

Man skär den stora frukten i klyftor och lägger i en ugnsfast form. Det finns massor av olika recept att följa, men jag strödde över brunt socker, lite kanel, saft från en halv citron samt vatten. Övertäckta med aluminiumfolie fick de gräddas i en timme i 175 graders ugn.

Lite vispad grädde och några egenplockade valmötter fick toppa det hela! Smakade inte dumt alls...

Novembers guldkorn (jodå, de finns!)

 Fem grader och en strålande sol, bättre väder kan man väl inte få i november. Så trots en något vacklande hälsa så tog vi imorse en skön promenad längs floden Arapitsa. Längs den delen som rinner genom stan. Eller rinner och rinner, den störtar sej ner för det ena fallet efter det andra.

Det är kraft i vattnet, minsann, och förr i tiden utnyttjade man kraften till kvarnar och fabriker, men nu går det till spillo. Nu är floden bara ett pittoreskt - men mäktigt - inslag i stadsbilden. Det här fallet ligger i vårt grannkvarer.

De här frukterna hör också till november där de hänger på sina kala grenar. Λωτός heter dom på grekiska och man kan av namnet tro att det är detsamma som lotus på svenska (vilket ju är en blomma), men enligt Wikipedia heter dom persimoner på svenska (Diospyros på latin). Nån som brukar äta dom eller göra något med dom?

Jo men visst, konstaterade jag efter promenaden, såna här dagar kan till och med trista november visa fram ett och annat guldkorn...

Medelhavsinstituten är räddade!

Idag kom beskedet: regeringen ändrar sej och Medelhavsinstituten i Aten, Rom och Istanbul blir kvar! Läs pressmeddelandet från regeringskansliet här. Så skönt att en stark opinion faktiskt kan påverka och få en regering att ändra sitt beslut. Det är demokrati när det är som bäst.

Annars var vi igår och hälsade på yngste sonen på militäranläggningen i ett regnigt och dimmigt Grevena. Det var besökstid några timmar på förmiddagen och där kom mammor, pappor, farmödrar, mostrar, kusiner, flickvänner i långa rader - och alla bar på stora fat med hemlagad mat, pajer, kakor till de stackars pojkarna...haha, vilken syn... Min minsting hade bara bett om lite vitkålssallad och en bit spenatpaj, så det fick han förstås, men annars tyckte han att militärmaten var helt ok, det går ingen nöd på dem alls.

Och sen satt alla mödrar och sydde på ett sånt här märke på militärjackan, så efter matorgierna så förvandlades mässen till en systuga.

Det handlar om perspektiv

Det är mycket som handlar om perspektiv här i livet. Om att se saker ovanifrån eller underifrån. Om att se glaset halvfullt eller halvtomt, ni vet. 

En annorlunda utsiktspunkt kan ge en helt ny vy av något som man är van att se. Som idag när molnen kröp ända ner i gränderna och jag tillsammans med goda vänner från Aten såg Naousa från ovan. Det kändes mäktigt.

Men mitt i det storslagna höll vi nästan på att trampa på den här lilla varelsen som kravlade sej fram genom de våta löven. Här kallar vi dessa ödlor för salamander, vet inte om det är deras rätta namn. Den var inte snabb alls, tvärtom kom vi fram till att den nog hade artros, inte undra på i den fukten...

Och floden Arapitsas vatten forsade fram med ovanlig kraft efter alla regn. Med iskallt och kristallklart vatten slingrade sej floden mellan de knotiga platanerna.

För övrigt så har TT nu kommit med en artikel om utgrävningarna i Amfipolis som publiceras i olika svenska media. Det var väl på tiden. Men varför välja en sån bild, när det finns så fina bilder på sfinxer, mosaik och karyatider? (tryck på länken om ni vill se)

Den rika historien under jorden

För några veckor fick vi uppfattningen att utgrävningarna i Amfipolis hade hittat allt av värde. Graven var plundrad och vi skulle nog aldrig få veta vem som begravts där.

Men idag kom nya spännande uppgifter. Djupt nere under golvet i tredje kammaren har man nu hittat platsen där kistan legat och där fanns både skelettrester och utsmyckningar! Nu återstår att med modern teknik försöka få fram vem denna betydelsefulla person var som fick äran att ligga i en sådan pampig grav...

Förresten så har man just hittat en - oplundrad - grav i Vergina (tre mil från Naousa). Även denna från Alexander den stores tid. Nu undrar vi alla vem detta kan ha varit? (samtliga bilder från kulturdepartementet)

Kanske grekerna är fattiga, arbetslösa och skuldtyngda för tillfället, men den rika historien kan ingen ta ifrån dem!

Parken klädd i höstdräkt

Gråvädren står på kö, men igår segrade solen i alla fall. Så då fick det bli en kort promenad i Naousas park. Den som ligger i stan och där man har utsikt över hela den makedonska slätten.

 Parken är klädd i höstdräkt och löven lyser i alla  upptänkliga röd-gul-bruna nyanser. Men det som ser så otroligt vackert ut i verkligheten blir sällan lika bra på bild.

Bänkarna framme vid utsikten hör till kärleksparens favoritplats.

Lite grönska finns det kvar ändå, mitt i allt det gulbruna.

Och marken är täckt av ett lövtäcke som man kan sparka i. Det låter och prasslar så härligt.

Längs med parken ligger Naousas strandpromenad. Jodå, vi har en sån, trots att vi inte har något hav. Det är här kaféer och tavernor ställer ut sina bord på sommaren. Nu är promenaden täckt av löv och borden undanställda.

Annars går mina tankar mest till yngste sonen som igår ryckte in i lumpen i den grekiska armén. Nio månaders bortkastad tid känns det som, men det är något som tyvärr måste göras...

Att se på Aten med olika ögon

Medan regnet vräker ner utanför fönstret läser jag i SvD att en utställning som heter "Chasing shadows" öppnas på Galleri Kontrast i Stockholm på torsdag. Där visas bilder av Staffan Löwstedt, bildredaktör och fotograf på SvD. Där visar han "gatufotografier från en stad i fritt fall". Det vill säga Aten.

Foto: Staffan Löwstedt

Foto: Staffan Löwstedt

Hans bilder är svartvita, närgångna, konstnärliga - och i de flesta fall mycket deprimerande. Om jag inte visste bättre så skulle jag aldrig vilja besöka Aten efter att ha sett dessa bilder.

Visst, allt detta som skildras finns i Aten, Där finns kvarter med total misär, där finns slitage, klotter, sopor och utslagna människor. Är det detta man vill se så hittar man det lätt (och i vilken mångmiljonstad gör man inte det?)

Men om utställningen BARA visar denna sida av stan så måste jag få protestera. Aten är så mycket mer! Den har ljus, skönhet och sprudlande liv också! Nedan följer några av de bilder jag själv tagit vid mina besök i stan. Och jag känner att jag har massor kvar att upptäcka.